Reaktioner

Ämne på ämne, arbete på arbete. Alla verkar de vara mig nära, berör mig. Varför jag väljer att studera dessa ämnen kan man fundera över. Jag blir så berörd, det blir personligt. Huden mellan mig och verkligheten fattas. Allt tycks beröra på ett sätt. Allt går in.Kvinnan på knä tiggande pengar, isbjörnen på bild i metro efter att dödat en isbjörnsunge för att döva sin hunger, stressande människor, tutande bilar. Listen kan göras lång, det känns verkligen som att allt går in.

Jag reagerar instinktivt, går i försvar. Problemet är att det inte handlar om mig, det är bara ett ämne som berörs i skolan. Att då reagera i affekt är inte särskilt smart. Jag tror jag kan skrämma iväg människor i onödan. Verka mycket hårdare än ag är.

Idag har vi suttit en grupp i skolan och gått igenom den kommande tentan. Jag reagerade på en mängd saker vi gick igenom. Jag reagerar, men när jag gör det så lämnar jag ut mig själv för mycket. Säger sånt som ingen annan skulle berätta för andra. Men jag gör det med en klinisk beskrivning, som om det handlade om en artikel jag läst och ska sammanfatta.

Varför gör jag det?
Vad vill jag uppnå?

Ingen vill veta det jag berättar, det är inte socialt gångbart. Tyvärr upptäcker jag inte att jag sagt för mycket förens det är för sent.

Mina gränser har suddats ut efter år av uttömmande svar, frågor, förhör, samtal, försvarstal, rättegångar och oändliga upprepningar. Integritet har inte varit möjligt, att markera min gränser har inte ansetts som friskt. Nu känns det som att jag inte har några riktiga gränser längre. Sociala sammanhang blir svåra, speciellt i en sån märklig situation jag befinner mig i i skolan med alla laddade ämnen.

Hur bygger jag upp min integritet igen? Vad är normala gränser, vad är för privat?
Det här kommer att bli en nöt att knäcka för mig, vem ska jag kunna träna på månntro?

* Jag gick till ett möte idag som jag längtat efter, men jag varit rädd för.

* Min klass och människorna i den, det känns som att det kommer att bli bra!