Tillbaka hemåt

Jahapp, nu var det dags igen. Vända bilen mot barndomsstaden och alla vänner och bekanta. Jag saknar dem mycket ibland, men oftast känns det jobbigt att åka "hem". Det blir en sån stor anspänning. Så mycket som ska göras på så kort tid. Sen kommer man aldrig ifrån alla minnen och frustrationer. Mycket som jag annars inte tänker på kommer upp till ytan.

Skulle jag få välja helt själv så skulle jag strunta totalt i Julen i år. Jag kan stanna här hemma i soffan istället. Ska jag vara ärlig så är jag lite rädd. Man ska vara glad och trevlig på julen, jag orkar inte vara glad just nu. Jag vill inte vara alls...

Människor har så svårt att tackla det här. Hela min släkt vet om att jag tidvis har mått väldigt dåligt, men det är det ju ingen som låtsas om. Det finns inte, jag ska vara glad ändå.

Vi får väl se vad som händer. Men det känns väldigt onödigt med Julen som den fungerar idag, jag kanske borde gå på julottan i år. Det var några år sedan sist. Kanske kan man hitta lite lugn och ro där, vem vet.

Juletider

Jag var ute en kort vända och skulle köpa två julklappar idag. Jag vända i dörren när jag såg köerna. Jag förstår inte hysterin, man handlar som om det vore sista gången på evigheter som man har tillgång till affären. Ja, ja nog om detta.

För mig blir mitt mående ännu tydligare i tider som detta med julfirande och förväntningar från alla möjliga håll. Jag har lust att sätta mig ner på gatan och skriva till människorna som springer omkring mig. -Det här betyder ingenting! Gå hem till era familjer istället, visa att ni älskar era medmänniskor. Ta er tid för varandra, det gör vi alldeles för lite.

Idag fick jag höra något som gjorde mig väldigt illa berörd. En 13 årig tjej hade tagit sitt liv... Att känna den vanmakten, rädslan och förtvivlan när man är så liten. Hur stort misslyckande är inte det för samhället? Det gör mig så förbannad rent ut sagt att någon människa ska behöva må så dåligt och allra helst en 13 åring. För mig så är det så tydligt att det är någonting på tok i samhället. Om hon hade varit en 50 årig man med hjärtproblem skulle hon ha fått hjälp då? Jag tror inte att någon tvivlar på svaret på den frågan. Varför kan inte svaret få vara lika självklart när det kommer till det här? 1500 människor, varje år! I åldersgruppen 15-24 år så är den siffran stadigt ökande enligt SPES, varför görs det ingenting. Det handlar inte om forskning, det handlar om resurser inom psykiatri, skolhälsovård o.s.v Är inte mäniskor värda mer än så här?

I kväll går min tankar till den här lilla tjejens föräldrar. Jag hoppas att ni har människor omkring er som håller om er på alla sätt. Så onödigt!

Att vilja mycket mera

Jag känner mig lurad, lurad på det liv jag trodde jag skulle få. Jag skulle aldrig kunna trott att jag ska sitta där jag sitter idag. Jag har stora problem med att inte försörja mig själv, jag skäms. Jag har svårt att umgås vid tillställningar där den normala frågan, -och vad sysslar du med då? är livsfarlig. Jag tror inte att andra människor dömer mig lika hårt som jag själv gör, men jag vet ju att det finns människor som gör det. Jag var nog en av dem.

När jag är i en sämre period så gör jag allt för att undvika mina grannar. Jag är livrädd att de ska fråga vad jag gör hemma. Jag lyssnar i trapphuset innan jag går ut. Stannar inne om jag hör att de är i trädgården o.s.v. Jag anpassar mitt liv efter en rädsla över att bli konfronterad med att jag är hemma om dagarna. Så löjligt kan jag tycka, när jag tänker omkring det. Men i hjärtat finns rädsla att bli bemött med blickar eller frågor.

Jag vill så mycket, jag vill vara stark och trygg. Jag vill ha min utbildning klar och ett trivsamt arbete. Jag vill försörja mig själv. Jag vill ha en kropp som jag kan lita på, som inte sviker vid första bästa belastning. Jag vill bilda familj utan att vara rädd för att det ska göra mig sämre.

Jag vill vara en vanlig Svensson. En sån som dyker ner i soffan på fredagskvällen och är helt slut. Men på Lördagen är orken tillbaka igen. Jag vill vara valig, vad det nu är...

Jag lyssnar på Peter Lemarc, hans skivor har gått nonstopp i flera dagar nu. Jag finner lite tröst i hans ord, det märks att han har varit på ställen jag inte vill vill vara. Han forumlerar det så bra. Det brukar ju annars vara det som är svårt. Orden brukar svika när man behöver dem som bäst, när man är i riktig knipa och bara vill bli förstådd.

Dagen idag

Idag är det tungt. Vattnet är väldigt strömt och mina ben känns som bly. Men jag startar min dag, att stanna i sängen finns inte, då är man snart lika med död! Visst sover jag uppe på överkastet, men påklädd och med mat i magen.

Jag tror väldigt starkt på det här med aktivitet när man mår dåligt. Oftast är det det sista man vill göra, allt känns egentligen överdjävligt men det är vad man mår bäst av. Jag har en hund och det är jag väldigt tacksam för. Han får mig att gå utanför dörren varje dag, flera gånger. Även de dagar då jag bara vill stanna i sängen. Jag får känna vinden, regnet och solen. Jag får känna mot huden när jag annars känner mig totalt bedövad. Har ger mig värme och närhet, ligger oftast bredvid mig i sängen eller soffan. Han ger min älskade sambo lite luft när jag inte vågar vara själv, då finns han där och min sambo kan gå. Kan göra något roligt/stärkande och slippa tyngden i att leva bredvid denna sjukdomen ett tag.

Även om man inte har ork att göra någonting så tror jag att dett är precis det man behöver. Även om det bara handlar om att sätta sig på en stol utanför dörren till sitt hus, för att känna luften och uppleva något.

Jag sitter och laddar för min andra promenad med hunden. Jag önskar att hans husse var hemma och kunde ta det istället för mig, men samtidigt så är jag glad att han inte är det. Jag behöver röra på mig lite, få kroppen att känna att den fortfarande lever. Visa att jag inte gett upp, den ska röra på sig och göra saker.

Positivt tänkande tror jag nog inte på när det kommer till det här stadiet. Men handling tror jag helt klart på. Och mat, för att leva måste vi äta. Även om vi inte orkar så vill kroppen ha bra näring.

Att vara deprimerad

Jag förstår att människor som aldrig lidit av en depression kan förstå den vanmakt man känner när man är i dess våld. För det är verkligen så det känns. Man är i någon annans händer. De har kontrollen och styr obarmhärtigt.

Man blir rädd för natten, för att vara vaken när alla andra sover. Man känner sig aldrig så ensam som i nattens mörker. Tröttheten är så stark så att det känns som att man ständigt står i ett strömt vattendrag. De negativa tankarna blir till sanningar. Man blir övertygad om sin egen oduglighet och blir mer och mer uppgiven vartefter dagarna går.. Efter några depressionsomgångar så förstår man att döden kommer att följa med på ens resa. Jag skulle tro att det är ungefär samma rädsla man får som när man får någon annan farlig sjukdom som t ex cancer. Men säger du cancer är ju en dödlig sjukdom, en riktigt allvarlig sådan. Ja det är depressioner också. 1500 människor dör av självmord varje år. Det är tre gånger så många fler människor är vad som går bort i trafiken. Varje år dör ca 100 fler människor av självmord än av bröstcancer. Är det här några fakta som människor ute i stugorna vet om? Jag tror inte det. Det är fortfarande så obehagligt att prata om det här ämnet. Men det gör mig arg att det satsas så pass lite pengar på psykisk ohälsa, det försvinner så många människor varje år p g a någonting som vi ofta kan göra någonting åt.

Jag kämpar alltså med en dödligsjukdom, men det är ingenting som jag får prata om. Det är nästan som att jag överdriver i vissas ögon. Men jag vet hur det är att leva med döden flåsandes i nacken, varför för inte jag vara rädd? Varför får inte jag oroa mig över om jag kommer att bli så dålig så att jag blir tvungen att bli inlagd igen? Människor förstå, det här är en kamp. Det handlar inte om att ta sig i kragen eller rycka upp sig. Vi för en kamp mot något som i vissa lägen kan ses som nattsvart mörker.

För många människor finns det inte så mycket hjälp att få. Inte p g a att det inte finns forskning eller att man inte har några fler behandlingsalternativ. Nej det handlar enbart om resurser. Psykiatrin är så oerhört nedbantad att det bara är sjukare och sjukare människor som kan få hjälp. Är det inte bättre att få hjälp innan det gått för långt kan man undra. Denna resursbrist gör även att det blir ont om psykiatriker. De som jobbar får alldeles för mycket på sina bord, och andra flyr fältet för att rädda sig själva. -Är det så här vi vill ha det?

Jag har tur idag, jag bor i ett landsting där jag får hjälp. I min tidigare kommun var det värre. Man har inte satsat på alls samma sätt där. Det finns även många föråldrarde förhållningssätt och rutiner gentemot patienterna. Jag vill verkligen itne behövda söka hjälp i det landstinget igen.

Att ha en psykisk sjukdom är verkligen att sitta i ett utanförskap. Inte nog med att du är sjuk, och måste ta allt som kommer med det. Sen ska du ta omgivningen också. Man kan tro att det inte är något problem i dagens Sverige, men tyvärr så säger mig min erfarenhet annorlunda. Jag tror inte att varken min släkt eller mina vänner är särskilt gammalmodiga. Men det har varit jobbigt många gånger att ta deras reaktioner och åsikter när det kommer till det här.

En sak är iallafall säker, man får med sig väldigt mycket erfarenhet när man går igenom något sånt här. Man lär sig att se människor på ett lite annorlunda vis. Allt syns inte på utsidan på människor. Vi är så mycket mer än vad vi visar...

Vad gör jag här?

Jag har varit med om så mycket i mitt liv. Så mycket saker som de flesta människor inte kan föreställa sig. Jag har kommit igen dem. Jag har överlevt min barndom och står på mina egna ben. Jag lever fortfarande, de har varit många gånger som jag inte trott att jag skulle bli så här pass gammal.

Det finns så många saker jag skulle vilja säga. Så många åsikter om saker och ting. Men av hänsyn till mina anhöriga så kan jag inte göra det, iallafall inte i dagsläget. Kanske kan det här vara ett alternativ, det är iallfall så jag tänker. Det här är alltså förklaringen till att den här bloggen startats.

Här kommer en väldigt kort version av min livshistoria. Under hela min uppväxt har jag fått upplevelser som jag inte borde fått. Övergrepp av olika slag. Samtidigt så hade jag själv väldigt höga krav på mig att ordna saker och ting, jag var en riktig fighter! Ville alltid göra bättre.. När övergeppen tog slut så fortsatte de höga kraven, jag sa aldrig nej om någon behövde hjälp med något.

Jag jobbade väldigt mycket, blandade dag och nattpass och struntade i att jag behövde sova också. Plugga, jobba, renovera och bygga ett liv samtidigt, inga problem. Tillslut sa min kropp ifrån. Hjärnan slutade fungera som den skulle. Glömde viktiga saker, namn, händelser o.s.v. Kroppen ville inte vara vaken längre, den strejkade efter bara några timmar i vaket tillstånd. Jag kunde somna var som helst.

Det brast och jag blev sjukskriven. Det är nu några år sedan och turerna fram och tillbaka har varit många. Jag har försökt jobba på olika nivåer, ibland har det gått ibland inte. I dagsläget så har jag aktivitetsersättning, det som i dagligt tal kallas förtidspension. Jag har svurit många ord över denna ersättning. Jag är inte och kommer inte att vara någon pensionär förrens den ålder är inne! Jag ska komma tillbaka igen. Jobba, leva och må bra.

I dagsläget så är jag nere i en rejäl svacka. Jag lider av återkommande depressioner och en rejäl känslighet för stress i all dess former. Men jag vet att det fungerar så här. Saker går upp och ner. Mitt mående är tyvärr en av de sakerna.

Mina erfarenheter av hur Sverige ser ut och fungerar på vissa områden idag är inte positiva. Det jag framförallt tänker på då är psykiatri, rättsväsende och egentligen samhället syn på människor som behöver lite assistans eller stöttning. Döm inte ut mig för att jag har varit med om mycket och blivit lite blåsslagen, stötta mig istället! Men stöttning är det lite värre med i Sverige idag. Man kan tro att vi lever på 2000-talet men när det kommer till saker som inte syns på utsidan eller är allmänt accepterade så finns det märkligt lite sympati.

Ja, ja jag ska nog avsluta det här för idag. Jag har bara så mycket saker som jag vill säga. Saker som många människor inte vill lyssna på för att det är obekvämt. Framförallt så vill de inte ta till sig det man säger för att det är saker som aldrig kommer att hända dem eller deras familj. Men det fungerar inte så, psykisk sjukdom drabbar människor lika orättvist som somatiska sjukdomar gör. Den gör inte skilland på person.