Klarade julen

Nu är jag hemma igen. Jag överlevde denna gången också. För mig är det så laddat att åka tillbaka till min barndomsstad. Det är kul att träffa mina vänner och släkt, men samtidigt så är det så laddat. Det är så lätt att falla tillbaka i gamla hjulspår och börja göra sig själv och andra illa.

Min familj har många destruktiva mönster som vi följer. När jag är där så kan jag skydda mig mot vissa, medans andra klampar jag i på en gång. Jag märker att jag gör det men orkar inte göra någonting åt det. Det här är nackdelen med att gått i terapi. Man ser saker som man inte tidigare sett och reagerar annorlunda, men det är ju också det man vill. Svårt det där.

Min pappa är nog den mest negativa människa jag vet. Vad man än säger till honom så måste det följas av en negativ kommentar. Alltid en negativ slutkläm på allt. Det gör mig så trött. Det värsta i kråksången är att jag fått mycket av det av honom eller genom honom eller vad man nu kan säga. Jag vill inte vara negativ, jag tycker inte om att umgås med negativa människor. Men ändå är jag så genomsyrad av det. Jag vet att tankens makt är stor, det är det som gör mig så rädd. Genom att vara negativ så gör jag ju mig själv illa, och det vill jag ju självklart inte. Hur bryter man då detta? Det är här jag står nu, jag vet om mitt problem och ska göra något åt det.
Problemet känns bara övermäktigt. Vissa dagar känner jag mig så genomsyrat negativ så att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Andra dagar tänker jag inte på det.

Det får var nog för idag. Jag har börjat med en ny medicin som har sömnpåverkan som biverkning. Jag behöver ju inte plussa på det genom att sitta här halva natten. Inget blir bättre av att inte sova.