Sorg

Igår blev en bekant till mig tvungen att verkställa det värsta man som hundägare ställs inför. Hon var tvungen att ta bort sin älskade hund långt innan man tycker att han har levt sitt liv klart.

Nu sitter jag här med tårarna rinnande längs kinderna.
Jag tittar på bilder och hör musik spelas som hon har valt, och luften som behövs för att andas försvinner plötsligt ur rummet.

Människor gör skillnad på djurliv och människoliv. Säger att visst ett djurliv kan ha otroligt stor betydelse, men det går inte att jämföra med en människa...

I mitt liv finns det ingen som har haft större betydelse för mig än min älskade hund jag haft sen han var 8 veckor. Han har följt mig genom min kamp tillbaka till livet.
Han fick upp mig ur sängen när jag inte fann någon mening med ett liv utanför. Han skapade rutiner, fick ut mig utanför huset och ut i livet...

Jag vet inte hur många timmar han har legat i mitt knäveck bara för att hålla mig sällskap när jag vilat på dagarna. Han har värmt min själv och kropp. Funnits där ständigt.

Värmen från hans kropp, pussarna över mitt ansikte och hans glada svans spikrakt upp i luften när han springer omkring ute. Allt det här har gett mig ett LIV!!!

När jag legat inne längre perioder och husse tagit med honom på en promenad runt sjukhuset bara för att jag ska få se och vara med honom. Då har jag lett genom tårarna precis som jag gör nu när jag tänker på honom. Han har avlastat husse genom sin existens och tjänstgöring vid min sida. Det har gjort att husse vågat lämna mig ensam när han annars inte velat gjort det. Jag tror inte vi hade kunnat vara tillsammans idag om han inte få de pauserna från mig och lägenheten.

Tack min älskade vän, det finns inget matte inte skulle göra för dig!

Pengar har ingen betydelse, tid finns inte och avstånd existerar inte när du behöver mig...