Min älskade sambo har valt en bransch att arbeta i som innebär mycket stress, osäkerhet, långa arbetsdagar, ständiga projektanställningar och fruktansvärt dåligt betalt. Men han älskar grunden i branschen, det som det egentligen handlar om. Nu är han inne i ett kort projekt på 2-3 veckor. Han jobbar 12h per dag, idag 15 h. Alla dagar denna vecka är det såhär, förra veckan var han ledig en dag.
Jag ringde honom tidigare idag när jag fick meddelande om att han minst skulle jobba tre timmar ytterliggare på sitt redan långa skift. Jag frågade honom om vilka regler som skulle gälla med övertidsersättning denna gång. Han visste inte säkert men skulle kolla upp det och återkomma till mig. Nu har jag pratat med honom och jag är så arg, så besviken. Inte på honom, utan på branschen.
Troligtvis är det så att bara 75% av den arbetstid han lägger varje dag räknas när det gäller övertid. Övertid tickar bara när vissa personer arbetar, när de har slutat slutar man också bekymra sig om övertid. Man struntar i de personer som jobbar innan och efter de "viktiga" jobbar, de räknas inte. Jag blir så trött.
Jag fixar att han jobbar mycket, är bortrest mycket. Men inte att han inte får betalt för de timmar han lägger ner, de timmar vi som familj lägger ned i detta. För det är faktiskt så det är. När han ska jobba 12-15 timmarsdagar så sliter det inte bara på honom utan även på oss som är hans familj. Det känns som att mitt huvud har blivit en logistikcentral av grava mått. Vi har två hundar som vi båda älskar över allt annat. Vi bor i en stad där vi har få omkring oss vi kan få hjälp av med hundarna eller med något annat. Jag pluggar i en annan stad och pendlar dit, de tar ca 4 timmar varje dag jag är i skolan.
Jag kan kompromissa, dra ner på föreläsningar beroende på hur det fungerar med rastningar. Går halvdagar istället för heldagar. Men jag kan inte ta att han inte ska få vettigt betalt, för det betyder att vi inte får någon tid för återhämtning när detta jobb är klart. Det är bara att gå vidare till nästa slaveri.
Nej nu börjar jag låta bitter, det är inte meningen. Jag måste bara få ventilera all
ilska som byggs på när jag hör allt detta strunt. Problemet är att han inte säger ifrån, att alla i hans position inte säger ifrån utan bara tar vad de får utan att ställa några krav tillbaka.
Jag har varit ute på en långpromenad med vovvarna vid älven idag. Lite ruggigt väder hade vi, men vad gjorde väl det. De var glada att få springa, och då blir jag glad. Inget kan få mig att le som dessa fyrbenta vänner. Många människor förstår inte vilket guld jag sitter på, de tycker det är för mycket jobb. Visst det är mycket jobb, det är det med barn med. Men all den glädjen det ger, jag skulle inte leva utan den. Jag är så glad att jag har hund, mina hundar är som syre för min själ....
Jag drömmer om lättare tider, om rutiner och vanor. Äta kvällsmat tillsammans igen. Snart kanske vi är där...
Jag har skrivit färdigt en hemtenta idag!
Jag är så tacksam att jag har vänner omkring mig som vill dela sitt liv med mig, imorgon ska jag på middag med några. Det ska bli så trevligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar