Fast i nätet

Jag har trasslat in mig i nätet igen.

Kunde inte låta bli att ge mig in i fighten, lyfta slöjan och kasta mig in.
Genast kände jag var jag hamnat, det kladdiga som klistrade fast sig runt min kropp. Självföraktet omsuper mig.

Vem är jag att ta mig rätten att ifrågasätta någonting. Inget var ett problem innan jag kom in i bilden. Vem tror jag att jag är… Jag bara förstör.

Jag har lovat mig själv förut, jag vet att det inte är någon ide att jag engagerar mig. Ingen är tacksam över det, snarare tvärtom. Jag hjälper dem att gräva min egen grop, snart ger jag dem stenar att kast på mig också. Lägger dem i deras händer. Väljer lagom stora stenar att kasta.

Jag kan inte göra något rätt, det är inte min sak. Han måste ta steget, han måste agera, han, han, han. Han vill inte, låtsas inte höra, inte se, likt apan som blundar och håller för öronen så kan han gå igenom livet. Oberörd. Jag kan inte, jag har hud som sandpapper där allt fastnar. Det klibbiga griper tag med sina hullingar och drar mig med sig neråt. Långt ned i dyn.

Jag vill mår bra, att människor omkring mig ska må bra. Varför ser det ut som att jag drar med mig konflikter, förstör, startar kedjor som ökar och ökar till infekterade sår hos alla inblandade. Vad gör jag för fel?

Har jag agendor som jag inte ser? Drar jag med mig saker i min väg som ingen vill ha? Vilken stämning finns omkring mig egentligen? Allt samlas upp i en fråga, är jag en energitjuv? Jag avskyr energitjuvar, de är hemska. Är jag en av dem? Kan jag ändra på det eller är det min roll, den roll jag haft genom livet och som jag kommer att bära genom livet.Jag vill inte det.

* Tack för att jag bor där jag bor, har tak över huvudet och mat i magen.

* Jag har jobbat idag, en hel dag! Jag kan mer än jag tror...

Bara lite till...

Snart är skolan slut för terminen, jag är inne på slutspurten. Känns som att benen är bli när jag ska iväg på morgonen, men sen brukar det gå ganska bra. Det gäller att komma ihåg det när man sitter där på sängkanten på nyvakna ögon.

Jag kände på mig, visste väl egentligen att det var så att jag skulle få restuppgifter på mitt arbete jag lämnade in förra veckan. Hoppas bara att jag klarade min tenta, känns som att det växer sig till ett berg annars med saker som ska göras över julen. Julen är ett ber i sig själv, det behöver inte påbyggnad av annat. Ja, ja dags att starta en ny dag.

Jag antar utmaningen från Mark Levengood, le mot någon främling idag. Sprid ringar på vattnet så kanske vi blir ett ändå stort leende i Sverige. Jag ska försöka göra min del iallafall.

Nu är vi där

Tiden går fort framåt, och jag märker att vi snart är där igen. Jag skyndar genom horderna med människor ute på stan i den stora staden. Jag vill bort, hem få lugn och ro igen. Människor hetsar och springer fram och tillbaka med kassar i händerna, vad är det som är påväg att hända...

Julen är snart här igen.

Jag blir lika obehaglig tillmods varje år när jag ser stressen, hetsen och pengaflödet. Vill bara skrika sluta, stanna upp och titta på er själva. Är det det här julen handlar om?

Kan vi inte få växla ner lite grann, släppa hysterin och bara vara med de människor vi älskar. Lägga lite energi på dem som sitter där de inte vill sitta. Människor som inte vet hur de ska komma igenom den här dagen, timmen. Tänk på din nästa i denna tid, kanske kan du ge en extra kram eller klapp till någon. Berömma någon för något du tycker är bra, eller bara ett vänligt leende till den stressade personen framför dig i kön som tappar sitt VISA-kort på golvet när hon ska betala. Kan vi inte visa att vi är människor denna jul.

* Jag har tagit mig igenom denna dag full med äventyr, snyggt jobba!

* Mitt hem med tak över huvudet och ett kök fullt med mat jag själv kan bestämma om jag vill äta är en stor källa till tacksamhet.

Självskadebeteende och psykiatrin

Jag har suttit hela helgen med mitt arbete som handlar om tjejerna som vårdas med hjälp av LPT inom Rättspsykiatrin. Det har varit så tungt för mig. Inte för att jag varit med om det, eller känner någon som varit det. Det räcker med att har vårdats för mycket inom vanliga psykiatrin för att känna ångest inför dessa saker.Att jag är inne i en tuff period gör det inte lättare. Men när jag tänker på dessa tjejer så är jag benägen att sluta säga något om att det är tungt. Jag känner bara en sån sorg och vanmakt över dessa människor.

2009 ska man inte i Sverige behandlas på detta sätt. Är du sjuk ska du få behandling. Har du begått ett brott ska du få ett straff. . . Visst, är du sjuk och begår ett brott så ska du självklart få vård och hjälp. Men det är inte samma sak som att likställa dessa tjejer med sitt självförakt, självhat och människor som gjort brottsliga våldshandlingar gentemot andra människor. Det här är inte ok, det är inte samma sak. Vilken signal skickar samhället ut till dessa tjejer? Jag vet ju vad jag skulle kunna föreställa mig för respons från mig själv, inte är den snäll. Snarare skulle känslan av att samhället tycker att jag är så fruktansvärd så jag måste straffas på detta sätt.

Lägger man till ytterliggare saker i debatten såsom vad dessa tjejer ofta har med sig i bagaget o.s.v. För att inte tala om behandlingsformerna inom Rättspsykiatrin när det kommer till detta ämne.

* Det finns ingen evidensbasering i denna behandling.
* Ingen har utvärderat vilka effekter det får att vårda LPT patienter inom RPK
* Ingen har koll på tvånget som används, mängd, effekt o.s.v.

Jag blir så arg, ledsen och besviken på mitt land i denna fråga. Det här är under vår värdighet. Jag skäms för att vi behandlar dessa tjejer på det här sättet. Jag skäms också att det är vårdpersonal som inte protesterar mot detta dag ut och dag in.

Min rapport är nu inlämnad. Den fakta jag hade behövt för mitt arbete fanns inte, men jag har lämnat in det jag kunde iallafall. Frågan behöver lyftas och där gör SHEDO med Sofia och Innie i spetsen ett enormt bra jobb. Ett jobb som de inte ska behöva göra men som de ändå gör.

Snälla låt mig vakna upp till ett bättre samhälle imorgon. Det här är inte det Sverige jag vill ha och verka i. Måtte samhället börja lyssna och reagera i denna frågan.

Reaktioner

Ämne på ämne, arbete på arbete. Alla verkar de vara mig nära, berör mig. Varför jag väljer att studera dessa ämnen kan man fundera över. Jag blir så berörd, det blir personligt. Huden mellan mig och verkligheten fattas. Allt tycks beröra på ett sätt. Allt går in.Kvinnan på knä tiggande pengar, isbjörnen på bild i metro efter att dödat en isbjörnsunge för att döva sin hunger, stressande människor, tutande bilar. Listen kan göras lång, det känns verkligen som att allt går in.

Jag reagerar instinktivt, går i försvar. Problemet är att det inte handlar om mig, det är bara ett ämne som berörs i skolan. Att då reagera i affekt är inte särskilt smart. Jag tror jag kan skrämma iväg människor i onödan. Verka mycket hårdare än ag är.

Idag har vi suttit en grupp i skolan och gått igenom den kommande tentan. Jag reagerade på en mängd saker vi gick igenom. Jag reagerar, men när jag gör det så lämnar jag ut mig själv för mycket. Säger sånt som ingen annan skulle berätta för andra. Men jag gör det med en klinisk beskrivning, som om det handlade om en artikel jag läst och ska sammanfatta.

Varför gör jag det?
Vad vill jag uppnå?

Ingen vill veta det jag berättar, det är inte socialt gångbart. Tyvärr upptäcker jag inte att jag sagt för mycket förens det är för sent.

Mina gränser har suddats ut efter år av uttömmande svar, frågor, förhör, samtal, försvarstal, rättegångar och oändliga upprepningar. Integritet har inte varit möjligt, att markera min gränser har inte ansetts som friskt. Nu känns det som att jag inte har några riktiga gränser längre. Sociala sammanhang blir svåra, speciellt i en sån märklig situation jag befinner mig i i skolan med alla laddade ämnen.

Hur bygger jag upp min integritet igen? Vad är normala gränser, vad är för privat?
Det här kommer att bli en nöt att knäcka för mig, vem ska jag kunna träna på månntro?

* Jag gick till ett möte idag som jag längtat efter, men jag varit rädd för.

* Min klass och människorna i den, det känns som att det kommer att bli bra!

Nostalgi

Det finns några få bloggar som jag besöker nästan dagligen. Innies tankestormar är en sådan. Jag har aldrig kommenterat någonting, bara insupit atmosfären, nickat instämmande ibland och fått insikt om att det faktiskt går! Det går att börja leva igen, det var inte bara något jag drömde om någonstans långt där inne. Jag kommer inte ihåg hur jag hittade dit, men det var i rättan tid i våras då ansökningar till högskolan skulle fyllas i. Jag läste begrundade och började hoppas på att det fanns något därute även för mig. Den miljön jag befinner mig i nu är helt underbar, ämnena jag läser är otroligt intressanta och det ger mig saker varje dag jag är i skolan.

Idag skrev Innie om en hemtenta hon jobbat med, hämnd eller förlåtelse. Genast var jag tillbaka i en rättssal för några år sedan. Kände litenhet, vilsenheten inom mig. Samtidigt så är jag ganska stolt över mig själv. Jag har gått genom eld, tampats med spjut men jag kan stå upp idag utan att vara bitter. Jag tror inte på hämnd, det känns som något en vilsen människa vill hänga fast i för att rättfärdiga sitt eget begär. Samtidigt så tror jag verkligen på att stå upp för det man tycker är rätt, man måste markera när magkänslan är fel. Men det behöver inte utesluta förlåtelse. Att jag var i den där rättssalen handlade delvis om att jag behövde stå upp för mig själv. Men likamycket som jag behövde stå upp för mig så kände jag att jag behövde stå upp för människor omkring den här personen. Jag ville inte att de skulle skadas på det viset jag hade gjort.

Jag vet inte om jag har förlåtit den här personen. Jag har lagt det bakom mig, accepterat vad som hänt och jag tror att den personen gjorde det bästa den kunde göra i de situationerna. Förmågan att inte skada mig fanns helt enkelt inte. Många i min omgivning har svårt att förstå det här, de ansvar att de den personen gjort är så fel så på något vis borde personen inte existera längre. Att jag då väljer att säga att det var då, vi har haft en rättsprocess där personen erkänt en hel del och bett mig om ursäkt, det räcker nu det gör människor obekväma.

Finns det saker människor kan göra som är oförlåtliga? Slutar de att existera som människor då? Vad händer med den individen, blir det svårare eller lättare att inte återupprepa den felaktighet man gjort?

Jag har inget egentligt svar, jag vet bara vad som känns rätt för mig idag. Jag har valt det jag har gjort för att det finns andra människor inblandade som jag älskar. Jag vill inte bli bitter, att vara ett offer är inte intressant. Jag kommer aldrig tycka det som hände var ok, ingen ska behöva vara med om sådana saker. Men vad jag tycker nu förändrar inte de händelserna, de förändrar bara mig själv och hur jag mår idag. Dr Phil har kört med en liten fras som fastnat hos mig.

"When You know better, You do better!"

Jag väljer att tro på att vi försöker så gott vi kan, när vi vet mer så kan vi också göra saker på ett annat sätt.

* Tack för att jag har en skön säng jag snart ska få krypa ner i.

* Jag har inte stressat iväg över min tenta nästa vecka, trots att jag inte pluggat ordentligt. Jag är snäll emot mig själv och lyssnar på att jag inte riktigt orkar just nu.

Stressigt

Idag har jag duellerat mot mig själv egentligen hela dagen. Plugga eller göra något annat är frågan? Problemet är väl bara att i stunden så är det svårt att vara medveten om att man duellerar. Det blir snarare så att då och då under dagen vaknar jag upp och får en insikt, aha nu gör jag något annat igen... Eller aha, hemmet ska bli renare.

I början på hösten så hade vi en väldigt bra föreläsare. Björn Liljeqvist Är det någon föreläsare som har varit verkligt användbar under terminen så är det han. Studieteknik var agendan och väldigt många minnessekvenser sitter kvar efter hans föreläsning. Många dråpliga exempel på hur vi beter oss när vi ska studera. "Rädslan" inför tunga böcker har resulterat i texten "hur man avväpnar en bok". Det är ju verkligen så det kan vara ibland, man känner sånt obehag inför vissa böcker. En annan sak som kom upp var hur vi gör allt annat än att plugga när vi behöver göra det, ungefär som jag gör i denna stunden. Han drog exemplet " det är aldrig så rent hemma som under tentaveckan". Förmodligen är det sannare än man vill tro.Hans bok "plugga smart och lär dig mer" är väl värda pengar att lägga ut som student, tror det är den mest användbara boken denna termin.

Nästa vecka ska jag lämna in ett arbete och ha en tenta. Efter djupdykningen förra veckan så har jag på något vis distans till detta. Jag är inte orolig, på något plan känns det som att jag inte bryr mig. Självklart gör jag det men egentligen så är bara vetskapen att jag överlevt så här långt tillräckligt för mig. Hade någon sagt det för ett år sedan hade jag aldrig trott dem.

Nej nu måste jag prioritera rätt, jag ska gå och lägga mig så jag är pigg imorgon bitti. Jag har tankat ljus idag under en promenad mitt på dagen, min kropp förtjänar lite snällhet just nu.

Jag tog mig ut på en promenad i solskenet mitt på dagen. Bra gjort av mig att lyssna på vad kroppen behöver.

Tack för att solen lös på mig idag, livet blir så mycket lättare när ljuset finns där ute!

Tillbaka i livet igen

Efter att ha pausat allt en stund, eller iallafall upplevt det så så är jag tillbaka i verkligheten igen. Heldag med föreläsningar idag följt av en braklandning i hemmets lugna vrå igen.

I skolan diskuteras det om ämnen som ligger mig nära. Psykisk ohälsa, våld i nära relationer, medikalisering av kvinnan. Det är svårt att inte fastna i ämnena, att hålla dem på replängds avstånd. Jag måste skaffa mig ett tjockare hudlager så jag kan stå emot sånt här.

Efter att ha läst på Sofias blogg om ett personlighetstest så var jag tvungen att testa. Jag tyckte att resultatet var ganska så intressant.

Kraftfulla, originella och känsliga. Slutför vad de påbörjat. Extremt god människokännedom. Lyhörda för andras känslor. Strävar efter att leva upp till sina värderingar, som tenderar att vara omfattande och väl genomtänkta. Respekterade för sin starka vilja att göra rätt. Oftare individualister än ledare eller underordnade andra.


Karriärer som skulle kunna passa mig:

Personalvetare,läkare, psykologer, skribenter, fotografer, forskare

Helt ute och cyklade tyckte jag inte att de var. Ibland är det intressant att se saker sådär konkret på ett papper framför er.


Idag har jag lyssnat på min kropp sa ifrån och bara ville vila när jag kom hem. Jag la ner ambitionerna på att plugga och ska nu gå och lägga mig istället!

Tack för att jag blev välkomnad i Göteborg av solen idag, det gladde hela mig inifrån och ut!