Viljan att göra mer...

Det känns ganska märkligt. Länge var jag totalt utslagen vid minsta ansträngning, jag blev däckad utan förbehåll när jag försökte leva. Så är det inte längre, nu tillåts jag leva igen.

Man kan tycka att jag borde vara snäll mot kroppen när jag vet hur illa det kan gå. Jag borde respektera att den nu fungerar som den borde. Istället pressar jag den. Jag är som en kalv på grönbete. Nyss utsläppt i friheten. Jag vill se allt, göra allt... Mer, mer, mer passerar på min agenda. Jag vill ju så mycket, har så mycket tid att ta igen. Så mycket upplevelser jag missat när jag varit sjuk. Men balansen är hårfin mellan att ha en givande balans, eller att leva destruktivt och tärande på mig själv. Bara för att jag vill uppleva saker, göra saker.

Jag måste bli bättre på balansen. Om jag inte får ordning på detta så blir det inte bra. Marginalerna mellan att vara frisk och åter bli sjuk är inte stora. Jag måste hålla mig på rätt sida. En viktig sak för att ha balans tror jag är att hitta rutiner som fungerar i vardagen, som hjälper mig att vara snäll emot mig själv. Som det är nu är det alltför ofta som jag inte är det, bara för att jag vill uppleva saker.