Att vilja mycket mera

Jag känner mig lurad, lurad på det liv jag trodde jag skulle få. Jag skulle aldrig kunna trott att jag ska sitta där jag sitter idag. Jag har stora problem med att inte försörja mig själv, jag skäms. Jag har svårt att umgås vid tillställningar där den normala frågan, -och vad sysslar du med då? är livsfarlig. Jag tror inte att andra människor dömer mig lika hårt som jag själv gör, men jag vet ju att det finns människor som gör det. Jag var nog en av dem.

När jag är i en sämre period så gör jag allt för att undvika mina grannar. Jag är livrädd att de ska fråga vad jag gör hemma. Jag lyssnar i trapphuset innan jag går ut. Stannar inne om jag hör att de är i trädgården o.s.v. Jag anpassar mitt liv efter en rädsla över att bli konfronterad med att jag är hemma om dagarna. Så löjligt kan jag tycka, när jag tänker omkring det. Men i hjärtat finns rädsla att bli bemött med blickar eller frågor.

Jag vill så mycket, jag vill vara stark och trygg. Jag vill ha min utbildning klar och ett trivsamt arbete. Jag vill försörja mig själv. Jag vill ha en kropp som jag kan lita på, som inte sviker vid första bästa belastning. Jag vill bilda familj utan att vara rädd för att det ska göra mig sämre.

Jag vill vara en vanlig Svensson. En sån som dyker ner i soffan på fredagskvällen och är helt slut. Men på Lördagen är orken tillbaka igen. Jag vill vara valig, vad det nu är...

Jag lyssnar på Peter Lemarc, hans skivor har gått nonstopp i flera dagar nu. Jag finner lite tröst i hans ord, det märks att han har varit på ställen jag inte vill vill vara. Han forumlerar det så bra. Det brukar ju annars vara det som är svårt. Orden brukar svika när man behöver dem som bäst, när man är i riktig knipa och bara vill bli förstådd.