ECT

I veckan så handlade Uppdrag Granskning om elbehandling inom psykiatrin ECT, även nästa veckas program ska ta upp behandlingsformen.

Jag är väldigt positiv till att man tar upp och pratar om ECT. Fördomarna är många, och skammen kring att vara psykpatient blir inte lättare precis om man lägger till lite ECT-behandlingar. Däremot tycker jag det känns väldigt onödigt att visa alla dessa gamla klipp på behandlingarna samt att hela tiden referera till "elchocker".
Det minskar inte känsla av att det är en behandlingsform för "konstiga" människor direkt.

Jag har själv fått upprepade serier med ECT på olika ställen i Sverige. Jag skulle gärna be om behandlingen igen om jag skulle vara lika sjuk som jag var när jag fick det. När det handlar om att man inte orkar leva längre så känns det som att både ECT och anafranildropp är behandlingar som man önskar, även om jag normalt är livrädd för allt vad sprutor heter. I dom lägena har man inga val.

Något som dock gör mig arg, eller frankt skitförbannad är detta hemlighetsmakeri inför oss patienter kring minnespåverkan. I vilken annan typ av vård skulle det vara ok att vara medveten om viktig forskning från den ledande forskaren på området och enbart strunta i hans forskningsresultat? Jag har lider själv av minnespåverkan sen jag blev sjuk. Kring ECT-behandlingarna har det varit extremt, och mycket tid omkring detta är borta ur minnet. Jag känner även att jag har ett helt annat minne idag än förut, svårt att beskriva men väldigt handikappande speciellt i den situation jag sitter i nu när man ska banka in en massa ny information hela tiden.
När jag tagit upp det här med min läkare så bortförklarar han enbart det hela. Behandlingen har ingenting med det att göra...

Att få se forskaren Harold A. Sackeim som verkar vara den mest pålästa på området prata om minnespåverkan får mig att må illa. Han säger mer eller mindre att forskning från 2007 visar på minnesproblem hos ett flertal patienter, fler kvinnor. Det som man som patient får höra handlar om några dagar upp till två veckors eventuella problem. Han pratar om minnen som är borta för alltid...

Jag tror man skjuter sig själv i foten när man göra så här. Man dumförklarar patienterna, tror inte de är kapabla att förstå sitt eget bästa. Jag vet att man inte alltid gör det, men kan inte jag när jag är frisk få en chans att fatta beslut för mig själv iallafall. Beslut som är grundade på fakta på området, inte på den information endel psykiatriker anser vara befogad att ge mig. Det handlar om min hjärna, mina minnen. Det borde få vara mitt beslut, och jag borde få fatta det med alla kort på bordet.

Frågan är också varför Sverige utför så många av dessa behandlingar? Har det blivit en enkelt sätt för sjukvården att "bli av" med psykpatienter snabbt så nästa kan slussas in?

När jag dessutom tänker på att depression klassas som en kvinnosjukdom och många fler av oss lider av den så kan jag inte låta bli att fundera på om det ser ut såhär för att det är mestadels kvinnor det handlar om. Det kanske inte är så viktigt om vi har ett minne att falla tillbaka på. Är ECT ännu ett sätt att hantera "jobbiga" kvinnor på?

Många frågor har väckts hos mig den här veckan, inte blir det bättre av att jag läser en kurs med könsperspektiv just nu. Man blir väldigt medveten om att vi värdesätts olika inom sjukvården. Vi får olika typer av behandlingar för samma sjukdomar, och inte så oväntat så är behandlingarna som kvinnor får billigare.