Fast i nätet

Jag har trasslat in mig i nätet igen.

Kunde inte låta bli att ge mig in i fighten, lyfta slöjan och kasta mig in.
Genast kände jag var jag hamnat, det kladdiga som klistrade fast sig runt min kropp. Självföraktet omsuper mig.

Vem är jag att ta mig rätten att ifrågasätta någonting. Inget var ett problem innan jag kom in i bilden. Vem tror jag att jag är… Jag bara förstör.

Jag har lovat mig själv förut, jag vet att det inte är någon ide att jag engagerar mig. Ingen är tacksam över det, snarare tvärtom. Jag hjälper dem att gräva min egen grop, snart ger jag dem stenar att kast på mig också. Lägger dem i deras händer. Väljer lagom stora stenar att kasta.

Jag kan inte göra något rätt, det är inte min sak. Han måste ta steget, han måste agera, han, han, han. Han vill inte, låtsas inte höra, inte se, likt apan som blundar och håller för öronen så kan han gå igenom livet. Oberörd. Jag kan inte, jag har hud som sandpapper där allt fastnar. Det klibbiga griper tag med sina hullingar och drar mig med sig neråt. Långt ned i dyn.

Jag vill mår bra, att människor omkring mig ska må bra. Varför ser det ut som att jag drar med mig konflikter, förstör, startar kedjor som ökar och ökar till infekterade sår hos alla inblandade. Vad gör jag för fel?

Har jag agendor som jag inte ser? Drar jag med mig saker i min väg som ingen vill ha? Vilken stämning finns omkring mig egentligen? Allt samlas upp i en fråga, är jag en energitjuv? Jag avskyr energitjuvar, de är hemska. Är jag en av dem? Kan jag ändra på det eller är det min roll, den roll jag haft genom livet och som jag kommer att bära genom livet.Jag vill inte det.

* Tack för att jag bor där jag bor, har tak över huvudet och mat i magen.

* Jag har jobbat idag, en hel dag! Jag kan mer än jag tror...

Bara lite till...

Snart är skolan slut för terminen, jag är inne på slutspurten. Känns som att benen är bli när jag ska iväg på morgonen, men sen brukar det gå ganska bra. Det gäller att komma ihåg det när man sitter där på sängkanten på nyvakna ögon.

Jag kände på mig, visste väl egentligen att det var så att jag skulle få restuppgifter på mitt arbete jag lämnade in förra veckan. Hoppas bara att jag klarade min tenta, känns som att det växer sig till ett berg annars med saker som ska göras över julen. Julen är ett ber i sig själv, det behöver inte påbyggnad av annat. Ja, ja dags att starta en ny dag.

Jag antar utmaningen från Mark Levengood, le mot någon främling idag. Sprid ringar på vattnet så kanske vi blir ett ändå stort leende i Sverige. Jag ska försöka göra min del iallafall.

Nu är vi där

Tiden går fort framåt, och jag märker att vi snart är där igen. Jag skyndar genom horderna med människor ute på stan i den stora staden. Jag vill bort, hem få lugn och ro igen. Människor hetsar och springer fram och tillbaka med kassar i händerna, vad är det som är påväg att hända...

Julen är snart här igen.

Jag blir lika obehaglig tillmods varje år när jag ser stressen, hetsen och pengaflödet. Vill bara skrika sluta, stanna upp och titta på er själva. Är det det här julen handlar om?

Kan vi inte få växla ner lite grann, släppa hysterin och bara vara med de människor vi älskar. Lägga lite energi på dem som sitter där de inte vill sitta. Människor som inte vet hur de ska komma igenom den här dagen, timmen. Tänk på din nästa i denna tid, kanske kan du ge en extra kram eller klapp till någon. Berömma någon för något du tycker är bra, eller bara ett vänligt leende till den stressade personen framför dig i kön som tappar sitt VISA-kort på golvet när hon ska betala. Kan vi inte visa att vi är människor denna jul.

* Jag har tagit mig igenom denna dag full med äventyr, snyggt jobba!

* Mitt hem med tak över huvudet och ett kök fullt med mat jag själv kan bestämma om jag vill äta är en stor källa till tacksamhet.

Självskadebeteende och psykiatrin

Jag har suttit hela helgen med mitt arbete som handlar om tjejerna som vårdas med hjälp av LPT inom Rättspsykiatrin. Det har varit så tungt för mig. Inte för att jag varit med om det, eller känner någon som varit det. Det räcker med att har vårdats för mycket inom vanliga psykiatrin för att känna ångest inför dessa saker.Att jag är inne i en tuff period gör det inte lättare. Men när jag tänker på dessa tjejer så är jag benägen att sluta säga något om att det är tungt. Jag känner bara en sån sorg och vanmakt över dessa människor.

2009 ska man inte i Sverige behandlas på detta sätt. Är du sjuk ska du få behandling. Har du begått ett brott ska du få ett straff. . . Visst, är du sjuk och begår ett brott så ska du självklart få vård och hjälp. Men det är inte samma sak som att likställa dessa tjejer med sitt självförakt, självhat och människor som gjort brottsliga våldshandlingar gentemot andra människor. Det här är inte ok, det är inte samma sak. Vilken signal skickar samhället ut till dessa tjejer? Jag vet ju vad jag skulle kunna föreställa mig för respons från mig själv, inte är den snäll. Snarare skulle känslan av att samhället tycker att jag är så fruktansvärd så jag måste straffas på detta sätt.

Lägger man till ytterliggare saker i debatten såsom vad dessa tjejer ofta har med sig i bagaget o.s.v. För att inte tala om behandlingsformerna inom Rättspsykiatrin när det kommer till detta ämne.

* Det finns ingen evidensbasering i denna behandling.
* Ingen har utvärderat vilka effekter det får att vårda LPT patienter inom RPK
* Ingen har koll på tvånget som används, mängd, effekt o.s.v.

Jag blir så arg, ledsen och besviken på mitt land i denna fråga. Det här är under vår värdighet. Jag skäms för att vi behandlar dessa tjejer på det här sättet. Jag skäms också att det är vårdpersonal som inte protesterar mot detta dag ut och dag in.

Min rapport är nu inlämnad. Den fakta jag hade behövt för mitt arbete fanns inte, men jag har lämnat in det jag kunde iallafall. Frågan behöver lyftas och där gör SHEDO med Sofia och Innie i spetsen ett enormt bra jobb. Ett jobb som de inte ska behöva göra men som de ändå gör.

Snälla låt mig vakna upp till ett bättre samhälle imorgon. Det här är inte det Sverige jag vill ha och verka i. Måtte samhället börja lyssna och reagera i denna frågan.

Reaktioner

Ämne på ämne, arbete på arbete. Alla verkar de vara mig nära, berör mig. Varför jag väljer att studera dessa ämnen kan man fundera över. Jag blir så berörd, det blir personligt. Huden mellan mig och verkligheten fattas. Allt tycks beröra på ett sätt. Allt går in.Kvinnan på knä tiggande pengar, isbjörnen på bild i metro efter att dödat en isbjörnsunge för att döva sin hunger, stressande människor, tutande bilar. Listen kan göras lång, det känns verkligen som att allt går in.

Jag reagerar instinktivt, går i försvar. Problemet är att det inte handlar om mig, det är bara ett ämne som berörs i skolan. Att då reagera i affekt är inte särskilt smart. Jag tror jag kan skrämma iväg människor i onödan. Verka mycket hårdare än ag är.

Idag har vi suttit en grupp i skolan och gått igenom den kommande tentan. Jag reagerade på en mängd saker vi gick igenom. Jag reagerar, men när jag gör det så lämnar jag ut mig själv för mycket. Säger sånt som ingen annan skulle berätta för andra. Men jag gör det med en klinisk beskrivning, som om det handlade om en artikel jag läst och ska sammanfatta.

Varför gör jag det?
Vad vill jag uppnå?

Ingen vill veta det jag berättar, det är inte socialt gångbart. Tyvärr upptäcker jag inte att jag sagt för mycket förens det är för sent.

Mina gränser har suddats ut efter år av uttömmande svar, frågor, förhör, samtal, försvarstal, rättegångar och oändliga upprepningar. Integritet har inte varit möjligt, att markera min gränser har inte ansetts som friskt. Nu känns det som att jag inte har några riktiga gränser längre. Sociala sammanhang blir svåra, speciellt i en sån märklig situation jag befinner mig i i skolan med alla laddade ämnen.

Hur bygger jag upp min integritet igen? Vad är normala gränser, vad är för privat?
Det här kommer att bli en nöt att knäcka för mig, vem ska jag kunna träna på månntro?

* Jag gick till ett möte idag som jag längtat efter, men jag varit rädd för.

* Min klass och människorna i den, det känns som att det kommer att bli bra!

Nostalgi

Det finns några få bloggar som jag besöker nästan dagligen. Innies tankestormar är en sådan. Jag har aldrig kommenterat någonting, bara insupit atmosfären, nickat instämmande ibland och fått insikt om att det faktiskt går! Det går att börja leva igen, det var inte bara något jag drömde om någonstans långt där inne. Jag kommer inte ihåg hur jag hittade dit, men det var i rättan tid i våras då ansökningar till högskolan skulle fyllas i. Jag läste begrundade och började hoppas på att det fanns något därute även för mig. Den miljön jag befinner mig i nu är helt underbar, ämnena jag läser är otroligt intressanta och det ger mig saker varje dag jag är i skolan.

Idag skrev Innie om en hemtenta hon jobbat med, hämnd eller förlåtelse. Genast var jag tillbaka i en rättssal för några år sedan. Kände litenhet, vilsenheten inom mig. Samtidigt så är jag ganska stolt över mig själv. Jag har gått genom eld, tampats med spjut men jag kan stå upp idag utan att vara bitter. Jag tror inte på hämnd, det känns som något en vilsen människa vill hänga fast i för att rättfärdiga sitt eget begär. Samtidigt så tror jag verkligen på att stå upp för det man tycker är rätt, man måste markera när magkänslan är fel. Men det behöver inte utesluta förlåtelse. Att jag var i den där rättssalen handlade delvis om att jag behövde stå upp för mig själv. Men likamycket som jag behövde stå upp för mig så kände jag att jag behövde stå upp för människor omkring den här personen. Jag ville inte att de skulle skadas på det viset jag hade gjort.

Jag vet inte om jag har förlåtit den här personen. Jag har lagt det bakom mig, accepterat vad som hänt och jag tror att den personen gjorde det bästa den kunde göra i de situationerna. Förmågan att inte skada mig fanns helt enkelt inte. Många i min omgivning har svårt att förstå det här, de ansvar att de den personen gjort är så fel så på något vis borde personen inte existera längre. Att jag då väljer att säga att det var då, vi har haft en rättsprocess där personen erkänt en hel del och bett mig om ursäkt, det räcker nu det gör människor obekväma.

Finns det saker människor kan göra som är oförlåtliga? Slutar de att existera som människor då? Vad händer med den individen, blir det svårare eller lättare att inte återupprepa den felaktighet man gjort?

Jag har inget egentligt svar, jag vet bara vad som känns rätt för mig idag. Jag har valt det jag har gjort för att det finns andra människor inblandade som jag älskar. Jag vill inte bli bitter, att vara ett offer är inte intressant. Jag kommer aldrig tycka det som hände var ok, ingen ska behöva vara med om sådana saker. Men vad jag tycker nu förändrar inte de händelserna, de förändrar bara mig själv och hur jag mår idag. Dr Phil har kört med en liten fras som fastnat hos mig.

"When You know better, You do better!"

Jag väljer att tro på att vi försöker så gott vi kan, när vi vet mer så kan vi också göra saker på ett annat sätt.

* Tack för att jag har en skön säng jag snart ska få krypa ner i.

* Jag har inte stressat iväg över min tenta nästa vecka, trots att jag inte pluggat ordentligt. Jag är snäll emot mig själv och lyssnar på att jag inte riktigt orkar just nu.

Stressigt

Idag har jag duellerat mot mig själv egentligen hela dagen. Plugga eller göra något annat är frågan? Problemet är väl bara att i stunden så är det svårt att vara medveten om att man duellerar. Det blir snarare så att då och då under dagen vaknar jag upp och får en insikt, aha nu gör jag något annat igen... Eller aha, hemmet ska bli renare.

I början på hösten så hade vi en väldigt bra föreläsare. Björn Liljeqvist Är det någon föreläsare som har varit verkligt användbar under terminen så är det han. Studieteknik var agendan och väldigt många minnessekvenser sitter kvar efter hans föreläsning. Många dråpliga exempel på hur vi beter oss när vi ska studera. "Rädslan" inför tunga böcker har resulterat i texten "hur man avväpnar en bok". Det är ju verkligen så det kan vara ibland, man känner sånt obehag inför vissa böcker. En annan sak som kom upp var hur vi gör allt annat än att plugga när vi behöver göra det, ungefär som jag gör i denna stunden. Han drog exemplet " det är aldrig så rent hemma som under tentaveckan". Förmodligen är det sannare än man vill tro.Hans bok "plugga smart och lär dig mer" är väl värda pengar att lägga ut som student, tror det är den mest användbara boken denna termin.

Nästa vecka ska jag lämna in ett arbete och ha en tenta. Efter djupdykningen förra veckan så har jag på något vis distans till detta. Jag är inte orolig, på något plan känns det som att jag inte bryr mig. Självklart gör jag det men egentligen så är bara vetskapen att jag överlevt så här långt tillräckligt för mig. Hade någon sagt det för ett år sedan hade jag aldrig trott dem.

Nej nu måste jag prioritera rätt, jag ska gå och lägga mig så jag är pigg imorgon bitti. Jag har tankat ljus idag under en promenad mitt på dagen, min kropp förtjänar lite snällhet just nu.

Jag tog mig ut på en promenad i solskenet mitt på dagen. Bra gjort av mig att lyssna på vad kroppen behöver.

Tack för att solen lös på mig idag, livet blir så mycket lättare när ljuset finns där ute!

Tillbaka i livet igen

Efter att ha pausat allt en stund, eller iallafall upplevt det så så är jag tillbaka i verkligheten igen. Heldag med föreläsningar idag följt av en braklandning i hemmets lugna vrå igen.

I skolan diskuteras det om ämnen som ligger mig nära. Psykisk ohälsa, våld i nära relationer, medikalisering av kvinnan. Det är svårt att inte fastna i ämnena, att hålla dem på replängds avstånd. Jag måste skaffa mig ett tjockare hudlager så jag kan stå emot sånt här.

Efter att ha läst på Sofias blogg om ett personlighetstest så var jag tvungen att testa. Jag tyckte att resultatet var ganska så intressant.

Kraftfulla, originella och känsliga. Slutför vad de påbörjat. Extremt god människokännedom. Lyhörda för andras känslor. Strävar efter att leva upp till sina värderingar, som tenderar att vara omfattande och väl genomtänkta. Respekterade för sin starka vilja att göra rätt. Oftare individualister än ledare eller underordnade andra.


Karriärer som skulle kunna passa mig:

Personalvetare,läkare, psykologer, skribenter, fotografer, forskare

Helt ute och cyklade tyckte jag inte att de var. Ibland är det intressant att se saker sådär konkret på ett papper framför er.


Idag har jag lyssnat på min kropp sa ifrån och bara ville vila när jag kom hem. Jag la ner ambitionerna på att plugga och ska nu gå och lägga mig istället!

Tack för att jag blev välkomnad i Göteborg av solen idag, det gladde hela mig inifrån och ut!

Vem skulle jag vara?

Om jag inte hade mitt bagage, min sårbarhetsbild, min sjukdomshistoria.
- Vem skulle jag vara då?

Jag vet att det inte tjänar något till att undra. Ödslar bara energi på
sånt som inte leder någonstans. Men ibland undrar jag.
I förrgår när jag satt med läkaren på andra sidan skrivbordet på psykakuten
så gjorde jag det. Skulle jag ha varit du? Hur hade jag bemött mig själv?

Nej jag kommer inte att bli någon läkare. Kommer inte be om någons anamnes.Jag kommer göra något annat. Kanske kommer jag att forska. Försöka förstå varför
vi hamnar på olika ställen. Kunna se vad som kan göras åt det.

Tänk om jag kunde få politiker att först att det inte håller.
Jag strunatr i politisk färg. Tycker de är lika goda kålsupare allihopa.
Det här går bortom partitillhörighet. Vi måste förstå:

Jag förstår att samhället har en plånbok. Alla har vi en pott med inkomster att
förhålla oss till. Problemet är att samhället hela tiden kör med sk quick-fixlösningar. I min plånbok skulle det vara ständiga sms-lån, sånt som räddar dagen/veckan, men fördärvar framtiden.

Vissa saker får kosta pengar. Rättspsykiatrin är ett sådant exempel. Men om man tänker sig att patienterna på rättspsyk har börjat få problem någonstans tidigare, ja då kan man undra varför man inte satsar mer på skolhälsovården te x. De finns i början på vår hälsotrappa, är med och bygger grunden men får inte kosta pengar. Min spontana fråga är, vill man få mastodontproblem iklass med rättspsykiatriska patienter. Är det bara när man kommer dit man ska få riktigt hjälp?

Idag står det psykiska ohälsa för den andra största kostnaden när det kommer till ohälsa/bortavaro från samhället. Om jag kommer ihåg rätt från Folkhälsoinstitutet.
Skrämmande för mig är då detta:
Har vi någonsin satsat mindre pengar på psykiatrin än idag? Vill vi inte hjälpa människor tillbaka till en bättre hälsa?

De psykiska ohälsotalen bland unga, framförallt unga tjejer är riktigt oroväckande. Om vi har de kostnaderna vi har idag, som säkerligen anses alldeles för dyra, hur kommer de då se ut när dessa personer kommer ut i arbetslivet om 10-15 år? Förstår man inte att det är ett skenande tåg som man måste göra något åt, annars kommer det förutom det psykiska lidandet nu även kosta oss enormt mycket mer pengar längre fram.

Förr sa man att barn måste få ha det bra när de växer upp. Det är inte rättvist att endel barn inte ska ha en bra start. Idag vet man att det inte bara handlar om en tuff start. Det finns en stor riska att för alltid skada vissa delar av hjärnan med eventuella ohälsotal i vuxen ålder som följd. Är det värt det? Behöver vi inte göra något åt det?

Är det bara jag som ser det här?

Jag är tacksam att jag har vänner som öppnar sitt hem för mig och vill ha mig där!

Bra att jag kunde se mina begränsningar idag och ändra om min dag efter det!

Psykakuten

Dagens "show" psykakuten.
Vad gör man här?
Trodde inte att jag skulle hit igen,
trodde jag hade kommit en bit från mörkret...

Kan jag inte springa ifrån det, vad gör man då?
Är det meningen att vi ska leva i symbios?
Vem har bestämt det?

Jag behöver en ändring av min mina mediciner.
Jag behöver förstärkning...
Förstärkning av vad?
Vem vill ge mig det?

Är allt bara ett spel?
Vad kan man vinna?
Är det min egen sanity vi tävlar om?

Jag vet att jag gjorde en chansning.
Vet att jag gick emot order.
Men vad hade jag för val?

Det var nu eller aldrig.
Nästa år var det bära eller brista, då kan
det lika gärna få brista NU lär jag väl ha tänkt.

Jag vill ju fixa det här!
Vill klara det, breda ut mina vingar och flyga...

Jag vill stå på egna ben.
Ska det vara så omöjligt?

Brak

Jo det blev allt ett ordentligt brak för mig. Det var länge sedan jag mådde så otroligt dåligt som jag gjort i helgen. Ångest är bara förnamnet, trötthet så intensiv så jag vet inte vad. Initiativlöshet och en allmänt snurrande hjärna. Jag har helt enkelt fått för mycket av det goda tror jag, i det här fallet så är det nog onda även om jag vill att det ska vara gott.

Att på nytt lära sig var mina gränser går kommer nog att få vara min största prioritering nu framöver. Jag kände när jag avslutade den förra kursen att det var för mycket. Men jag valde att inte lyssna på mig själv, fortsatte på som en "duktig" flicka. Borde jag inte lära mig någon gång?

Så nu står jag här, jag har grinat och grinat i helgen utan att egentligen veta varför. Tillslut fick jag ringa psykakuten igår för att meddela att jag behövde hjälp med mina mediciner, det behövdes lite mer ammunition. Så idag har jag varit där och träffat en helt underbar läkare. Jag är så tacksam att jag bor där jag bor, när jag har behövt hjälp akut här så har det aldrig varit ett problem. Jag blev tillfrågad idag också om jag inte ville lägga in mig en vecka eller så för att få en chans att komma tillbaka. Förstår ni, jag behövde inte fråga utan hon frågade mig!
Helt fantastiskt i min mening, det gör att man känner sig trygg att be om hjälp där.
Nu känner jag inte att jag behöver läggas in, tror bara det skulle göra mig sämre i dagsläget faktiskt. Men att han talade om att möjlighetens finns gör enormt gott i mig!

Jag har varit i betydligt värre skick än jag var idag och då kontaktat psykakuten för hjälp. Jag har suttit med en läkare framför mig och bett om hjälp, sagt att jag inte fixar min situation ensam längre. Att jag är rädd för mig själv. Det har varit tillfällen då jag mötts av -vi har inga platser!

I min värld kan man inte säga så till en människa som är suicidal och som ber om hjälp. Då om någon gång måste man lyssna och ta det på allvar. Så länge inte en människa blir nekad plats på vanliga akuten och IVA när de kommer in med en hjärtinfarkt så kan man inte heller neka en person plats inom psykiatrin när de behöver den. Platsbrist kan inte vara ett svar... Men det är tydligt i det landstinget att man har de prioriteringarna. Ett mänskligt liv var inte mer värt än så...

Nu ska jag bege mig till människor som tycker om mig, där jag kan känna värme omkring mig istället för bara en massa demoner som det har känt i helgen.

* Jag tog mig till psykakuten alldeles själv idag, trots att det var tufft att gå in i de lokalerna igen så gjorde jag det!

* TACK för att jag fick träffa den läkaren jag gjorde! Jag behövde få lite hopp till psykiatrin igen efter de sista veckornas debatter och mina egna funderingar.

Förvirring

Jag känner mig förvirrad, lost in space skulle man kanske kunna säga.

Idag har jag skrivit min första tenta, något jag aldrig skulle ha kunnat tro om mig själv för ett tag sedan. Ångesten igår var hög, mycket hög. Något som jag inte vad det var rev och slet i mig som ett djur. Jag har inte känt så på mycket mycket länge.

Ena stunden är jag glad, optimistisk och entusiastisk över alla intressanta ämnen jag har omkring mig. Så mycket som engagerar mig och berör, så mycket jag skulle vilja gå djupare in i.Men många av dessa saker skapar också ångest och oro hos mig själv. Jag blir berörd på djupet och det är inte bara av godo för mig.

Jag är ute på så djupt vatten, jag ser inte land men jag vet att det finns därborta... Igår kändes det som att jag trampade vatten, mjölksyran i benen var tung. Den svarta filten ville lägga sig omkring mig. Jag ringde en vän och visade fördämningarnas sprickor. Jag känner mig så ensam, inte för att jag egentligen är det. Jag har många vänner omkring mig och min älskade sambo. Men det är inte så enkelt att bara för att det finns där så kan de kännas nära mig.

Min sambo har ett väldigt varierande jobd som tvingar honom att jobba borta bitvis. Sista månaderna har han varit mycket borta, långt borta. Även fast vi i dagens samhälle har mobiltelefoner, internet o.s.v. så är han så långt borta. På något sätt distanserar vi oss också mentalt under den tiden, säkerligen som skydd för saknaden.

Han, K har funnits länge i mitt liv nu. Många, många år har han stått vid min sida. Vi har upplevt så mycket saker tillsammans, även mycket saker ingen människa ska behöva uppleva. Han har för alltid blivit märkt med att hans kvinna kan ljuga, planera och dupera honom enbart med syfte att få lämna det här livet. Det är inte en gång han har varit tvungen att möta en verklighet som innefattar överdoser, akutmottagningar, intensivvårdsavdelningar, kamp, ångest och misär. Det har lämnat honom med en osäkerhet som jag förmodligen aldrig kommer att kunna reparera. Även om jag aldrig kommer att bli så sjuk igen så tror jag inte att jag kan ta bort hans rädsla. Det är flera år sedan nu, men det kan aktualiseras i en millisekund.

Kommer inte jag på avtalad tid eller inte svarar i telefonen när jag "borde" vara tillgänglig så är det kört. Hans ångest springer iväg med honom. Jag kan må hur bra som helst, ändå kan små vardagssaker få honom att ta bilen och åka och leta efter mig vid tågstationen. Att man kan göra en människa så illa...

Där jag är idag, just nu när klockan är efter tolv och jag absolut inte vill ringa mina vänner. När jag nu sitter här med ångesten och förvirringen över vad som händer i min kropp, då känner jag att jag inte kan ringa honom. Jag kan inte förklara för honom över telefon att jag mår skit och är ledsen, men det är ingen fara allt är under kontroll. Jag skulle inte kunna få honom att tro mig, han skulle sätta sig i bilen och åka hit. Jag vill inte ha honom på vägarna i det skicket, med den oron i kroppen. Sen måste han jobba imorgon, och vi behöver verkligen de pengarna. Jag vet att jag inte gagnar någon någonting genom att meddela min ångest till omgivningen i dagsläget. Det som gagnas är lättnaden på mitt tryck just nu. Samtidigt så tycker jag att jag måste kunna ta hand om mig själv, jag borde veta hur man gör.

Jag vet hur man gör, jag går ut i köket och hämtar en xanor. Men jag vill inte, jag har inte gjort det på jätte länge nu. Tror det var i våras. Jag vet att det får effekter på mig längre än ikväll och det har jag inte råd med. Jag måste plugga imorgon. Jag vill ligga lite före, för att kunna åka upp till honom i veckan. Men då vet jag att jag måste vara färdig med ett arbete och ligga i fas med litteraturläsning. Då kan man inte ha en xanorhjärna.

Att inte känna att jag kan ringa honom är hemskt. Det känns som att det är en stor ful hemlighet jag håller ifrån honom. Jag vill inte hålla ifrån honom något. Men jag vill inte oroa honom heller.Ska han leva med mig så är jag rädd att det kommer att se ut så här. Ibland är det ångestperioder, ibland mår jag bra. Allt det är ok, allt det är mänskligt och jag är människa.

Jag tänkte börja preppa mig själv lite varje dag. Jag börjar litet så kan jag lägga på istället. Något som har varit bra idag som jag är tacksam över samt något som jag har gjort bra idag.

Jag är så tacksam att jag fick en bra upplevelse kring tentan!

Att jag skrev min första tenta idag är GRYMT!

ECT

I veckan så handlade Uppdrag Granskning om elbehandling inom psykiatrin ECT, även nästa veckas program ska ta upp behandlingsformen.

Jag är väldigt positiv till att man tar upp och pratar om ECT. Fördomarna är många, och skammen kring att vara psykpatient blir inte lättare precis om man lägger till lite ECT-behandlingar. Däremot tycker jag det känns väldigt onödigt att visa alla dessa gamla klipp på behandlingarna samt att hela tiden referera till "elchocker".
Det minskar inte känsla av att det är en behandlingsform för "konstiga" människor direkt.

Jag har själv fått upprepade serier med ECT på olika ställen i Sverige. Jag skulle gärna be om behandlingen igen om jag skulle vara lika sjuk som jag var när jag fick det. När det handlar om att man inte orkar leva längre så känns det som att både ECT och anafranildropp är behandlingar som man önskar, även om jag normalt är livrädd för allt vad sprutor heter. I dom lägena har man inga val.

Något som dock gör mig arg, eller frankt skitförbannad är detta hemlighetsmakeri inför oss patienter kring minnespåverkan. I vilken annan typ av vård skulle det vara ok att vara medveten om viktig forskning från den ledande forskaren på området och enbart strunta i hans forskningsresultat? Jag har lider själv av minnespåverkan sen jag blev sjuk. Kring ECT-behandlingarna har det varit extremt, och mycket tid omkring detta är borta ur minnet. Jag känner även att jag har ett helt annat minne idag än förut, svårt att beskriva men väldigt handikappande speciellt i den situation jag sitter i nu när man ska banka in en massa ny information hela tiden.
När jag tagit upp det här med min läkare så bortförklarar han enbart det hela. Behandlingen har ingenting med det att göra...

Att få se forskaren Harold A. Sackeim som verkar vara den mest pålästa på området prata om minnespåverkan får mig att må illa. Han säger mer eller mindre att forskning från 2007 visar på minnesproblem hos ett flertal patienter, fler kvinnor. Det som man som patient får höra handlar om några dagar upp till två veckors eventuella problem. Han pratar om minnen som är borta för alltid...

Jag tror man skjuter sig själv i foten när man göra så här. Man dumförklarar patienterna, tror inte de är kapabla att förstå sitt eget bästa. Jag vet att man inte alltid gör det, men kan inte jag när jag är frisk få en chans att fatta beslut för mig själv iallafall. Beslut som är grundade på fakta på området, inte på den information endel psykiatriker anser vara befogad att ge mig. Det handlar om min hjärna, mina minnen. Det borde få vara mitt beslut, och jag borde få fatta det med alla kort på bordet.

Frågan är också varför Sverige utför så många av dessa behandlingar? Har det blivit en enkelt sätt för sjukvården att "bli av" med psykpatienter snabbt så nästa kan slussas in?

När jag dessutom tänker på att depression klassas som en kvinnosjukdom och många fler av oss lider av den så kan jag inte låta bli att fundera på om det ser ut såhär för att det är mestadels kvinnor det handlar om. Det kanske inte är så viktigt om vi har ett minne att falla tillbaka på. Är ECT ännu ett sätt att hantera "jobbiga" kvinnor på?

Många frågor har väckts hos mig den här veckan, inte blir det bättre av att jag läser en kurs med könsperspektiv just nu. Man blir väldigt medveten om att vi värdesätts olika inom sjukvården. Vi får olika typer av behandlingar för samma sjukdomar, och inte så oväntat så är behandlingarna som kvinnor får billigare.

Sorg

Igår blev en bekant till mig tvungen att verkställa det värsta man som hundägare ställs inför. Hon var tvungen att ta bort sin älskade hund långt innan man tycker att han har levt sitt liv klart.

Nu sitter jag här med tårarna rinnande längs kinderna.
Jag tittar på bilder och hör musik spelas som hon har valt, och luften som behövs för att andas försvinner plötsligt ur rummet.

Människor gör skillnad på djurliv och människoliv. Säger att visst ett djurliv kan ha otroligt stor betydelse, men det går inte att jämföra med en människa...

I mitt liv finns det ingen som har haft större betydelse för mig än min älskade hund jag haft sen han var 8 veckor. Han har följt mig genom min kamp tillbaka till livet.
Han fick upp mig ur sängen när jag inte fann någon mening med ett liv utanför. Han skapade rutiner, fick ut mig utanför huset och ut i livet...

Jag vet inte hur många timmar han har legat i mitt knäveck bara för att hålla mig sällskap när jag vilat på dagarna. Han har värmt min själv och kropp. Funnits där ständigt.

Värmen från hans kropp, pussarna över mitt ansikte och hans glada svans spikrakt upp i luften när han springer omkring ute. Allt det här har gett mig ett LIV!!!

När jag legat inne längre perioder och husse tagit med honom på en promenad runt sjukhuset bara för att jag ska få se och vara med honom. Då har jag lett genom tårarna precis som jag gör nu när jag tänker på honom. Han har avlastat husse genom sin existens och tjänstgöring vid min sida. Det har gjort att husse vågat lämna mig ensam när han annars inte velat gjort det. Jag tror inte vi hade kunnat vara tillsammans idag om han inte få de pauserna från mig och lägenheten.

Tack min älskade vän, det finns inget matte inte skulle göra för dig!

Pengar har ingen betydelse, tid finns inte och avstånd existerar inte när du behöver mig...

Föreläsningar

Jag lever verkligen ett nytt liv nu. Sticker iväg tidigt på morgonen, släpandes på min väska proppad full med saker att ta mig genom dagen. Mat, mellanmål, böcker, artiklar o.s.v. Vi får höra så många fantastiska föreläsare prata om saker som jag är så intresserad av. Vissa stunder så känns det som att utbildningen är en vidareutveckling bara i att förstå mig själv och varför jag har varit sjuk. En slags manual till att förklara mina egna reaktioner och mönster.

Vi har fått höra flera stress-forskare prata om olika perspektiv på stress. Vad händer i kroppen? Hur fungerar vi när vi ständigt är uppe i höga stressnivåer?

Det bedrivs så mycket spännande forskning, det händer så mycket överallt. Varför hör man inte mer i media om det? Alla saker forskarna upptäcker och så mycket vi hela tiden lär oss om hur vi fungerar och vilka effekter saker kan ha på oss.

Tummen upp till alla som oförtrutet kämpar vidare trots mycket misstro och ointresse!

Hur lever man normalt?

Ibland slår insikten ner i mig, hur gör man det här när man är frisk? Jag blir förvirrad för jag har verkligen inte en aning. Hur balanserar vanliga människor livet? Vad är ett friskt beslut och vad är sjukt? I min värld blir det mest ett stort frågetecken.

Jag bor i en liten stad, men pluggar i den stora staden. Då blir frågan, varför flyttar jag inte dit istället? Hm, det är precis det jag klurar på nu. Min sambo vill flytta, tror det är bättre för jobbet. Jag känner mig osäker, jag gillar inte förändringar. Jag vill ha koll på läget, veta vad som väntar. Samtidigt så är det väl ohyggligt dumt att slösa kanske 12 timmar i veckan på att pendla, tid jag kunde spendera med min familj istället.

Här kommer en annan rest från den sjuka tiden. Psykiatrin i den lilla staden fungerar väldigt bra under omständigheterna som råder. Sen jag flyttat hit har det mesta rullat på som det borde inom sjukvården. Visserligen har jag fått träffa min läkare väldigt sällan mot vad jag gjorde tidigare. Men jag har haft en helt otrolig läkare som har sett hela mig, och vågat testa olika vägar att gå. Jag tror att det är honom jag har att tacka för mycket. När jag har behövt det så har jag fått slutenvård, öppenvård på olika vis, mobila team och inte att förglömma en helt underbar KBT-terapeut som jag fortfarande går hos. Efter att ha råkat väldigt illa ut tidigare inom psykiatrin så har jag börjat släppa mitt förakt. Tro på att de kanske vill och kan hjälpa ändå.

Läget i den stora staden är under all kritik vad jag förstått. Inte en chans att jag kan få det jag har fått här, det finns inte ens den kompetensen. Slutenvården har jag ingen aning om hur den fungerar, men jag misstänker att det är ont om sängar som det alltid är.

Varför tänker jag på det här, jag mår ju bra nu. Ja jag mår bra nu, men jag vet också hur snabbt allt kan vända. Hur farligt livet kan bli, hur liten jag blir och stor och mäktig världen kan vara. Jag har respekt för det sjuka, jag vill ha möjligheter att mota olle i grind om det skulle behövas. Det vet jag inte om jag har i den stora staden. Är det då värt att flytta? Osäkerheten är inte heller bra för mitt mående, det skulle kunna bli den stress som fick bägaren att rinna över.

Jag vet helt enkelt inte, vad skulle en frisk människa ha gjort?

Positiva människor

Idag läste jag i tidningen om IKEA´s försäljningschef i Sverige. Han är 30 år och har gjort en kometkarriär inom företaget. Men det var inte det som fångade mitt öga, snarare var det den positiva ton som genomsyrade reportaget. I slutet på artikeln så stod det två måsten, jag lägger upp dem här:

1. Varje gång jag stöter på något nytt frågar jag mig: Vad är det positiva med detta?

2. Jag är en obotlig nyfiken optimist. Vad kan jag lära mig av detta?

Tänk att ta det med in i vardagen när man stöter på saker. Så ska min dag bli idag!

Varför gör jag det här?

Något jag upptäckt är att jag sedan jag var väldigt liten alltid har haft ett enormt stark känsla för orättvisor. I vissa fall skulle man kunna säga att jag inte har någon hud. För det är ungefär så det känns när jag sitter i situationer när jag känner att någonting är fel. Jag känner mig hudlös, naken och som att allt går rätt in i mig. Ibland har jag inget filter och det är betydelselöst vad det handlar om. Barn som inte har det som de borde, gamla som inte får bestämma över sig själva eller fågelungar som ramlat ur sitt bo och kommer bli tagna av "elaka" djur.Allt går rätt in och det gör så ont.

Fördelen med det här är också att jag inte kan vara oberörd och likgiltig. Jag måste
reagera och agera känns det som. Det finns alltså en enormt stor drivkraft i min hudlöshet. Jag måste bara lära mig att använda den på rätt sätt så att jag inte bränner ut mig igen. Måste förstå att jag inte kan ändra världen. Men jag vill bra gärna skicka ut ringar på vattnet som kanske kan förändra något.

I min utbildning inom hälsa så kommer många intressanta ämnen upp. Min sambo sa till mig i början på terminen att han innerligt önskade att jag skulle hålla. Jag frågade hur han tänkte och han gav mig svaret -Det du läser nu är ju sådant som du lika gärna skulle kunna läsa på fritiden bara för att det är intressant. Han har helt rätt de mesta av ämnena som kommer upp slukar jag med hull och hår.

Nästa fråga blir var jag vill lägga mitt engagemang. Jag har verkligen ett engagemang och jag vill inte slösa bort den här tiden. Min utbildning ger mig verkligen en möjlighet att fördjupa mig i vissa av de frågor jag brinner för.
Det som ligger närmast just nu är suicid och vad vi kan göra åt det. Djurs påverkan på oss människor ligger mig också väldigt varmt om hjärtat.

Vi får väl se, nu ska jag begrava mig i den kognitiva psykologins underbara värld.
Jag kommer snart ha min första tenta och jag är lite lagom nervös inför den.
Men samtidigt, vilken betydelse har en tenta egentligen...

Jippi, jag är på banan!

För drygt två månader sedan började jag en ny fas i mitt liv. En fas jag nästan gett upp hoppet om att få se. Jag har påbörjat en utbildning på Universitetet! Efter sju års sjukskrivning står jag snart på mina egna ben igen, jag är så stolt över mig själv och kan knappt tro att det är sant.

Utan min sambo hade det här inte varit möjligt. Jag har varit så svag och liten och han har burit mig. Nu hoppas jag att jag ska få återgälda det.

Jag kommer lite otänkt att tänka på ett Gunde citat:
- ingenting är omöjligt!

Nya tag

Tiden går fort ibland. Känns som att det var en evighet sedan det var jul.

Så mycket har hänt, eller inte hänt. Jag har för första gången på 7 år INTE varit inlagd vid ett enda tillfälle under vinterhalvåret. Helt fantastiskt!

Jag har en hel del planer inför hösten, hoppas att jag ska våga satsa mot toppen igen.

Jag och min sambo har haft flera kriser i vår relation, men inget har tagit musten ur oss.

Ska dra sammanhangen lite mer ingående någon dag, men idag är jag mest glad över att jag lyckades hitta tillbaka till den här bloggen. Minnet är ju inte det bästa alla gånger.