Brak

Jo det blev allt ett ordentligt brak för mig. Det var länge sedan jag mådde så otroligt dåligt som jag gjort i helgen. Ångest är bara förnamnet, trötthet så intensiv så jag vet inte vad. Initiativlöshet och en allmänt snurrande hjärna. Jag har helt enkelt fått för mycket av det goda tror jag, i det här fallet så är det nog onda även om jag vill att det ska vara gott.

Att på nytt lära sig var mina gränser går kommer nog att få vara min största prioritering nu framöver. Jag kände när jag avslutade den förra kursen att det var för mycket. Men jag valde att inte lyssna på mig själv, fortsatte på som en "duktig" flicka. Borde jag inte lära mig någon gång?

Så nu står jag här, jag har grinat och grinat i helgen utan att egentligen veta varför. Tillslut fick jag ringa psykakuten igår för att meddela att jag behövde hjälp med mina mediciner, det behövdes lite mer ammunition. Så idag har jag varit där och träffat en helt underbar läkare. Jag är så tacksam att jag bor där jag bor, när jag har behövt hjälp akut här så har det aldrig varit ett problem. Jag blev tillfrågad idag också om jag inte ville lägga in mig en vecka eller så för att få en chans att komma tillbaka. Förstår ni, jag behövde inte fråga utan hon frågade mig!
Helt fantastiskt i min mening, det gör att man känner sig trygg att be om hjälp där.
Nu känner jag inte att jag behöver läggas in, tror bara det skulle göra mig sämre i dagsläget faktiskt. Men att han talade om att möjlighetens finns gör enormt gott i mig!

Jag har varit i betydligt värre skick än jag var idag och då kontaktat psykakuten för hjälp. Jag har suttit med en läkare framför mig och bett om hjälp, sagt att jag inte fixar min situation ensam längre. Att jag är rädd för mig själv. Det har varit tillfällen då jag mötts av -vi har inga platser!

I min värld kan man inte säga så till en människa som är suicidal och som ber om hjälp. Då om någon gång måste man lyssna och ta det på allvar. Så länge inte en människa blir nekad plats på vanliga akuten och IVA när de kommer in med en hjärtinfarkt så kan man inte heller neka en person plats inom psykiatrin när de behöver den. Platsbrist kan inte vara ett svar... Men det är tydligt i det landstinget att man har de prioriteringarna. Ett mänskligt liv var inte mer värt än så...

Nu ska jag bege mig till människor som tycker om mig, där jag kan känna värme omkring mig istället för bara en massa demoner som det har känt i helgen.

* Jag tog mig till psykakuten alldeles själv idag, trots att det var tufft att gå in i de lokalerna igen så gjorde jag det!

* TACK för att jag fick träffa den läkaren jag gjorde! Jag behövde få lite hopp till psykiatrin igen efter de sista veckornas debatter och mina egna funderingar.