Vågskålar

Hur förklarar man för en person som inte varit deprimerad hur man å ena sidan knappt kan föreställa sig att genomföra en dusch, för att å andra sidan rensa på vinden eller vara aktiv och leta hus... Jag tror inte att man kan förklara det, eller förstå som utomstående. Om det känns surrealistiskt för mig som befinner mig i det hur svårt ska det då inte vara för de som står utanför att tyda vad som händer?

För tillfället mår jag sämre, min hjärna vill inte riktigt vad jag vill. Det känns bitvis som att jag är en marionettdocka som har en herre som står över mig och försöker styra mina rörelser. Än så har han inte lyckats, jag har en sax i min hand som jag försöker klippa av trådarna med innan han hinner sätta dit nya.

Att befinna sig i ett slags mellanläge är tufft. Jag vet att det finns mängder med saker som jag behöver göra, som att exempelvis plugga till den omtentan jag har på Onsdag. Jag befinner mig fortfarande i ett läge där jag verkligen vill göra denna tentan, jag bekymrar mig om vilka konsekvenser det får om jag inte skriver den. Samtidigt så lyder inte min hjärna mig, den vill inte fokusera, håller inte kvar texten när jag läser. Orken att sätta mig med böckerna är i princip obefintlig men det kan jag ändå kontrollera. Det svåraste är nästan att hålla koncentrationen på det jag ska göra, den lättar ständigt och åker iväg till andra uppgifter jag ligger efter med. Andra tentor, arbeten, CV-uppsats, funderingar kring boende o.s.v i all oändlighet. I slutändan blir ingenting vettigt gjort och det hela slutar bara med ytterliggare en sak som jag har att hacka på mig själv om.

I det här läget handlar det hela tiden om två vågskålar som står och väger emot varandra. Den ena vill så evinnerligt gärna vara duktig och framgångsrik, klara att rehabiliteras som jag "ska" och gärna ligga före. När ångesten blir för stor att ens vara hemma när jag inte klarar att plugga så styr den duktiga vågskålen till biblioteket och lånar böcker om effektiverisering, självförverkligande, affirmationer och plötsligt så ligger 20 stycken böcker om personlig utveckling på bordet i vardagsrummet. Den andra vågskålen fylls på och konstaterar bara hur trött jag är och hur ofantligt löjligt det är av mig att tro att jag skulle kunna reda upp den här situationen. Acceptera bara faktum att det är kört så blir allt så mycket lättare för dig sedan tycks den säga.

Ångesten griper tag i mig så fort någon frågar varför jag inte pluggar eller vad jag har gjort idag. Jag vet ju såväl vad jag behöver göra. Istället för att göra det så finner jag mig själv försöka ordna hemmer, skapa ett lugn som jag aldrig kommer att lyckas hitta där. Om vi bara ordnar med ett hus istället, då blir allt bra? Lite lugn på landet vore bra för mig... Jag vet inte vem jag lurar och inte är det trevligt ens under tiden men hjärnan för ständigt en kamp. Lite känns det som friskt eller sjukt. Jag vet inte, jag vet bara att jag inte mår bra och inga flyktbeteenden i världen tar bort den känslan. Det enda jag kan gör är att stanna i den känslan och accepterar att allt inte går som jag skulle önska.

Vara rädd om

Ibland, framförallt under perioder som jag mår sämre så slår saker mig om familjen som jag annars inte berörs av. Familjen som källa till trygghet, inspiration, bas. Någonstans där man kan fajtas, ventilera och förhoppningsvis samla kraft. Jag saknar den familjen så oerhört.

Jag har en familj, en stor släkt och andra former av nätverk. Men 95% av dessa personer är inte individer som jag egentligen litar på. De är inte en trygg bas som man vet att man kan bolla med. Min familj är kärleksfull, på sitt sätt. Man kan se det som att det är två vågskålar som är fyllda med helt olika saker. Den ena med en form av kärlek, vilja att stötta och finnas där. Den andra är full av en mörk kletig sörja som man lätt klibbar fast i. När jag mår sämre så är det enbart den sidan av vågen som "finns".

Jag kan inte spela spel, orkar inte beräkna handlingar människor gör. Därför är det så mycket enklare att istället backa tillbaka in i mitt skal igen, till det som känns tryggt. Jag har accepterat det som varit, det är inget man kan förändra på något vis. Någonstans så tror jag också att människor gör så gott de kan. Min omgivning har nog också gjort det och det är ok. Det som är svårare att acceptera är följderna av deras handlingar. All den osäkerheten som dröjt sig kvar hos mig.

Jag har en vän som kommit att betyda mycket för mig. Hon är äldre och kan på något sätt kännas som en form av äldre "syskon". Något jag uppskattar oerhört eftersom mina äldre syskon på ett sätt tagits ifrån mig genom allt destruktivt som varit. Hennes man och känslan i deras hem är så skön. Det påminner mig att det finns en vardag som innehåller skratt, diskussioner, ointresse, frustration, gräl och mängder med kärlek. Något som känns sunt... Det har jag aldrig upplevt i mitt eget hem och när jag får en chans att uppleva det på nära håll så känns det nästan som en film jag tittar på.

Kvällen idag spenderade jag i deras hem. Lite mat, film och diskussioner om ditten och datten. Mannen i familjen är en ganska så trygg gestalt, med ett väldigt säkerhetstänkande som bygger på arbetserfarenheter. När jag ska lämna deras hem på kvällarna och bege mig hemåt så erbjuder de mig alltid skjuts. Oftast så tackar jag nej och cyklar hemåt själv. Men det gör något med mig att de frågar, att de insisterar och faktiskt månar om att jag ska komma fram som jag ska. Det känns jättefrämmande att någon tänker så om mig. Jag har människor som månar om mig och vill att jag ska vara trygg. Men all historik som omger dem tvingar mig att distansera mig från det som de erbjuder. För vad kommer det att medföra för negativt för mig längre fram? Vilken form av "betalning" kommer att krävas?

Jag är nog på ytan ganska så tuff. Mina intentioner och det sken jag visar utåt är att jag alltid kan klara mig själv. Varför skulle jag inte gå ensam genom en mörk skog på min väg hemåt? Behöver jag gå där så ska jag självklart göra det, varför skulle någon stoppa mig? Att själv tänka att det kanske skulle hända något otrevligt eller farligt är inget som jag lägger vikt vid. Snarare känns det lite som att jag ser det som en utmaning om det skulle hända något. Det skulle ge mig en "legitim ursäkt" för att må dåligt på något vis. Som det är nu så är det många, många år sedan något destruktivt hände mig. Frågan som ibland gnagar är därför "har jag rätt att må dåligt så här länge"? Jag vet inte svaret på den frågan. Jag vet inte heller om det handlar om en destruktiv sida hos mig själv som kanske vill att jag ska få bli behandlad som jag känner mig. Känner jag mig överkörd så ska jag också bli det på något vis.

När mina vänner lyfter fram att de månar om mig, och vill hjälpa till att hålla mig säker så händer det saker i mig. Jag blir liten och känner mig lite hjälplös. Kanske måste jag vara snällare emot mig själv. Vara lite räddare om den jag är och vad jag har...

Jag är så glad att jag har dem i mitt liv så att de kan visa mig hur man lever i en familj. Ser jag det inte så kan jag ju inte heller veta hur man gör. Nu får jag se det, vara del av det och känna att någon månar om mig. Ibland är livet bra varmt ändå!

En viktig del av mig

De är en del av mig nu.
Ju mer jag tänker på det så ser jag det tydligare.
Allt ligger lagrat hos mig.
Värmen från deras kroppar.
Blicken som möter mig.
Den stolta svansföringen.
Bufflandet för att söka uppmärksamhet, bara för att vi ska förstå vikten av att plocka fram en filt. Filtar är väldigt viktiga, täcken likaså.

Jag vet inte om det finns någon människa som jag känner sådant förtroende för som jag gör för min ena hund. Vi har levt tillsammans i så många år, och jag kan inte minnas att han någonsin visat ilska gentemot mig. Jag känner mig helt trygg med att ha honom vid min sida. Där och då under en filt i sängen så behöver jag inget annat.
Inget annat finns som är av vikt...

Men han är rädd. I grunden är han så rädd. Det gör så fruktansvärt ont, det träffar direkt. Inga filter, höljen eller skydd finns där. Ingen nåd eller paus. Allt är direkt, naket och kallt. Det är inte bra, och ansvaret är mitt. Jag ser hans smärta, ser den kanske tydligare för att den speglar känslor som inte är obekanta för mig.

Jag vet vad jag borde göra, jag vet vad jag måste göra. Vad min magkänsla säger mig är det enda rätta. Men jag vill inte, vill köpa mer tid. Jag ser hur sanden rinner mig ur händerna. Timglaset börjar bli tomt, och kvar är sedan bara glaset. Kallt, hårt och vasst. Obarmhärtigt.

Vem kunde väl tro att du kan bli så fäst vid ett djur. Att hela din existens skakar när du förstår att det börjar närma sig slutet på eran gemensamma resa. Jag hade inte trott det innan jag välkomnade honom i vårt hem. Men idag är han basen för mig. Han är tyngden i den där nickedockan som barn har, som hela tiden reser sig upp när man slår omkull den. Han har fått mig att resa mig upp, gång, på gång, på gång. När inget annat har hjälpt, har han lättat dimman lagom för att se hans glädje en smula.

Djurs positiva påverkan på människors hälsa är påtalad i mängder av studier. Manimalis är en ideell organisation som verkar för att upplysa människor om djurs positiva effekter på oss människor. I sommar kommer det att hållas en internationell konferens med namnet People & Animals for life i Stockholm som behandlar just detta ämnet. Jag hade otroligt gärna velat vara där och lyssna, för det är verkligen ett ämne som jag tror starkt på. Kanske får min yrkesinriktning dras sig mer emot djur och deras påverkan på oss.

Det gör så ont

Ibland har det ingen betydelse hur mycket jag än vet om psykisk ohälsa. Det kvittar att jag vet att mina hjärna spelar spel med mig just nu, det gör lika ont för det. Jag vet att jag egentligen skulle behöva styra tillbaka mig in på "banan" igen. När jag tar fram mina tankar i ljuset och studera dem så försvinner de som spöken på morgonen. Eller så är det väl iallafall tänkt...

Men jag orkar inte det just nu. Jag fixar inte att ta kontrollen över min tankar utan låter dem ta tag i mig och föra mig iväg dit de vill. De platserna är mörka och kalla. Ensamheten som finns där är mer eller mindre total. Ingen människa känner det som jag gör just nu, ingen har någonsin kommit igenom det här och mått bra sedan. Visst jag vet att det här är en depression och den kan botas på olika vis. Men sen då? Vad händer sen? Kommer jag få vara frisk?

Känslan av att få tillbringa resten av mitt liv med depressionen som sällskap, gör mig kraftlös. Det viktiga är inte att det finns ett liv emellan sjukdomsutbrotten, det viktiga är att depressionen påverkar även det livet. Även om den inte finns närvarande på utsidan, så spökar den på olika sätt ändå på insidan. Vetskapen om att den kan komma tillbaka är skrämmande nog i många lägen. Den får mig att välja bort vissa saker, p g a risken att den kommer att komma. Jag väljer bort sådant som jag såg som en självklar del av mitt liv. För jag vill inte skada någon annan.

Att leva ett liv utan barn var inte vad jag hade tänkt mig tidigare. Tvärtom såg jag nog mig själv med många barn runt benen, både mina och andras. Det kändes som en självklarhet att jag skulle komma att öppna mitt hem för andras barn som inte mådde barn. Nu kan jag inte se mig själv med ett eget överhuvudtaget. För vem skulle jag försöka få det barnet? Inte för barnet, jag tror inte att jag skulle vara det ideala alternativet till förälder. En mamma som länge lidit av återkommande sjukdomsutbrott som inneburit stor självdestruktivitet. En mamma som länge tampats med suicidtankar och flera gånger befunnit sig där på gränsen mellan livet och döden. Har hon verkligen "rätt" att få den gåvan att bli förälder?

Länge trodde jag nog någonstans att den dagen jag varit stabil länge, så är det klart att vi skulle försöka. Det kändes så självklart, att när man väl har det ansvaret för en annan liten individ så är det inte längre en risk för suicid. Du kan ju inte lämna ditt barn... Men för några år sedan så vaknade jag brutalt upp från den drömmen. Ett fall blev känt för mig om en mamma som lämnat sitt barn, sedan en pappa och nu i år så har det upprepats igen. Det gör så extremt ont att få vetskap om dessa människor och deras handlingar. För jag känner att det lika gärna kunde vara jag. Om de kunde få barn, älskade det barnet med hela sin själv men ändå förlorade kampen om livet. Varför ska då jag tro att jag skulle vara bättre? Varför skulle ångesten skona mig?

Det går inte att prata med människor om det här sakerna. När jag mår bra, "ja då ska vi ju inte ägna oss åt sådana tråkigheter". När jag mår dåligt så "behöver vi ju inte bekymmra oss om det nu", det kan vi ju ta när du mår bra igen... Det är ensamt att vandra med detta sällskap som depressionen ger. På ett väldigt effektivt sätt så får den distansen att öka mellan mig och omgivningen. Det i sig gör att det finns grogrund för ännu mer saker för mina hjärnspöken att "hacka på".

Min riddare

Jag känner redan att det är gjort.
Beslutet är redan taget. Någonstans inom mig.
Jag känner det.
Jag har börjat tagit farväl.
Tagit farväl av min riddare.
Min räddare.
Min glädje.
Min värme.
Jag ser ingen mer vinter med dig.
Inga mer raketer, inga fyrverkerier.
Inga lugnande, ingen panik, ingen ångest.

Jag älskar dig så mycket.
Du gav mitt liv en mening, ett mål.
Du fick mig att känna mig trygg.
Hur många timmar har du legat i mitt knäveck?
Pumpat värme in i min frusna kropp...

Ska jag stoppa allt detta?
Vem är jag att göra det...

En dag för många år sedan nu kom en fyrbent varelse in i mitt liv. Han fick upp mig ur sängen där jag låg. Fick mig att gå ut med honom, han behövde ju kissa. Han höll mig sällskap där i sängen, låg stadigt i mitt knäveck timmar i sträck. Han gav mitt liv en mening igen.

Jag tror att det är svårt att förstå vilken betydelse ett djur kan ha för en människa. Tills du en dag står där med en vän vid din sida, och du plötsligt inser hur du blivit fullständigt knockad av dess existens.

I mitt fall känner jag en sorts skuld. Jag vet att den inte är rimlig i mångas ögon, men för mig är den fullständigt verklig. Mitt liv har jag i skuld till denna underbara varelse. Jag skulle inte sitta här om det inte vore för honom. Så många gånger när inget har kunnat få mig att le, har jag sett på honom och sett hans livsglädje med svansen i topp och plötsligt har jag funnit ett leende på mina läppar. Jag har varit ensam, känt mig fast i en värld dit ingen annan når. Han har hittat dit! Den värmen och tryggheten han gett mig, den har många gånger varit den enda säkra tillgången i mitt liv.

Människor kan svika. De kan spela spel, vara oärliga och ha bakomliggande syften som man inte förstår. Många timmar har jag spenderat funderande över människors agerande.

En hund kan inte göra dessa saker. De kan inte vara oärliga, de spelar inte spel. De är inte elaka eller cyniska. Respekterar du en hund och behandlar den väl så har du en vän för livet. En vän som alltid vill vara vid din sida. En vän som förmodligen kommer att ha en kortare liv än du. Det är där jag står nu, och jag vet inte hur jag ska kunna leva utan dig...

Du kommer fattas mig så det skär i bröstet...

Attraktiv för arbetsgivare?

Häromdagen så hade jag en diskussion med en bekant till mig som bl a arbetar med bemanning och har mycket företagskontakter. I runda slängar kan man väl säga att diskussionen gick såhär:

Jag: Jag har ju resonerat fram och tillbaka om mina möjligheter att komma ut på arbetsmarknaden igen. Det jag kommit fram till är att jag nog behöver använda mina sjukdomstid som en kompetens i framtiden. Se det som en kompetens du aldrig kan läsa dig till i böcker, en väldigt ingående praktiktid om du vill.

Bekant: Mm, hur tänker du då?

Jag: Jo men jag har ju min tidigare vårdkompetens och nu inriktar jag ju mig på hälsa men på ett högre plan. Säg att jag vill inrikta mig emot företag och stresshanteringsfrågor när det kommer till personal och deras sjukfrånvaro. Det måste ju vara en jätteresurs att ha bakom min examen, det kan ju inte skada att se det från två vinklar. Både den sjukas perspektiv, och den överifrån som ska analysera kostnader och värden med olika insatser.

Jag ser på personen framför mig att det jag sagt inte stämmer överens med den personens åsikter överhuvudtaget. Ett ansträngt leende och en mening som - det blir nog bra...

Det är så lätt att dras med i andra människors åsikter. I det här fallet så kan man väl säga att om det stämmer som jag såg i den blicken, ja då har jag inte särskilt mycket här att göra. Jag vill ha en konstruktivt liv där jag är med och påverkar i processer som jag är engagerad i. Jag vill göra skillnad. Mycket tid är redan borta, så den tiden jag har kvar gäller det att förvalta väl. Att begränsa mig i åsikter som att jag är en risk för en arbetsgivare, de är bara destruktivt.

Jag vet att jag inte är särskilt attraktiv för en arbetsgivare idag. Att nästan varit borta från samhället i ett decennium, det är inte en merit direkt. En fjärdedel av mitt yrkesverksamma liv har gått åt till sjukdom. Men samtidigt, bedriften att ställa sig upp igen efter att ha knockats rejält är inte den värd något? Jag vill hemskt gärna tro det, jag måste tro på det för annars har jag inget hopp kvar. Du kan inte trolla bort en sån stor del av ditt liv i ett cv, jag tror du måste "ta tjuren vid hornen". Men jag vet inte, jag undrar hur andra människor har löst det här. Det känns inte som att det finns någon stöttning att tala om för sådana som mig. Jag är nästan ur sjuksystemet, men är fortfarande ganska bräcklig. Jag skulle gärna ha en mentor eller liknande som kunde guida mig lite. Hur gör man för att hålla? Vilka vägar kan vara smarta att ta i jakten på det "normala" livet? Vilka branscher bör man kanske undvika om man absolut inte vill dit, för att slippa belastningen.

Försäkringskassan är enligt mig inte så intresserade av att få ut människor i ett arbetsliv igen. Min erfarenhet säger mer att det handlar om ett aktivt ointresse kring rehabilitering. Jag har fått bråka och motivera min väg tillbaka. Även fast min läkare många gånger sagt att exempelvis en arbetsträning vore positivt, så har vi fått till svar att jag är för sjuk. Så ska det inte vara, allt en människa kan göra utanför sitt eget hem är enligt mig positivt. Handlar det om något 5 timmar i veckan för en person, kanon. En annan kanske orkar 20 timmar och en tredje 30.

Problemet här tycks vare ett system som inte är gjort för människor. Kan du inte orka "jobba" 25%, 50% eller 75% så är det strunt samma, då passar man inte in i systemet. Jag vet inte var det blir fel någonstans, jag upplever bara att det är något enormt fel på vårat system idag. Inte heller känns det som att någon vill ta ansvar för det. Jag har några år kvar på min utbildning, det ska bli väldigt intressant att se hur jag utvecklas under tiden. Kompetens har jag, och mer håller jag på och skaffar mig. Erfarenheter som inte alla människor sitter på har jag också, nu gäller det bara att kunna sätta allt detta i arbete.

Någon som har något tips kanske?

Motstånd

När saker hopar sig har jag en tendens att mentalt backa och lägga mig ned uppgivet. Iallafall så leker min hjärna med tanken på att lägga sig och vila lääänge...

Jag undrar var det här har kommit ifrån, men jag tror inte jag behöver söka så länge egentligen. Dosen av kämparglöd och jävlar-anamma jag tidigare visat är nog tillräckligt för en livstid. Jag har kämpat tillräckligt säger min kropp, den vill ha lugn och ro.

Vad min kropp glömmer är att det i vardagen finns många situationer där det blir mycket och stressen ökar. Det behöver dock inte betyda att det är fara och färde för det. Det enda det betyder är att det är lite tyngre just då. En sån stund är det nu. Saker har verkligen hopat sig. Kursen jag läser är en enorm utmaning för mig. Skulle någon sagt till mig för ett år sedan att jag skulle läsa detta så skulle jag aldrig ha trott dem. Men nu sitter jag här och läser denna kurs, frågan är hur jag tänker hanterar det. Det känns som att jag försöker och försöker och försöker. Men fortfarande inte fattar ett dyft, jag stångar mitt huvud blodigt i min försök att förstå.

Ska jag backa tillbaka, fly och ge upp det liv jag greppat tag om? Eller ska jag möjligen inse att det är tufft just nu, och det är ok. Jag behöver helt enkelt vara lite snäll emot mig själv och kanske inte lägga på mig massa onödigt arbete just nu.
Min känsla är dock att springa till sängen och lägga mig under en filt, slå hårt i kudden och förbanna min kropp dör alla överdrivna reaktioner. Men det leder ingenstans, absolut ingenstans. Nej jag tror det är dags att vara lite snäll emot sig själv igen kanske.