Vem skulle jag vara?

Om jag inte hade mitt bagage, min sårbarhetsbild, min sjukdomshistoria.
- Vem skulle jag vara då?

Jag vet att det inte tjänar något till att undra. Ödslar bara energi på
sånt som inte leder någonstans. Men ibland undrar jag.
I förrgår när jag satt med läkaren på andra sidan skrivbordet på psykakuten
så gjorde jag det. Skulle jag ha varit du? Hur hade jag bemött mig själv?

Nej jag kommer inte att bli någon läkare. Kommer inte be om någons anamnes.Jag kommer göra något annat. Kanske kommer jag att forska. Försöka förstå varför
vi hamnar på olika ställen. Kunna se vad som kan göras åt det.

Tänk om jag kunde få politiker att först att det inte håller.
Jag strunatr i politisk färg. Tycker de är lika goda kålsupare allihopa.
Det här går bortom partitillhörighet. Vi måste förstå:

Jag förstår att samhället har en plånbok. Alla har vi en pott med inkomster att
förhålla oss till. Problemet är att samhället hela tiden kör med sk quick-fixlösningar. I min plånbok skulle det vara ständiga sms-lån, sånt som räddar dagen/veckan, men fördärvar framtiden.

Vissa saker får kosta pengar. Rättspsykiatrin är ett sådant exempel. Men om man tänker sig att patienterna på rättspsyk har börjat få problem någonstans tidigare, ja då kan man undra varför man inte satsar mer på skolhälsovården te x. De finns i början på vår hälsotrappa, är med och bygger grunden men får inte kosta pengar. Min spontana fråga är, vill man få mastodontproblem iklass med rättspsykiatriska patienter. Är det bara när man kommer dit man ska få riktigt hjälp?

Idag står det psykiska ohälsa för den andra största kostnaden när det kommer till ohälsa/bortavaro från samhället. Om jag kommer ihåg rätt från Folkhälsoinstitutet.
Skrämmande för mig är då detta:
Har vi någonsin satsat mindre pengar på psykiatrin än idag? Vill vi inte hjälpa människor tillbaka till en bättre hälsa?

De psykiska ohälsotalen bland unga, framförallt unga tjejer är riktigt oroväckande. Om vi har de kostnaderna vi har idag, som säkerligen anses alldeles för dyra, hur kommer de då se ut när dessa personer kommer ut i arbetslivet om 10-15 år? Förstår man inte att det är ett skenande tåg som man måste göra något åt, annars kommer det förutom det psykiska lidandet nu även kosta oss enormt mycket mer pengar längre fram.

Förr sa man att barn måste få ha det bra när de växer upp. Det är inte rättvist att endel barn inte ska ha en bra start. Idag vet man att det inte bara handlar om en tuff start. Det finns en stor riska att för alltid skada vissa delar av hjärnan med eventuella ohälsotal i vuxen ålder som följd. Är det värt det? Behöver vi inte göra något åt det?

Är det bara jag som ser det här?

Jag är tacksam att jag har vänner som öppnar sitt hem för mig och vill ha mig där!

Bra att jag kunde se mina begränsningar idag och ändra om min dag efter det!

Psykakuten

Dagens "show" psykakuten.
Vad gör man här?
Trodde inte att jag skulle hit igen,
trodde jag hade kommit en bit från mörkret...

Kan jag inte springa ifrån det, vad gör man då?
Är det meningen att vi ska leva i symbios?
Vem har bestämt det?

Jag behöver en ändring av min mina mediciner.
Jag behöver förstärkning...
Förstärkning av vad?
Vem vill ge mig det?

Är allt bara ett spel?
Vad kan man vinna?
Är det min egen sanity vi tävlar om?

Jag vet att jag gjorde en chansning.
Vet att jag gick emot order.
Men vad hade jag för val?

Det var nu eller aldrig.
Nästa år var det bära eller brista, då kan
det lika gärna få brista NU lär jag väl ha tänkt.

Jag vill ju fixa det här!
Vill klara det, breda ut mina vingar och flyga...

Jag vill stå på egna ben.
Ska det vara så omöjligt?

Brak

Jo det blev allt ett ordentligt brak för mig. Det var länge sedan jag mådde så otroligt dåligt som jag gjort i helgen. Ångest är bara förnamnet, trötthet så intensiv så jag vet inte vad. Initiativlöshet och en allmänt snurrande hjärna. Jag har helt enkelt fått för mycket av det goda tror jag, i det här fallet så är det nog onda även om jag vill att det ska vara gott.

Att på nytt lära sig var mina gränser går kommer nog att få vara min största prioritering nu framöver. Jag kände när jag avslutade den förra kursen att det var för mycket. Men jag valde att inte lyssna på mig själv, fortsatte på som en "duktig" flicka. Borde jag inte lära mig någon gång?

Så nu står jag här, jag har grinat och grinat i helgen utan att egentligen veta varför. Tillslut fick jag ringa psykakuten igår för att meddela att jag behövde hjälp med mina mediciner, det behövdes lite mer ammunition. Så idag har jag varit där och träffat en helt underbar läkare. Jag är så tacksam att jag bor där jag bor, när jag har behövt hjälp akut här så har det aldrig varit ett problem. Jag blev tillfrågad idag också om jag inte ville lägga in mig en vecka eller så för att få en chans att komma tillbaka. Förstår ni, jag behövde inte fråga utan hon frågade mig!
Helt fantastiskt i min mening, det gör att man känner sig trygg att be om hjälp där.
Nu känner jag inte att jag behöver läggas in, tror bara det skulle göra mig sämre i dagsläget faktiskt. Men att han talade om att möjlighetens finns gör enormt gott i mig!

Jag har varit i betydligt värre skick än jag var idag och då kontaktat psykakuten för hjälp. Jag har suttit med en läkare framför mig och bett om hjälp, sagt att jag inte fixar min situation ensam längre. Att jag är rädd för mig själv. Det har varit tillfällen då jag mötts av -vi har inga platser!

I min värld kan man inte säga så till en människa som är suicidal och som ber om hjälp. Då om någon gång måste man lyssna och ta det på allvar. Så länge inte en människa blir nekad plats på vanliga akuten och IVA när de kommer in med en hjärtinfarkt så kan man inte heller neka en person plats inom psykiatrin när de behöver den. Platsbrist kan inte vara ett svar... Men det är tydligt i det landstinget att man har de prioriteringarna. Ett mänskligt liv var inte mer värt än så...

Nu ska jag bege mig till människor som tycker om mig, där jag kan känna värme omkring mig istället för bara en massa demoner som det har känt i helgen.

* Jag tog mig till psykakuten alldeles själv idag, trots att det var tufft att gå in i de lokalerna igen så gjorde jag det!

* TACK för att jag fick träffa den läkaren jag gjorde! Jag behövde få lite hopp till psykiatrin igen efter de sista veckornas debatter och mina egna funderingar.

Förvirring

Jag känner mig förvirrad, lost in space skulle man kanske kunna säga.

Idag har jag skrivit min första tenta, något jag aldrig skulle ha kunnat tro om mig själv för ett tag sedan. Ångesten igår var hög, mycket hög. Något som jag inte vad det var rev och slet i mig som ett djur. Jag har inte känt så på mycket mycket länge.

Ena stunden är jag glad, optimistisk och entusiastisk över alla intressanta ämnen jag har omkring mig. Så mycket som engagerar mig och berör, så mycket jag skulle vilja gå djupare in i.Men många av dessa saker skapar också ångest och oro hos mig själv. Jag blir berörd på djupet och det är inte bara av godo för mig.

Jag är ute på så djupt vatten, jag ser inte land men jag vet att det finns därborta... Igår kändes det som att jag trampade vatten, mjölksyran i benen var tung. Den svarta filten ville lägga sig omkring mig. Jag ringde en vän och visade fördämningarnas sprickor. Jag känner mig så ensam, inte för att jag egentligen är det. Jag har många vänner omkring mig och min älskade sambo. Men det är inte så enkelt att bara för att det finns där så kan de kännas nära mig.

Min sambo har ett väldigt varierande jobd som tvingar honom att jobba borta bitvis. Sista månaderna har han varit mycket borta, långt borta. Även fast vi i dagens samhälle har mobiltelefoner, internet o.s.v. så är han så långt borta. På något sätt distanserar vi oss också mentalt under den tiden, säkerligen som skydd för saknaden.

Han, K har funnits länge i mitt liv nu. Många, många år har han stått vid min sida. Vi har upplevt så mycket saker tillsammans, även mycket saker ingen människa ska behöva uppleva. Han har för alltid blivit märkt med att hans kvinna kan ljuga, planera och dupera honom enbart med syfte att få lämna det här livet. Det är inte en gång han har varit tvungen att möta en verklighet som innefattar överdoser, akutmottagningar, intensivvårdsavdelningar, kamp, ångest och misär. Det har lämnat honom med en osäkerhet som jag förmodligen aldrig kommer att kunna reparera. Även om jag aldrig kommer att bli så sjuk igen så tror jag inte att jag kan ta bort hans rädsla. Det är flera år sedan nu, men det kan aktualiseras i en millisekund.

Kommer inte jag på avtalad tid eller inte svarar i telefonen när jag "borde" vara tillgänglig så är det kört. Hans ångest springer iväg med honom. Jag kan må hur bra som helst, ändå kan små vardagssaker få honom att ta bilen och åka och leta efter mig vid tågstationen. Att man kan göra en människa så illa...

Där jag är idag, just nu när klockan är efter tolv och jag absolut inte vill ringa mina vänner. När jag nu sitter här med ångesten och förvirringen över vad som händer i min kropp, då känner jag att jag inte kan ringa honom. Jag kan inte förklara för honom över telefon att jag mår skit och är ledsen, men det är ingen fara allt är under kontroll. Jag skulle inte kunna få honom att tro mig, han skulle sätta sig i bilen och åka hit. Jag vill inte ha honom på vägarna i det skicket, med den oron i kroppen. Sen måste han jobba imorgon, och vi behöver verkligen de pengarna. Jag vet att jag inte gagnar någon någonting genom att meddela min ångest till omgivningen i dagsläget. Det som gagnas är lättnaden på mitt tryck just nu. Samtidigt så tycker jag att jag måste kunna ta hand om mig själv, jag borde veta hur man gör.

Jag vet hur man gör, jag går ut i köket och hämtar en xanor. Men jag vill inte, jag har inte gjort det på jätte länge nu. Tror det var i våras. Jag vet att det får effekter på mig längre än ikväll och det har jag inte råd med. Jag måste plugga imorgon. Jag vill ligga lite före, för att kunna åka upp till honom i veckan. Men då vet jag att jag måste vara färdig med ett arbete och ligga i fas med litteraturläsning. Då kan man inte ha en xanorhjärna.

Att inte känna att jag kan ringa honom är hemskt. Det känns som att det är en stor ful hemlighet jag håller ifrån honom. Jag vill inte hålla ifrån honom något. Men jag vill inte oroa honom heller.Ska han leva med mig så är jag rädd att det kommer att se ut så här. Ibland är det ångestperioder, ibland mår jag bra. Allt det är ok, allt det är mänskligt och jag är människa.

Jag tänkte börja preppa mig själv lite varje dag. Jag börjar litet så kan jag lägga på istället. Något som har varit bra idag som jag är tacksam över samt något som jag har gjort bra idag.

Jag är så tacksam att jag fick en bra upplevelse kring tentan!

Att jag skrev min första tenta idag är GRYMT!

ECT

I veckan så handlade Uppdrag Granskning om elbehandling inom psykiatrin ECT, även nästa veckas program ska ta upp behandlingsformen.

Jag är väldigt positiv till att man tar upp och pratar om ECT. Fördomarna är många, och skammen kring att vara psykpatient blir inte lättare precis om man lägger till lite ECT-behandlingar. Däremot tycker jag det känns väldigt onödigt att visa alla dessa gamla klipp på behandlingarna samt att hela tiden referera till "elchocker".
Det minskar inte känsla av att det är en behandlingsform för "konstiga" människor direkt.

Jag har själv fått upprepade serier med ECT på olika ställen i Sverige. Jag skulle gärna be om behandlingen igen om jag skulle vara lika sjuk som jag var när jag fick det. När det handlar om att man inte orkar leva längre så känns det som att både ECT och anafranildropp är behandlingar som man önskar, även om jag normalt är livrädd för allt vad sprutor heter. I dom lägena har man inga val.

Något som dock gör mig arg, eller frankt skitförbannad är detta hemlighetsmakeri inför oss patienter kring minnespåverkan. I vilken annan typ av vård skulle det vara ok att vara medveten om viktig forskning från den ledande forskaren på området och enbart strunta i hans forskningsresultat? Jag har lider själv av minnespåverkan sen jag blev sjuk. Kring ECT-behandlingarna har det varit extremt, och mycket tid omkring detta är borta ur minnet. Jag känner även att jag har ett helt annat minne idag än förut, svårt att beskriva men väldigt handikappande speciellt i den situation jag sitter i nu när man ska banka in en massa ny information hela tiden.
När jag tagit upp det här med min läkare så bortförklarar han enbart det hela. Behandlingen har ingenting med det att göra...

Att få se forskaren Harold A. Sackeim som verkar vara den mest pålästa på området prata om minnespåverkan får mig att må illa. Han säger mer eller mindre att forskning från 2007 visar på minnesproblem hos ett flertal patienter, fler kvinnor. Det som man som patient får höra handlar om några dagar upp till två veckors eventuella problem. Han pratar om minnen som är borta för alltid...

Jag tror man skjuter sig själv i foten när man göra så här. Man dumförklarar patienterna, tror inte de är kapabla att förstå sitt eget bästa. Jag vet att man inte alltid gör det, men kan inte jag när jag är frisk få en chans att fatta beslut för mig själv iallafall. Beslut som är grundade på fakta på området, inte på den information endel psykiatriker anser vara befogad att ge mig. Det handlar om min hjärna, mina minnen. Det borde få vara mitt beslut, och jag borde få fatta det med alla kort på bordet.

Frågan är också varför Sverige utför så många av dessa behandlingar? Har det blivit en enkelt sätt för sjukvården att "bli av" med psykpatienter snabbt så nästa kan slussas in?

När jag dessutom tänker på att depression klassas som en kvinnosjukdom och många fler av oss lider av den så kan jag inte låta bli att fundera på om det ser ut såhär för att det är mestadels kvinnor det handlar om. Det kanske inte är så viktigt om vi har ett minne att falla tillbaka på. Är ECT ännu ett sätt att hantera "jobbiga" kvinnor på?

Många frågor har väckts hos mig den här veckan, inte blir det bättre av att jag läser en kurs med könsperspektiv just nu. Man blir väldigt medveten om att vi värdesätts olika inom sjukvården. Vi får olika typer av behandlingar för samma sjukdomar, och inte så oväntat så är behandlingarna som kvinnor får billigare.

Sorg

Igår blev en bekant till mig tvungen att verkställa det värsta man som hundägare ställs inför. Hon var tvungen att ta bort sin älskade hund långt innan man tycker att han har levt sitt liv klart.

Nu sitter jag här med tårarna rinnande längs kinderna.
Jag tittar på bilder och hör musik spelas som hon har valt, och luften som behövs för att andas försvinner plötsligt ur rummet.

Människor gör skillnad på djurliv och människoliv. Säger att visst ett djurliv kan ha otroligt stor betydelse, men det går inte att jämföra med en människa...

I mitt liv finns det ingen som har haft större betydelse för mig än min älskade hund jag haft sen han var 8 veckor. Han har följt mig genom min kamp tillbaka till livet.
Han fick upp mig ur sängen när jag inte fann någon mening med ett liv utanför. Han skapade rutiner, fick ut mig utanför huset och ut i livet...

Jag vet inte hur många timmar han har legat i mitt knäveck bara för att hålla mig sällskap när jag vilat på dagarna. Han har värmt min själv och kropp. Funnits där ständigt.

Värmen från hans kropp, pussarna över mitt ansikte och hans glada svans spikrakt upp i luften när han springer omkring ute. Allt det här har gett mig ett LIV!!!

När jag legat inne längre perioder och husse tagit med honom på en promenad runt sjukhuset bara för att jag ska få se och vara med honom. Då har jag lett genom tårarna precis som jag gör nu när jag tänker på honom. Han har avlastat husse genom sin existens och tjänstgöring vid min sida. Det har gjort att husse vågat lämna mig ensam när han annars inte velat gjort det. Jag tror inte vi hade kunnat vara tillsammans idag om han inte få de pauserna från mig och lägenheten.

Tack min älskade vän, det finns inget matte inte skulle göra för dig!

Pengar har ingen betydelse, tid finns inte och avstånd existerar inte när du behöver mig...

Föreläsningar

Jag lever verkligen ett nytt liv nu. Sticker iväg tidigt på morgonen, släpandes på min väska proppad full med saker att ta mig genom dagen. Mat, mellanmål, böcker, artiklar o.s.v. Vi får höra så många fantastiska föreläsare prata om saker som jag är så intresserad av. Vissa stunder så känns det som att utbildningen är en vidareutveckling bara i att förstå mig själv och varför jag har varit sjuk. En slags manual till att förklara mina egna reaktioner och mönster.

Vi har fått höra flera stress-forskare prata om olika perspektiv på stress. Vad händer i kroppen? Hur fungerar vi när vi ständigt är uppe i höga stressnivåer?

Det bedrivs så mycket spännande forskning, det händer så mycket överallt. Varför hör man inte mer i media om det? Alla saker forskarna upptäcker och så mycket vi hela tiden lär oss om hur vi fungerar och vilka effekter saker kan ha på oss.

Tummen upp till alla som oförtrutet kämpar vidare trots mycket misstro och ointresse!

Hur lever man normalt?

Ibland slår insikten ner i mig, hur gör man det här när man är frisk? Jag blir förvirrad för jag har verkligen inte en aning. Hur balanserar vanliga människor livet? Vad är ett friskt beslut och vad är sjukt? I min värld blir det mest ett stort frågetecken.

Jag bor i en liten stad, men pluggar i den stora staden. Då blir frågan, varför flyttar jag inte dit istället? Hm, det är precis det jag klurar på nu. Min sambo vill flytta, tror det är bättre för jobbet. Jag känner mig osäker, jag gillar inte förändringar. Jag vill ha koll på läget, veta vad som väntar. Samtidigt så är det väl ohyggligt dumt att slösa kanske 12 timmar i veckan på att pendla, tid jag kunde spendera med min familj istället.

Här kommer en annan rest från den sjuka tiden. Psykiatrin i den lilla staden fungerar väldigt bra under omständigheterna som råder. Sen jag flyttat hit har det mesta rullat på som det borde inom sjukvården. Visserligen har jag fått träffa min läkare väldigt sällan mot vad jag gjorde tidigare. Men jag har haft en helt otrolig läkare som har sett hela mig, och vågat testa olika vägar att gå. Jag tror att det är honom jag har att tacka för mycket. När jag har behövt det så har jag fått slutenvård, öppenvård på olika vis, mobila team och inte att förglömma en helt underbar KBT-terapeut som jag fortfarande går hos. Efter att ha råkat väldigt illa ut tidigare inom psykiatrin så har jag börjat släppa mitt förakt. Tro på att de kanske vill och kan hjälpa ändå.

Läget i den stora staden är under all kritik vad jag förstått. Inte en chans att jag kan få det jag har fått här, det finns inte ens den kompetensen. Slutenvården har jag ingen aning om hur den fungerar, men jag misstänker att det är ont om sängar som det alltid är.

Varför tänker jag på det här, jag mår ju bra nu. Ja jag mår bra nu, men jag vet också hur snabbt allt kan vända. Hur farligt livet kan bli, hur liten jag blir och stor och mäktig världen kan vara. Jag har respekt för det sjuka, jag vill ha möjligheter att mota olle i grind om det skulle behövas. Det vet jag inte om jag har i den stora staden. Är det då värt att flytta? Osäkerheten är inte heller bra för mitt mående, det skulle kunna bli den stress som fick bägaren att rinna över.

Jag vet helt enkelt inte, vad skulle en frisk människa ha gjort?

Positiva människor

Idag läste jag i tidningen om IKEA´s försäljningschef i Sverige. Han är 30 år och har gjort en kometkarriär inom företaget. Men det var inte det som fångade mitt öga, snarare var det den positiva ton som genomsyrade reportaget. I slutet på artikeln så stod det två måsten, jag lägger upp dem här:

1. Varje gång jag stöter på något nytt frågar jag mig: Vad är det positiva med detta?

2. Jag är en obotlig nyfiken optimist. Vad kan jag lära mig av detta?

Tänk att ta det med in i vardagen när man stöter på saker. Så ska min dag bli idag!

Varför gör jag det här?

Något jag upptäckt är att jag sedan jag var väldigt liten alltid har haft ett enormt stark känsla för orättvisor. I vissa fall skulle man kunna säga att jag inte har någon hud. För det är ungefär så det känns när jag sitter i situationer när jag känner att någonting är fel. Jag känner mig hudlös, naken och som att allt går rätt in i mig. Ibland har jag inget filter och det är betydelselöst vad det handlar om. Barn som inte har det som de borde, gamla som inte får bestämma över sig själva eller fågelungar som ramlat ur sitt bo och kommer bli tagna av "elaka" djur.Allt går rätt in och det gör så ont.

Fördelen med det här är också att jag inte kan vara oberörd och likgiltig. Jag måste
reagera och agera känns det som. Det finns alltså en enormt stor drivkraft i min hudlöshet. Jag måste bara lära mig att använda den på rätt sätt så att jag inte bränner ut mig igen. Måste förstå att jag inte kan ändra världen. Men jag vill bra gärna skicka ut ringar på vattnet som kanske kan förändra något.

I min utbildning inom hälsa så kommer många intressanta ämnen upp. Min sambo sa till mig i början på terminen att han innerligt önskade att jag skulle hålla. Jag frågade hur han tänkte och han gav mig svaret -Det du läser nu är ju sådant som du lika gärna skulle kunna läsa på fritiden bara för att det är intressant. Han har helt rätt de mesta av ämnena som kommer upp slukar jag med hull och hår.

Nästa fråga blir var jag vill lägga mitt engagemang. Jag har verkligen ett engagemang och jag vill inte slösa bort den här tiden. Min utbildning ger mig verkligen en möjlighet att fördjupa mig i vissa av de frågor jag brinner för.
Det som ligger närmast just nu är suicid och vad vi kan göra åt det. Djurs påverkan på oss människor ligger mig också väldigt varmt om hjärtat.

Vi får väl se, nu ska jag begrava mig i den kognitiva psykologins underbara värld.
Jag kommer snart ha min första tenta och jag är lite lagom nervös inför den.
Men samtidigt, vilken betydelse har en tenta egentligen...

Jippi, jag är på banan!

För drygt två månader sedan började jag en ny fas i mitt liv. En fas jag nästan gett upp hoppet om att få se. Jag har påbörjat en utbildning på Universitetet! Efter sju års sjukskrivning står jag snart på mina egna ben igen, jag är så stolt över mig själv och kan knappt tro att det är sant.

Utan min sambo hade det här inte varit möjligt. Jag har varit så svag och liten och han har burit mig. Nu hoppas jag att jag ska få återgälda det.

Jag kommer lite otänkt att tänka på ett Gunde citat:
- ingenting är omöjligt!