Vara rädd om

Ibland, framförallt under perioder som jag mår sämre så slår saker mig om familjen som jag annars inte berörs av. Familjen som källa till trygghet, inspiration, bas. Någonstans där man kan fajtas, ventilera och förhoppningsvis samla kraft. Jag saknar den familjen så oerhört.

Jag har en familj, en stor släkt och andra former av nätverk. Men 95% av dessa personer är inte individer som jag egentligen litar på. De är inte en trygg bas som man vet att man kan bolla med. Min familj är kärleksfull, på sitt sätt. Man kan se det som att det är två vågskålar som är fyllda med helt olika saker. Den ena med en form av kärlek, vilja att stötta och finnas där. Den andra är full av en mörk kletig sörja som man lätt klibbar fast i. När jag mår sämre så är det enbart den sidan av vågen som "finns".

Jag kan inte spela spel, orkar inte beräkna handlingar människor gör. Därför är det så mycket enklare att istället backa tillbaka in i mitt skal igen, till det som känns tryggt. Jag har accepterat det som varit, det är inget man kan förändra på något vis. Någonstans så tror jag också att människor gör så gott de kan. Min omgivning har nog också gjort det och det är ok. Det som är svårare att acceptera är följderna av deras handlingar. All den osäkerheten som dröjt sig kvar hos mig.

Jag har en vän som kommit att betyda mycket för mig. Hon är äldre och kan på något sätt kännas som en form av äldre "syskon". Något jag uppskattar oerhört eftersom mina äldre syskon på ett sätt tagits ifrån mig genom allt destruktivt som varit. Hennes man och känslan i deras hem är så skön. Det påminner mig att det finns en vardag som innehåller skratt, diskussioner, ointresse, frustration, gräl och mängder med kärlek. Något som känns sunt... Det har jag aldrig upplevt i mitt eget hem och när jag får en chans att uppleva det på nära håll så känns det nästan som en film jag tittar på.

Kvällen idag spenderade jag i deras hem. Lite mat, film och diskussioner om ditten och datten. Mannen i familjen är en ganska så trygg gestalt, med ett väldigt säkerhetstänkande som bygger på arbetserfarenheter. När jag ska lämna deras hem på kvällarna och bege mig hemåt så erbjuder de mig alltid skjuts. Oftast så tackar jag nej och cyklar hemåt själv. Men det gör något med mig att de frågar, att de insisterar och faktiskt månar om att jag ska komma fram som jag ska. Det känns jättefrämmande att någon tänker så om mig. Jag har människor som månar om mig och vill att jag ska vara trygg. Men all historik som omger dem tvingar mig att distansera mig från det som de erbjuder. För vad kommer det att medföra för negativt för mig längre fram? Vilken form av "betalning" kommer att krävas?

Jag är nog på ytan ganska så tuff. Mina intentioner och det sken jag visar utåt är att jag alltid kan klara mig själv. Varför skulle jag inte gå ensam genom en mörk skog på min väg hemåt? Behöver jag gå där så ska jag självklart göra det, varför skulle någon stoppa mig? Att själv tänka att det kanske skulle hända något otrevligt eller farligt är inget som jag lägger vikt vid. Snarare känns det lite som att jag ser det som en utmaning om det skulle hända något. Det skulle ge mig en "legitim ursäkt" för att må dåligt på något vis. Som det är nu så är det många, många år sedan något destruktivt hände mig. Frågan som ibland gnagar är därför "har jag rätt att må dåligt så här länge"? Jag vet inte svaret på den frågan. Jag vet inte heller om det handlar om en destruktiv sida hos mig själv som kanske vill att jag ska få bli behandlad som jag känner mig. Känner jag mig överkörd så ska jag också bli det på något vis.

När mina vänner lyfter fram att de månar om mig, och vill hjälpa till att hålla mig säker så händer det saker i mig. Jag blir liten och känner mig lite hjälplös. Kanske måste jag vara snällare emot mig själv. Vara lite räddare om den jag är och vad jag har...

Jag är så glad att jag har dem i mitt liv så att de kan visa mig hur man lever i en familj. Ser jag det inte så kan jag ju inte heller veta hur man gör. Nu får jag se det, vara del av det och känna att någon månar om mig. Ibland är livet bra varmt ändå!

En viktig del av mig

De är en del av mig nu.
Ju mer jag tänker på det så ser jag det tydligare.
Allt ligger lagrat hos mig.
Värmen från deras kroppar.
Blicken som möter mig.
Den stolta svansföringen.
Bufflandet för att söka uppmärksamhet, bara för att vi ska förstå vikten av att plocka fram en filt. Filtar är väldigt viktiga, täcken likaså.

Jag vet inte om det finns någon människa som jag känner sådant förtroende för som jag gör för min ena hund. Vi har levt tillsammans i så många år, och jag kan inte minnas att han någonsin visat ilska gentemot mig. Jag känner mig helt trygg med att ha honom vid min sida. Där och då under en filt i sängen så behöver jag inget annat.
Inget annat finns som är av vikt...

Men han är rädd. I grunden är han så rädd. Det gör så fruktansvärt ont, det träffar direkt. Inga filter, höljen eller skydd finns där. Ingen nåd eller paus. Allt är direkt, naket och kallt. Det är inte bra, och ansvaret är mitt. Jag ser hans smärta, ser den kanske tydligare för att den speglar känslor som inte är obekanta för mig.

Jag vet vad jag borde göra, jag vet vad jag måste göra. Vad min magkänsla säger mig är det enda rätta. Men jag vill inte, vill köpa mer tid. Jag ser hur sanden rinner mig ur händerna. Timglaset börjar bli tomt, och kvar är sedan bara glaset. Kallt, hårt och vasst. Obarmhärtigt.

Vem kunde väl tro att du kan bli så fäst vid ett djur. Att hela din existens skakar när du förstår att det börjar närma sig slutet på eran gemensamma resa. Jag hade inte trott det innan jag välkomnade honom i vårt hem. Men idag är han basen för mig. Han är tyngden i den där nickedockan som barn har, som hela tiden reser sig upp när man slår omkull den. Han har fått mig att resa mig upp, gång, på gång, på gång. När inget annat har hjälpt, har han lättat dimman lagom för att se hans glädje en smula.

Djurs positiva påverkan på människors hälsa är påtalad i mängder av studier. Manimalis är en ideell organisation som verkar för att upplysa människor om djurs positiva effekter på oss människor. I sommar kommer det att hållas en internationell konferens med namnet People & Animals for life i Stockholm som behandlar just detta ämnet. Jag hade otroligt gärna velat vara där och lyssna, för det är verkligen ett ämne som jag tror starkt på. Kanske får min yrkesinriktning dras sig mer emot djur och deras påverkan på oss.

Det gör så ont

Ibland har det ingen betydelse hur mycket jag än vet om psykisk ohälsa. Det kvittar att jag vet att mina hjärna spelar spel med mig just nu, det gör lika ont för det. Jag vet att jag egentligen skulle behöva styra tillbaka mig in på "banan" igen. När jag tar fram mina tankar i ljuset och studera dem så försvinner de som spöken på morgonen. Eller så är det väl iallafall tänkt...

Men jag orkar inte det just nu. Jag fixar inte att ta kontrollen över min tankar utan låter dem ta tag i mig och föra mig iväg dit de vill. De platserna är mörka och kalla. Ensamheten som finns där är mer eller mindre total. Ingen människa känner det som jag gör just nu, ingen har någonsin kommit igenom det här och mått bra sedan. Visst jag vet att det här är en depression och den kan botas på olika vis. Men sen då? Vad händer sen? Kommer jag få vara frisk?

Känslan av att få tillbringa resten av mitt liv med depressionen som sällskap, gör mig kraftlös. Det viktiga är inte att det finns ett liv emellan sjukdomsutbrotten, det viktiga är att depressionen påverkar även det livet. Även om den inte finns närvarande på utsidan, så spökar den på olika sätt ändå på insidan. Vetskapen om att den kan komma tillbaka är skrämmande nog i många lägen. Den får mig att välja bort vissa saker, p g a risken att den kommer att komma. Jag väljer bort sådant som jag såg som en självklar del av mitt liv. För jag vill inte skada någon annan.

Att leva ett liv utan barn var inte vad jag hade tänkt mig tidigare. Tvärtom såg jag nog mig själv med många barn runt benen, både mina och andras. Det kändes som en självklarhet att jag skulle komma att öppna mitt hem för andras barn som inte mådde barn. Nu kan jag inte se mig själv med ett eget överhuvudtaget. För vem skulle jag försöka få det barnet? Inte för barnet, jag tror inte att jag skulle vara det ideala alternativet till förälder. En mamma som länge lidit av återkommande sjukdomsutbrott som inneburit stor självdestruktivitet. En mamma som länge tampats med suicidtankar och flera gånger befunnit sig där på gränsen mellan livet och döden. Har hon verkligen "rätt" att få den gåvan att bli förälder?

Länge trodde jag nog någonstans att den dagen jag varit stabil länge, så är det klart att vi skulle försöka. Det kändes så självklart, att när man väl har det ansvaret för en annan liten individ så är det inte längre en risk för suicid. Du kan ju inte lämna ditt barn... Men för några år sedan så vaknade jag brutalt upp från den drömmen. Ett fall blev känt för mig om en mamma som lämnat sitt barn, sedan en pappa och nu i år så har det upprepats igen. Det gör så extremt ont att få vetskap om dessa människor och deras handlingar. För jag känner att det lika gärna kunde vara jag. Om de kunde få barn, älskade det barnet med hela sin själv men ändå förlorade kampen om livet. Varför ska då jag tro att jag skulle vara bättre? Varför skulle ångesten skona mig?

Det går inte att prata med människor om det här sakerna. När jag mår bra, "ja då ska vi ju inte ägna oss åt sådana tråkigheter". När jag mår dåligt så "behöver vi ju inte bekymmra oss om det nu", det kan vi ju ta när du mår bra igen... Det är ensamt att vandra med detta sällskap som depressionen ger. På ett väldigt effektivt sätt så får den distansen att öka mellan mig och omgivningen. Det i sig gör att det finns grogrund för ännu mer saker för mina hjärnspöken att "hacka på".

Min riddare

Jag känner redan att det är gjort.
Beslutet är redan taget. Någonstans inom mig.
Jag känner det.
Jag har börjat tagit farväl.
Tagit farväl av min riddare.
Min räddare.
Min glädje.
Min värme.
Jag ser ingen mer vinter med dig.
Inga mer raketer, inga fyrverkerier.
Inga lugnande, ingen panik, ingen ångest.

Jag älskar dig så mycket.
Du gav mitt liv en mening, ett mål.
Du fick mig att känna mig trygg.
Hur många timmar har du legat i mitt knäveck?
Pumpat värme in i min frusna kropp...

Ska jag stoppa allt detta?
Vem är jag att göra det...

En dag för många år sedan nu kom en fyrbent varelse in i mitt liv. Han fick upp mig ur sängen där jag låg. Fick mig att gå ut med honom, han behövde ju kissa. Han höll mig sällskap där i sängen, låg stadigt i mitt knäveck timmar i sträck. Han gav mitt liv en mening igen.

Jag tror att det är svårt att förstå vilken betydelse ett djur kan ha för en människa. Tills du en dag står där med en vän vid din sida, och du plötsligt inser hur du blivit fullständigt knockad av dess existens.

I mitt fall känner jag en sorts skuld. Jag vet att den inte är rimlig i mångas ögon, men för mig är den fullständigt verklig. Mitt liv har jag i skuld till denna underbara varelse. Jag skulle inte sitta här om det inte vore för honom. Så många gånger när inget har kunnat få mig att le, har jag sett på honom och sett hans livsglädje med svansen i topp och plötsligt har jag funnit ett leende på mina läppar. Jag har varit ensam, känt mig fast i en värld dit ingen annan når. Han har hittat dit! Den värmen och tryggheten han gett mig, den har många gånger varit den enda säkra tillgången i mitt liv.

Människor kan svika. De kan spela spel, vara oärliga och ha bakomliggande syften som man inte förstår. Många timmar har jag spenderat funderande över människors agerande.

En hund kan inte göra dessa saker. De kan inte vara oärliga, de spelar inte spel. De är inte elaka eller cyniska. Respekterar du en hund och behandlar den väl så har du en vän för livet. En vän som alltid vill vara vid din sida. En vän som förmodligen kommer att ha en kortare liv än du. Det är där jag står nu, och jag vet inte hur jag ska kunna leva utan dig...

Du kommer fattas mig så det skär i bröstet...

Attraktiv för arbetsgivare?

Häromdagen så hade jag en diskussion med en bekant till mig som bl a arbetar med bemanning och har mycket företagskontakter. I runda slängar kan man väl säga att diskussionen gick såhär:

Jag: Jag har ju resonerat fram och tillbaka om mina möjligheter att komma ut på arbetsmarknaden igen. Det jag kommit fram till är att jag nog behöver använda mina sjukdomstid som en kompetens i framtiden. Se det som en kompetens du aldrig kan läsa dig till i böcker, en väldigt ingående praktiktid om du vill.

Bekant: Mm, hur tänker du då?

Jag: Jo men jag har ju min tidigare vårdkompetens och nu inriktar jag ju mig på hälsa men på ett högre plan. Säg att jag vill inrikta mig emot företag och stresshanteringsfrågor när det kommer till personal och deras sjukfrånvaro. Det måste ju vara en jätteresurs att ha bakom min examen, det kan ju inte skada att se det från två vinklar. Både den sjukas perspektiv, och den överifrån som ska analysera kostnader och värden med olika insatser.

Jag ser på personen framför mig att det jag sagt inte stämmer överens med den personens åsikter överhuvudtaget. Ett ansträngt leende och en mening som - det blir nog bra...

Det är så lätt att dras med i andra människors åsikter. I det här fallet så kan man väl säga att om det stämmer som jag såg i den blicken, ja då har jag inte särskilt mycket här att göra. Jag vill ha en konstruktivt liv där jag är med och påverkar i processer som jag är engagerad i. Jag vill göra skillnad. Mycket tid är redan borta, så den tiden jag har kvar gäller det att förvalta väl. Att begränsa mig i åsikter som att jag är en risk för en arbetsgivare, de är bara destruktivt.

Jag vet att jag inte är särskilt attraktiv för en arbetsgivare idag. Att nästan varit borta från samhället i ett decennium, det är inte en merit direkt. En fjärdedel av mitt yrkesverksamma liv har gått åt till sjukdom. Men samtidigt, bedriften att ställa sig upp igen efter att ha knockats rejält är inte den värd något? Jag vill hemskt gärna tro det, jag måste tro på det för annars har jag inget hopp kvar. Du kan inte trolla bort en sån stor del av ditt liv i ett cv, jag tror du måste "ta tjuren vid hornen". Men jag vet inte, jag undrar hur andra människor har löst det här. Det känns inte som att det finns någon stöttning att tala om för sådana som mig. Jag är nästan ur sjuksystemet, men är fortfarande ganska bräcklig. Jag skulle gärna ha en mentor eller liknande som kunde guida mig lite. Hur gör man för att hålla? Vilka vägar kan vara smarta att ta i jakten på det "normala" livet? Vilka branscher bör man kanske undvika om man absolut inte vill dit, för att slippa belastningen.

Försäkringskassan är enligt mig inte så intresserade av att få ut människor i ett arbetsliv igen. Min erfarenhet säger mer att det handlar om ett aktivt ointresse kring rehabilitering. Jag har fått bråka och motivera min väg tillbaka. Även fast min läkare många gånger sagt att exempelvis en arbetsträning vore positivt, så har vi fått till svar att jag är för sjuk. Så ska det inte vara, allt en människa kan göra utanför sitt eget hem är enligt mig positivt. Handlar det om något 5 timmar i veckan för en person, kanon. En annan kanske orkar 20 timmar och en tredje 30.

Problemet här tycks vare ett system som inte är gjort för människor. Kan du inte orka "jobba" 25%, 50% eller 75% så är det strunt samma, då passar man inte in i systemet. Jag vet inte var det blir fel någonstans, jag upplever bara att det är något enormt fel på vårat system idag. Inte heller känns det som att någon vill ta ansvar för det. Jag har några år kvar på min utbildning, det ska bli väldigt intressant att se hur jag utvecklas under tiden. Kompetens har jag, och mer håller jag på och skaffar mig. Erfarenheter som inte alla människor sitter på har jag också, nu gäller det bara att kunna sätta allt detta i arbete.

Någon som har något tips kanske?

Motstånd

När saker hopar sig har jag en tendens att mentalt backa och lägga mig ned uppgivet. Iallafall så leker min hjärna med tanken på att lägga sig och vila lääänge...

Jag undrar var det här har kommit ifrån, men jag tror inte jag behöver söka så länge egentligen. Dosen av kämparglöd och jävlar-anamma jag tidigare visat är nog tillräckligt för en livstid. Jag har kämpat tillräckligt säger min kropp, den vill ha lugn och ro.

Vad min kropp glömmer är att det i vardagen finns många situationer där det blir mycket och stressen ökar. Det behöver dock inte betyda att det är fara och färde för det. Det enda det betyder är att det är lite tyngre just då. En sån stund är det nu. Saker har verkligen hopat sig. Kursen jag läser är en enorm utmaning för mig. Skulle någon sagt till mig för ett år sedan att jag skulle läsa detta så skulle jag aldrig ha trott dem. Men nu sitter jag här och läser denna kurs, frågan är hur jag tänker hanterar det. Det känns som att jag försöker och försöker och försöker. Men fortfarande inte fattar ett dyft, jag stångar mitt huvud blodigt i min försök att förstå.

Ska jag backa tillbaka, fly och ge upp det liv jag greppat tag om? Eller ska jag möjligen inse att det är tufft just nu, och det är ok. Jag behöver helt enkelt vara lite snäll emot mig själv och kanske inte lägga på mig massa onödigt arbete just nu.
Min känsla är dock att springa till sängen och lägga mig under en filt, slå hårt i kudden och förbanna min kropp dör alla överdrivna reaktioner. Men det leder ingenstans, absolut ingenstans. Nej jag tror det är dags att vara lite snäll emot sig själv igen kanske.

Obehagliga journaler

Än en gång har jag läst på Innie´s blogg tankestormar och hela min värld börjar storma omkring mig. Hon påminner mig om situationer som inte tillhör vardagen längre, hon skriver på ett sätt som gör att det känns som att det är jag själv som skriver. Hon sätter ord på de händelser som borrat sig djupt in. Varnar redan nu för ett långt inlägg, det berör starkt med hur maktutövning inom olika myndigheter har påverkat mig. Psykiatrin är en enhet som besitter otroligt stor makt, jag önskar bara att de kunde använda den väl.

För några år sedan efter att jag hade flyttat från min barndoms hemstad till andra sidan Sverige så fick jag ett abrupt uppvaknande. Jag hade legat inne på sjukhuset ett tag p g a ännu en djup depression, och de tyckte jag borde begär mina journaler från min hemstad. Väl hemma så kontakta jag psykiatrin och fick journalen hemsänd. När den sedan kom till mitt hem var det en ansenlig lunta som landade på hallmattan. Jag satte mig och började läsa, jag ville ju se vad de hade skrivit. Efter att ha läst ett tag blev jag illa till mods, helt plötsligt så stod en diagnos nedtecknad i en daganteckning. Efter det kom den att finnas med i var och varannan anteckning som gjordes. Jag förstod inte vad som hade hänt, hur kunde det ha blivit så fel? Diagnosen som var satt var narcissistisk personlighetsstörning. En kort beskrivning av diagnosen:

Ett genomgående mönster av grandiositet (i fantasin eller i beteendet), behov av att bli beundrad och brist på empati.

För mig var denna diagnos så overklig, så otroligt verklighetsfrämmande från den jag är. De diagnoser som har funnits med har handlat om depressioner av olika grad, PTSD, stressreaktioner, utmattningsdepression och ospecificerad personlighetsstörning.

I min nuvarande hemstad har de gjort en ordentlig utredning på mig, med psykolog, EEG, MR-kamera o.s.v. De har inte kunnat sätta någon diagnos för personlighets störning, möjligtvis ospecificerad personlighetsstörning.

Grunden i den här diagnosen är en rejäl dos med rejäl självbild, man ser sig som storartad, upphöjd och fantastisk. Jag ser nästan denna diagnosen som ett hån, mitt självförakt och självhat har funnits med mig sedan jag var ganska liten och är något jag har fått jobba stenhårt på. Att jag skulle ha en upphöjd självbild gick inte att ta in. Men jag försökte förstå, markerade upp vilka som använde diagnosen och vem som använde den första gången. När jag såg det kände jag mig fysiskt sjuk, jag kände hur benen vek sig och maktlösheten bara vällde in.

Den kvinnliga överläkaren med stort L träffade jag när jag hade en ordentlig kris i samband med ett beslut om en anmälning och efterföljande rättsprocess kring ett övergrepp. Jag blev inlagd på hennes avdelning. Min värld gungade kraftigt, jag hade efter flera års process känt mig tvungen att anmäla en person i min omgivning för övergrepp som hänt tidigare. Jag gjorde detta för att jag villa skydda ett litet barn, jag skulle inte fixat att möta mig själv om den här personen skulle gå på barnet och jag inte gjort allt jag kunnat för att stoppa honom. Men jag tvivlade på mig själv, föraktade mig själv som många offer för övergrepp gör. Hade jag kunnat hade jag bara suddat ut mig från jordens yta. In kommer läkaren och kallar till behandlingskonferens, det var första gången jag skulle ha en samtal med henne. Med vid bordet satt hon, min kontaktperson, en sköterska och en annan läkare. Fyra personer satt och tittade på mig, ville att jag skulle berätta varför jag var där. Vad hade jag egentligen varit med om? Vad handlade den där anmälan om? Jag fick inte ur mig ett ljud, ville bara försvinna.

Under min uppväxt har jag blivit hotad med sjukhus, psykiatri och liknande. I situationer med våld där jag har gjort motstånd så har det bland annat kommit kommentarer som…

-Ska jag köra upp dig då? De låser nog in dig på en gång ska du veta… (Menat att köra mig till psykiatriska kliniken)
Eller kommentarer som:
-Jag tror det är dags att beställa tid för dig uppe på sjukhuset. Det ser ju vem som helst att du inte mår bra, det behöver nog ta lite prover på dig… (Jag var livrädd för sprutor under min uppväxt, bl a p g a att jag behövt göra mycket undersökningar p g a sjukdom. Vissa under tvång som jag fortfarande minns fast det är 20 år sedan.

Att vara på en låst avdelning, där jag kände att de verkligen kunde göra vad som helst med mig. Jag var livrädd… Sen begärde de att jag inför fyra personer ,varav tre jag aldrig pratat med skulle öppna upp mig och berätta saker jag knappt berättat för någon. Jag förstår verkligen att jag inte klarade det. I min journal beskrivs det att jag är i konflikt med personalen, inte är samarbetsvillig o.s.v. Jag bad om att få träffa läkaren själv, jag fixade inte att prata inför alla dessa människor. En annan sak jag bad om var att få lämna kanylen kvar i handen emellan mina ECT-behandlingar. Jag var så rädd för behandlingen, men nästan räddare var jag att bli stucken och därför försökte jag lindra min ångest.

När jag såg diagnosen i min journal gick det upp ett ljus för mig. Jag förstod varför jag fått endel av det bemötande jag fått. I deras ögon har jag kräft särbehandling som en narcissist. Jag har trott mig bara kunna bli behandlad av viss personal, som en narcissist skulle kunna kräva. Alla de här grejerna handlade ju om att jag var rädd, livrädd. Jag sökte små sammanhang, med personer jag kände något förtroende för. Det var fel, jag var krävande.

Ingen talade om för mig att de satte denna diagnosen. Det står inte hur den är satt, inga diagnoskriterier eller undersökningar är beskrivna. Den bara är där en dag, och där låg den kvar och spred sig som en löpeld. I anteckningar från akuten står ” 22 årig tjej med narcissistisk personlighetsstörning inkommer med kraftig överdos” Jag blir presenterad med denna diagnos, t o m på den vanliga akutmottagningen. Alla tillfällen därefter kom att bli färgade av denna stämpling. Min psykiatriker som jobbat i över trettio år skrev en remiss för inläggning vid ett tillfälle. På den hade hon skrivit att en viss läkare förmodligen skulle vara bra för mig, en gammal kollega till henne som hon kände mycket väl. Den inläggningen var vid tidpunkten för rättegången och jag var otroligt instabil, litade inte på någon. Min läkare visste det, hon visste hur svårt jag hade för maktutövning. Därför rekommenderade hon en viss person som hon trodde skulle kunna läsa mig, personkemin kanske kunde stämma. Jag förstår i efterhand att det bara blev ännu en bekräftelse på min diagnos. Särbehandling med stora mått, jag hade säkert duperat min Psykiatriker. Men de kunde minsann se igenom mig…

Jag har pratat med kliniken, varit där och gått igenom min journal med dem. De skulle kunna lägga in en rättelse men jag tror inte på det. Visst det står att diagnosen var felaktig, men den står fortfarande kvar. Den nämns en hel del gånger, det gör mig rädd. Jag vet att man kan skriva till Socialstyrelsen och få den borttagen, struken. Tanken är att jag ska göra det vid tidpunkt, problemet är väl bara att formulera brevet korrekt. Som läge är idag skulle jag aldrig någonsin söka hjälp i min barndomsstad och det skulle behövas. Jag skulle hellre åka 10 mil till grannstan av risken att bli stämplad och inte sedd förbi diagnosen. Det är i allra högsta grad aktuellt, vi är ganska ofta i den staden och det här finns med i mitt bakhuvud när vi åker dit och jag inte mår så bra. Fixar jag det här? Är det någon risk att jag skulle behöva söka hjälp? Känner jag att det är risk för det så stannar jag hellre hemma. Värt att nämna i det här kan väl vara att jag berättat om diagnosen för både min terapeut sedan 5 år och min psykiatriker som beställt alla dessa undersökningar på mig. Han började skratta när jag sa det, responsen var ungefär, du måste skämta! Skulle du vara narcissist? En läkare som jag kanske träffat tre gånger, aldrig haft en enskilt samtal med har satt en diagnos som är otroligt stämplande. Hon informerade inte mig, inte mina anhöriga om denna diagnos. Den bara fanns där en dag. Men fick betydelse för lång tid framöver.

Hur det är att sjunka och analysera det samtidigt...

Jag har delat mitt liv med mörkret i många år. Som jag minns själv så har det funnits där som en stadig följeslagare sedan jag var 12. När jag var 12 år så försökte jag ta mitt liv för första gången. När jag var 12 år så ville jag inte leva längre, jag kände att jag inte orkade en ny dag. Det fanns inte en plats för mig på denna jord, jag hörde inte hemma här. Ända sedan den stunden så har mörkret funnits med. Vissa perioder går det ner i källaren och lägger sig, och jag har fått tro att det är borta. Fått tro att det ljusa trevliga som omger mig är det som kallas livet och som också är för mig.

Idag vet jag att jag har haft en följeslagare på min resa. Han är inte önskad, han är inte välkommen, han tar plats, luktar illa och lämnar en dålig smak i munnen. Men han finns där vare sig jag vill eller inte. Frågan är vad jag gör med honom, hur väljer jag att hantera min följeslagare? Hur kan man hantera depressionen som kompanjon?

Ju mer jag lär mig om mig själv och hur depressioner fungerar så får jag flera verktyg att använda när det blir tufft. För det blir det, jag kan inte lura mig själv längre. Kan inte tro att jag kommer att få slippa undan, jag måste bara få ordning på ett sätt som känns ok att hantera honom när han kommer.

Jag är väldigt metodisk när jag känner att mörkret kryper sig närmare. Går tillbaka ett antal steg i självhjälpsböcker som jag vet jag tycker är bra. Försöker bli snällare mot mig själv, inte klanka ned så mycket på vad jag gör och inte gör. Jag ska inte vara ensam för mycket, för ensam tid medför mycket tid för grubblerier. Det finns inget positiv med dem. En sån bok som jag tycker är bra och väldigt konkret är " Vinn över din depression - en självhjälpsbok" av Rolf Aaroe. Den får mig att återgå till att titta på vad jag egentligen har för tankar surrande i huvudet. Är de sunda? Vad finns det för mönster? Verkar de rimliga? Det är lite där jag är nu, jag försöker analysera mina tankar och lösa denna situation ännu en gång... Ikväll fick jag tag på en vän och åkte hem till henne och spenderade kvällen istället för att sitta hemma. Det var ren självbevarelsedrift som fick iväg mig. Att stanna kvar hemma hade varit klart destruktivt för mig.

ECT- diskussion

I höstas så var frågan om ECT uppe endel i media. Jag har missat att det var uppe igen, men jag gick in på lite bloggar ikväll och blev påmind. ECT är ett laddat ämne för mig. En behandlingsform som är så förknippad med föreställningar, myter och stigma. I mångas ögon känns det som att ECT är en relik från en svunnen tid som man inte förstår existerar idag. På ett sätt kan jag hålla med om det.

Att lägga sig på en brits, få ström skickat igenom ens huvud för att framkalla ett litet ep-anfall som förhoppningsvis stimulerar kroppens egna må-gott hormoner. Men ingen vet egentligen vad det är som händer...Man tror dock en massa saker. Är det 2010-tal? När annars skulle man tycka att epilepsianfall är något positivt? Visst jag vet att det inte är ett ep-anfall, men det ska ändå likna det och det är tillräckligt för att jag ska fundera en aning. Varför forskar man inte mer om denna behandling om man vill använda den? Varför tar man inte till sig den forskning som finns? Exempelvis från den största källan till kunskap om ECT, den person som gjort mest forskning i världen i detta ämne Harold Sackheim. 2007 publicerade han en studie som påvisade minnesbortfall som inte bara handlade om det kortvariga som man tidigare gått ut med. Han svängde ganska tydligt i sin tidigare övertygelse om att det var säkert från långvariga biverkningar. Den här forskningen ha ignorerats i Sverige. Jag undrar varför, det ligger nära tillhands att lägga in en kommentar att det handlar om patientgruppen som man behandlar med denna terapi. Men jag låter bli...

Trots allt jag hittills skrivit så kan jag säga att skulle jag behöva ECT igen så är det ingen egentlig diskussion i mig om jag ska be om det eller inte. ECT är bra när man behöver det, iallafall för mig. När jag sitter i en djup depression där jag känner att väggarna omsluter mig, där jag inte känner någon längtan efter en ny dag. I lägen där jag egentligen inte vill vara kvar på jorden överhuvudtaget, då är det dags för ECT. Det är en snabb behandling, till skillnad från antidepressiva läkemedel så behöver det inte ta flera veckor tills det får effekt. Jag har fått ECT i flera omgångar, skulle gissa på kanske fem serier om 7-9 behandlingar. Jag kan inte svara exakt på hur många behandlingar jag fått, för jag minns helt enkelt inte.Det jag minns är uppfattningar, jag vet att det är ett flertal omgångar under nästan ett decennium. Ska jag veta korrekt så blir jag tvungen att gå tillbaka och titta i mina journaler. Under en åtta års period, på två olika orter i Sverige fick jag mina behandlingar. Två orter där man har helt olika syn på denna behandling. På den ena orten var behandlingen verkligen under all kritik, helt fruktansvärt ur ett patientperspektiv.

Varför klagar jag då kan man undra? Jo jag kan också ställa mig bakom dem som säger att det händer någonting efter ECT-behandlingar. Mitt minne är påverkat, jag är en annan person idag än jag var innan jag fick min första behandling. Jag kommer inte ihåg saker, jag vekar rent utsagt dum i endel lägen p g a att jag inte kommer ihåg saker. Det finns säkert människor som anser att jag är nonchalant tack vare det här. Men jag är inte nonchalant, jag har lyssnat på vad de sagt. Problemet är bara att min hjärna inte tog emot informationen.Nu är det säkert många som säger att minnesproblem är det många som har, det har vi alla... Självklart är det så, alla glömmer vi lite till mans men det här handlar om något annat.

Jag vet inte hur många gånger jag kommit hem och har hyrt en film bara för att möta min sambos ansikte och förstå att den här har vi redan sett, höra hans röst säga att den såg vi ju förra veckan. Visst hade vi satt på den så hade jag säkert kommit på det lagom när filmen har börjat, men vad hjälper det när man redan hyrt "fel"? Eller jag ska bli hämtad på stationen, när jag står där kan jag inte få fram vad vi egentligen sa. Skulle jag stå på framsidan eller baksidan? Där står jag sedan och oroar mig. Jag vet en massa saker, men när jag ska plocka fram dem så går det inte. Det fattas ord och blandas ihop utan att jag märker det. Jobbar jag på datorn och tar upp två sidor för att t ex kolla vilken tid bussen går på den ena, och vilken tid jag ska vara framme på den andra, det går inte. Jag blir tvungen att ta fram papper och penna och skriva ned. De sakerna jag har problem med går att leva med, det är inte roligt jag skäms över mig själv ibland. Jag förbannar min inkompetens desto fler gånger, jag kommer inte att kunna utöva det yrke jag drömt om sedan jag var liten. Det är en omöjlighet att jag skulle fixa den utbildningen, det grämer mig ibland. Speciellt när jag går förbi de utbildningslokalerna påväg till mina lokaler. Men jag vet att det inte är någon idé. Varför klaga, jag LEVER!!! Det skulle jag inte gjort utan ECT:n.

ECT behövs, till de patienter som passar för den. Den ska inte användas för att det är ekonomiskt fördelaktigt, snabb behandling och patienten kan skickas hem... Det ska forskas på området, och framförallt ska man informera patienten. Det Innie skriver om här är för mig en självklarhet. Patienten ska få korrekt information på ett sätt så det blir begripligt i den situationen patienten är i.Vilken annan behandling skulle du undanhålla patienten biverkningar och risker? Visar man fördelar och nackdelar på ett korrekt framställt sätt så måste det vara upp till patienten eller anhöriga om patienten inte kan fatta det beslutet själv. Man kan inte ta ifrån människor rätten att bestämma själva. Det samhället vill inte jag ha, vill du?

Utbytta tankar

Något som händer väldigt mycket nu sedan jag börjat skolan är att jag vidgar mina vyer. Många av kurserna vi har haft har ställ en mot väggen, spegeln har vänts emot en själv och man har fått fundera på det man tar för sant. Fundera på vilka värderingar man har och vad för fördomar och förutfattade meningar som finns i en inre. Det är väldigt intressant kan jag lova.

Många gånger så går vi igenom livet utan att reflektera så särdeles mycket. Vi stannar till ibland, tackar eller förbannar vår lycka eller otur över vad som har hänt just då. Men sen släpper vi taget och skyndar vidare. Ofta har man inte tid för de här funderingarna. Nu blir vi tvungna, och det är mycket som blir ifrågasatt på en gång.

Själv har jag kommit fram till följande:

* Jag är väldigt inriktad på prestation, och värderar både mig själv och andra utifrån det.

* Jag kan säkert upplevas som ganska dömande i många människors ögon, jag har ganska omedelbara och raka svar på många frågor.

* Vad vi egentligen tar för sanning är något jag verkligen har fått fundera på. Hur vet man att något är sant? Vem kan man egentligen lita på? Kan man tro på vad någon säger för att de har en fin titel eller position? Ska man lita på vad en lärare säger för att han står längst fram i klassrummet och ska lära ut saker? Nej jag tror inte det, jag tror man ska ta det mesta med en nypa salt. Framförallt tror jag att man ska lyssna på sin magkänsla. Det är lätt att kast bort såna saker, men jag tror aldrig du kommer ifrån magkänslan. Ofta vet man nog instinktivt hur man egentligen tänker och känner.

* Jag hoppas att jag är en mer ödmjuk person efter dessa kurser. Det är lätt att säga att man är ödmjuk och vill alla väl. Men det är också ganska lätt att ha åsikter om människor runt omkring oss, som vi egentligen inte vet något om. Det sura tanten som smiter före i den jättelånga lunchkön när du bara har 10 minuters rast. Eller den sura tanten i trapphuset som knappt hälsar när ni möts, men gärna fäller syrliga kommentarer. Vem vet hur deras liv ser ut? Inte vet jag vad som hänt dem den dagen, nej fram för lite mer ödmjukhet...

Ute i tung snö...

Jag har inte rest mig helt efter julhelger, firanden och allt vad det medför. Man kan låtsas, men det verkar som om det finns inbyggda varningssignaler. I mitt fall förstår jag att jag är ute på hal is när jag upptäcker att jag inte vill duscha längre. När det känns för tungt att ta av sig alla kläder, plocka iordning allt man behöver, göra alla bestyr i duschen. Komma ut stående för att sedan ta tag i insmörjning av alla möjliga slag. När den här känslan är här så vet jag att jag gått för långt idag, det är en varningsklocka.

Nu ljuder klockan igen. Jag har sprungit runt som en yr höna, har velat så mycket. Stängt av de röster i mig som sagt att det går för fort. Idag har det verkligen känts som att jag trampar runt i ändlös djup snö. Jag måste försöka ta mig upp på vägen igen. Mjölksyran behöver få lägga sig lite tror jag. Nej nu ska jag försöka lyssna igen, jag får gå och lägga mig. Imorgon är en annan dag...

Viljan att göra mer...

Det känns ganska märkligt. Länge var jag totalt utslagen vid minsta ansträngning, jag blev däckad utan förbehåll när jag försökte leva. Så är det inte längre, nu tillåts jag leva igen.

Man kan tycka att jag borde vara snäll mot kroppen när jag vet hur illa det kan gå. Jag borde respektera att den nu fungerar som den borde. Istället pressar jag den. Jag är som en kalv på grönbete. Nyss utsläppt i friheten. Jag vill se allt, göra allt... Mer, mer, mer passerar på min agenda. Jag vill ju så mycket, har så mycket tid att ta igen. Så mycket upplevelser jag missat när jag varit sjuk. Men balansen är hårfin mellan att ha en givande balans, eller att leva destruktivt och tärande på mig själv. Bara för att jag vill uppleva saker, göra saker.

Jag måste bli bättre på balansen. Om jag inte får ordning på detta så blir det inte bra. Marginalerna mellan att vara frisk och åter bli sjuk är inte stora. Jag måste hålla mig på rätt sida. En viktig sak för att ha balans tror jag är att hitta rutiner som fungerar i vardagen, som hjälper mig att vara snäll emot mig själv. Som det är nu är det alltför ofta som jag inte är det, bara för att jag vill uppleva saker.

Göra det omöjliga möjligt!

Min älskade sambo har valt en bransch att arbeta i som innebär mycket stress, osäkerhet, långa arbetsdagar, ständiga projektanställningar och fruktansvärt dåligt betalt. Men han älskar grunden i branschen, det som det egentligen handlar om. Nu är han inne i ett kort projekt på 2-3 veckor. Han jobbar 12h per dag, idag 15 h. Alla dagar denna vecka är det såhär, förra veckan var han ledig en dag.

Jag ringde honom tidigare idag när jag fick meddelande om att han minst skulle jobba tre timmar ytterliggare på sitt redan långa skift. Jag frågade honom om vilka regler som skulle gälla med övertidsersättning denna gång. Han visste inte säkert men skulle kolla upp det och återkomma till mig. Nu har jag pratat med honom och jag är så arg, så besviken. Inte på honom, utan på branschen.

Troligtvis är det så att bara 75% av den arbetstid han lägger varje dag räknas när det gäller övertid. Övertid tickar bara när vissa personer arbetar, när de har slutat slutar man också bekymra sig om övertid. Man struntar i de personer som jobbar innan och efter de "viktiga" jobbar, de räknas inte. Jag blir så trött.

Jag fixar att han jobbar mycket, är bortrest mycket. Men inte att han inte får betalt för de timmar han lägger ner, de timmar vi som familj lägger ned i detta. För det är faktiskt så det är. När han ska jobba 12-15 timmarsdagar så sliter det inte bara på honom utan även på oss som är hans familj. Det känns som att mitt huvud har blivit en logistikcentral av grava mått. Vi har två hundar som vi båda älskar över allt annat. Vi bor i en stad där vi har få omkring oss vi kan få hjälp av med hundarna eller med något annat. Jag pluggar i en annan stad och pendlar dit, de tar ca 4 timmar varje dag jag är i skolan.

Jag kan kompromissa, dra ner på föreläsningar beroende på hur det fungerar med rastningar. Går halvdagar istället för heldagar. Men jag kan inte ta att han inte ska få vettigt betalt, för det betyder att vi inte får någon tid för återhämtning när detta jobb är klart. Det är bara att gå vidare till nästa slaveri.

Nej nu börjar jag låta bitter, det är inte meningen. Jag måste bara få ventilera all
ilska som byggs på när jag hör allt detta strunt. Problemet är att han inte säger ifrån, att alla i hans position inte säger ifrån utan bara tar vad de får utan att ställa några krav tillbaka.

Jag har varit ute på en långpromenad med vovvarna vid älven idag. Lite ruggigt väder hade vi, men vad gjorde väl det. De var glada att få springa, och då blir jag glad. Inget kan få mig att le som dessa fyrbenta vänner. Många människor förstår inte vilket guld jag sitter på, de tycker det är för mycket jobb. Visst det är mycket jobb, det är det med barn med. Men all den glädjen det ger, jag skulle inte leva utan den. Jag är så glad att jag har hund, mina hundar är som syre för min själ....

Jag drömmer om lättare tider, om rutiner och vanor. Äta kvällsmat tillsammans igen. Snart kanske vi är där...



Jag har skrivit färdigt en hemtenta idag!

Jag är så tacksam att jag har vänner omkring mig som vill dela sitt liv med mig, imorgon ska jag på middag med några. Det ska bli så trevligt.

Tillbaka i verkligheten

Foto:www.hittabilden.se

Lång paus, men det har gått så fort. På julafton åkte jag upp till familj och släkt, in i det sista var jag velig och visste inte hur jag skulle göra. Det är så svårt, man vill så mycket ha allt det där som "alla" andra har. Men det blir aldrig så och då blir jag så ledsen.

Jag är egentligen väldigt förtjust i julen. Alla dofter, ljus och smaker. Det absolut bästa jag vet är en väldigt vacker gran. Som bara står där och tindrar i sitt hörn av bostaden. Det jag istället ofta får är en jul full av stress, ångest och oro. Tjafs med familjemedlemmar och uppdragna konflikter. Oro över om man gör tillräckligt, ångest över vad man tidigare gjort. Av någon konstig anledning så kommer det upp så många saker kring jul.Det är inte en julafton jag avslutat i duschen gråtandes vid niotiden på kvällen. Medans tårarna har runnit har lite av självföraktet och tankarna om mitt mindervärde minskat.

Jag ville inte ha det i år. Jag visste att när jag började skolan så skulle det finnas om möjligt mindre energi över för familjekatastrofer. Jag ville inte förlora energi på det, ville inte riskera min hälsa eller mina studier. Ändå var det precis så det blev och det gjorde mig så ledsen.

Redan i början på hösten så frågade jag min sambo hur vi skulle göra med jul och nyår i år. Allt för att förbereda en bra jul. Jag fick inget svar och vart efter tiden gick blev jag mer nervös. Fortfarande på själva julafton så hade jag inte fått ett vettigt svar. Han bara hänvisade tillbaka till mig, men jag ville inte ta det beslutet själv. Ville inte att någon skulle kunna klanka ner på mig att jag ensam styrde och ställde.

Det blev ok i år, jag stod inte i duschen. Men jag funderar ändå om det inte vore bättre om jag/vi stannat hemma. Firat jul själva i lugn och ro, hur skulle det sett ut? Något jag kom på nu är att vi inte haft en gran hemma på fem år. Granen är bland det viktigaste för mig. Varje år efter reorna har startat så köper jag mig en ny julgranskula, en vacker kula som gör mig glad. Men jag har inte haft en gran på fem år, för vi ska ju i allafall åka iväg...

Jag tror det blir mitt nyårslöfte till mig själv. Vad som än händer det här året, var vi än kommer fira helgerna så ska vi ha en gran. Jag ska återigen ligga i soffan med hela lägenheten nedsläckt och bara låta granen lysa. Vakna på morgonen och se granen tänd, visst är det fantastiskt med timer.Varför ska jag ta den upplevelsen ifrån mig?

Nu har vardagen börjat igen. Skolan började den här veckan och det är full fart på en gång. Sitter med två hemtentor i helgen. De skulle egentligen blivit klara nu i helgen men jag fastnade i en rapport som jag skrev. Den blev det enda jag hann med. Jag skulle behöva hjälp med att begränsa mig, jag arbetar om saker i evigheter. Vet inte när de är färdiga. Det fungerar inte att göra så, absolut inte i den situation som jag sitter i. Tiden finns inte till det.

Jag planerade upp min helg så att jag hade något att göra ikväll. Förstod att det skulle bli för mycket ensam tid för mig så jag bestämde tv-kväll med en vän. Bra gjort att mota de mörka tankarna i dörren!

Jag är så glad och tacksam för att jag har människor omkring mig så är så underbara. Igår fikade jag med en klasskompis och bondade lite, idag var jag hem till en vän och hennes familj. Att kunna säga hur man mår, och det är ok är fantastiskt.