Obehagliga journaler

Än en gång har jag läst på Innie´s blogg tankestormar och hela min värld börjar storma omkring mig. Hon påminner mig om situationer som inte tillhör vardagen längre, hon skriver på ett sätt som gör att det känns som att det är jag själv som skriver. Hon sätter ord på de händelser som borrat sig djupt in. Varnar redan nu för ett långt inlägg, det berör starkt med hur maktutövning inom olika myndigheter har påverkat mig. Psykiatrin är en enhet som besitter otroligt stor makt, jag önskar bara att de kunde använda den väl.

För några år sedan efter att jag hade flyttat från min barndoms hemstad till andra sidan Sverige så fick jag ett abrupt uppvaknande. Jag hade legat inne på sjukhuset ett tag p g a ännu en djup depression, och de tyckte jag borde begär mina journaler från min hemstad. Väl hemma så kontakta jag psykiatrin och fick journalen hemsänd. När den sedan kom till mitt hem var det en ansenlig lunta som landade på hallmattan. Jag satte mig och började läsa, jag ville ju se vad de hade skrivit. Efter att ha läst ett tag blev jag illa till mods, helt plötsligt så stod en diagnos nedtecknad i en daganteckning. Efter det kom den att finnas med i var och varannan anteckning som gjordes. Jag förstod inte vad som hade hänt, hur kunde det ha blivit så fel? Diagnosen som var satt var narcissistisk personlighetsstörning. En kort beskrivning av diagnosen:

Ett genomgående mönster av grandiositet (i fantasin eller i beteendet), behov av att bli beundrad och brist på empati.

För mig var denna diagnos så overklig, så otroligt verklighetsfrämmande från den jag är. De diagnoser som har funnits med har handlat om depressioner av olika grad, PTSD, stressreaktioner, utmattningsdepression och ospecificerad personlighetsstörning.

I min nuvarande hemstad har de gjort en ordentlig utredning på mig, med psykolog, EEG, MR-kamera o.s.v. De har inte kunnat sätta någon diagnos för personlighets störning, möjligtvis ospecificerad personlighetsstörning.

Grunden i den här diagnosen är en rejäl dos med rejäl självbild, man ser sig som storartad, upphöjd och fantastisk. Jag ser nästan denna diagnosen som ett hån, mitt självförakt och självhat har funnits med mig sedan jag var ganska liten och är något jag har fått jobba stenhårt på. Att jag skulle ha en upphöjd självbild gick inte att ta in. Men jag försökte förstå, markerade upp vilka som använde diagnosen och vem som använde den första gången. När jag såg det kände jag mig fysiskt sjuk, jag kände hur benen vek sig och maktlösheten bara vällde in.

Den kvinnliga överläkaren med stort L träffade jag när jag hade en ordentlig kris i samband med ett beslut om en anmälning och efterföljande rättsprocess kring ett övergrepp. Jag blev inlagd på hennes avdelning. Min värld gungade kraftigt, jag hade efter flera års process känt mig tvungen att anmäla en person i min omgivning för övergrepp som hänt tidigare. Jag gjorde detta för att jag villa skydda ett litet barn, jag skulle inte fixat att möta mig själv om den här personen skulle gå på barnet och jag inte gjort allt jag kunnat för att stoppa honom. Men jag tvivlade på mig själv, föraktade mig själv som många offer för övergrepp gör. Hade jag kunnat hade jag bara suddat ut mig från jordens yta. In kommer läkaren och kallar till behandlingskonferens, det var första gången jag skulle ha en samtal med henne. Med vid bordet satt hon, min kontaktperson, en sköterska och en annan läkare. Fyra personer satt och tittade på mig, ville att jag skulle berätta varför jag var där. Vad hade jag egentligen varit med om? Vad handlade den där anmälan om? Jag fick inte ur mig ett ljud, ville bara försvinna.

Under min uppväxt har jag blivit hotad med sjukhus, psykiatri och liknande. I situationer med våld där jag har gjort motstånd så har det bland annat kommit kommentarer som…

-Ska jag köra upp dig då? De låser nog in dig på en gång ska du veta… (Menat att köra mig till psykiatriska kliniken)
Eller kommentarer som:
-Jag tror det är dags att beställa tid för dig uppe på sjukhuset. Det ser ju vem som helst att du inte mår bra, det behöver nog ta lite prover på dig… (Jag var livrädd för sprutor under min uppväxt, bl a p g a att jag behövt göra mycket undersökningar p g a sjukdom. Vissa under tvång som jag fortfarande minns fast det är 20 år sedan.

Att vara på en låst avdelning, där jag kände att de verkligen kunde göra vad som helst med mig. Jag var livrädd… Sen begärde de att jag inför fyra personer ,varav tre jag aldrig pratat med skulle öppna upp mig och berätta saker jag knappt berättat för någon. Jag förstår verkligen att jag inte klarade det. I min journal beskrivs det att jag är i konflikt med personalen, inte är samarbetsvillig o.s.v. Jag bad om att få träffa läkaren själv, jag fixade inte att prata inför alla dessa människor. En annan sak jag bad om var att få lämna kanylen kvar i handen emellan mina ECT-behandlingar. Jag var så rädd för behandlingen, men nästan räddare var jag att bli stucken och därför försökte jag lindra min ångest.

När jag såg diagnosen i min journal gick det upp ett ljus för mig. Jag förstod varför jag fått endel av det bemötande jag fått. I deras ögon har jag kräft särbehandling som en narcissist. Jag har trott mig bara kunna bli behandlad av viss personal, som en narcissist skulle kunna kräva. Alla de här grejerna handlade ju om att jag var rädd, livrädd. Jag sökte små sammanhang, med personer jag kände något förtroende för. Det var fel, jag var krävande.

Ingen talade om för mig att de satte denna diagnosen. Det står inte hur den är satt, inga diagnoskriterier eller undersökningar är beskrivna. Den bara är där en dag, och där låg den kvar och spred sig som en löpeld. I anteckningar från akuten står ” 22 årig tjej med narcissistisk personlighetsstörning inkommer med kraftig överdos” Jag blir presenterad med denna diagnos, t o m på den vanliga akutmottagningen. Alla tillfällen därefter kom att bli färgade av denna stämpling. Min psykiatriker som jobbat i över trettio år skrev en remiss för inläggning vid ett tillfälle. På den hade hon skrivit att en viss läkare förmodligen skulle vara bra för mig, en gammal kollega till henne som hon kände mycket väl. Den inläggningen var vid tidpunkten för rättegången och jag var otroligt instabil, litade inte på någon. Min läkare visste det, hon visste hur svårt jag hade för maktutövning. Därför rekommenderade hon en viss person som hon trodde skulle kunna läsa mig, personkemin kanske kunde stämma. Jag förstår i efterhand att det bara blev ännu en bekräftelse på min diagnos. Särbehandling med stora mått, jag hade säkert duperat min Psykiatriker. Men de kunde minsann se igenom mig…

Jag har pratat med kliniken, varit där och gått igenom min journal med dem. De skulle kunna lägga in en rättelse men jag tror inte på det. Visst det står att diagnosen var felaktig, men den står fortfarande kvar. Den nämns en hel del gånger, det gör mig rädd. Jag vet att man kan skriva till Socialstyrelsen och få den borttagen, struken. Tanken är att jag ska göra det vid tidpunkt, problemet är väl bara att formulera brevet korrekt. Som läge är idag skulle jag aldrig någonsin söka hjälp i min barndomsstad och det skulle behövas. Jag skulle hellre åka 10 mil till grannstan av risken att bli stämplad och inte sedd förbi diagnosen. Det är i allra högsta grad aktuellt, vi är ganska ofta i den staden och det här finns med i mitt bakhuvud när vi åker dit och jag inte mår så bra. Fixar jag det här? Är det någon risk att jag skulle behöva söka hjälp? Känner jag att det är risk för det så stannar jag hellre hemma. Värt att nämna i det här kan väl vara att jag berättat om diagnosen för både min terapeut sedan 5 år och min psykiatriker som beställt alla dessa undersökningar på mig. Han började skratta när jag sa det, responsen var ungefär, du måste skämta! Skulle du vara narcissist? En läkare som jag kanske träffat tre gånger, aldrig haft en enskilt samtal med har satt en diagnos som är otroligt stämplande. Hon informerade inte mig, inte mina anhöriga om denna diagnos. Den bara fanns där en dag. Men fick betydelse för lång tid framöver.

Hur det är att sjunka och analysera det samtidigt...

Jag har delat mitt liv med mörkret i många år. Som jag minns själv så har det funnits där som en stadig följeslagare sedan jag var 12. När jag var 12 år så försökte jag ta mitt liv för första gången. När jag var 12 år så ville jag inte leva längre, jag kände att jag inte orkade en ny dag. Det fanns inte en plats för mig på denna jord, jag hörde inte hemma här. Ända sedan den stunden så har mörkret funnits med. Vissa perioder går det ner i källaren och lägger sig, och jag har fått tro att det är borta. Fått tro att det ljusa trevliga som omger mig är det som kallas livet och som också är för mig.

Idag vet jag att jag har haft en följeslagare på min resa. Han är inte önskad, han är inte välkommen, han tar plats, luktar illa och lämnar en dålig smak i munnen. Men han finns där vare sig jag vill eller inte. Frågan är vad jag gör med honom, hur väljer jag att hantera min följeslagare? Hur kan man hantera depressionen som kompanjon?

Ju mer jag lär mig om mig själv och hur depressioner fungerar så får jag flera verktyg att använda när det blir tufft. För det blir det, jag kan inte lura mig själv längre. Kan inte tro att jag kommer att få slippa undan, jag måste bara få ordning på ett sätt som känns ok att hantera honom när han kommer.

Jag är väldigt metodisk när jag känner att mörkret kryper sig närmare. Går tillbaka ett antal steg i självhjälpsböcker som jag vet jag tycker är bra. Försöker bli snällare mot mig själv, inte klanka ned så mycket på vad jag gör och inte gör. Jag ska inte vara ensam för mycket, för ensam tid medför mycket tid för grubblerier. Det finns inget positiv med dem. En sån bok som jag tycker är bra och väldigt konkret är " Vinn över din depression - en självhjälpsbok" av Rolf Aaroe. Den får mig att återgå till att titta på vad jag egentligen har för tankar surrande i huvudet. Är de sunda? Vad finns det för mönster? Verkar de rimliga? Det är lite där jag är nu, jag försöker analysera mina tankar och lösa denna situation ännu en gång... Ikväll fick jag tag på en vän och åkte hem till henne och spenderade kvällen istället för att sitta hemma. Det var ren självbevarelsedrift som fick iväg mig. Att stanna kvar hemma hade varit klart destruktivt för mig.

ECT- diskussion

I höstas så var frågan om ECT uppe endel i media. Jag har missat att det var uppe igen, men jag gick in på lite bloggar ikväll och blev påmind. ECT är ett laddat ämne för mig. En behandlingsform som är så förknippad med föreställningar, myter och stigma. I mångas ögon känns det som att ECT är en relik från en svunnen tid som man inte förstår existerar idag. På ett sätt kan jag hålla med om det.

Att lägga sig på en brits, få ström skickat igenom ens huvud för att framkalla ett litet ep-anfall som förhoppningsvis stimulerar kroppens egna må-gott hormoner. Men ingen vet egentligen vad det är som händer...Man tror dock en massa saker. Är det 2010-tal? När annars skulle man tycka att epilepsianfall är något positivt? Visst jag vet att det inte är ett ep-anfall, men det ska ändå likna det och det är tillräckligt för att jag ska fundera en aning. Varför forskar man inte mer om denna behandling om man vill använda den? Varför tar man inte till sig den forskning som finns? Exempelvis från den största källan till kunskap om ECT, den person som gjort mest forskning i världen i detta ämne Harold Sackheim. 2007 publicerade han en studie som påvisade minnesbortfall som inte bara handlade om det kortvariga som man tidigare gått ut med. Han svängde ganska tydligt i sin tidigare övertygelse om att det var säkert från långvariga biverkningar. Den här forskningen ha ignorerats i Sverige. Jag undrar varför, det ligger nära tillhands att lägga in en kommentar att det handlar om patientgruppen som man behandlar med denna terapi. Men jag låter bli...

Trots allt jag hittills skrivit så kan jag säga att skulle jag behöva ECT igen så är det ingen egentlig diskussion i mig om jag ska be om det eller inte. ECT är bra när man behöver det, iallafall för mig. När jag sitter i en djup depression där jag känner att väggarna omsluter mig, där jag inte känner någon längtan efter en ny dag. I lägen där jag egentligen inte vill vara kvar på jorden överhuvudtaget, då är det dags för ECT. Det är en snabb behandling, till skillnad från antidepressiva läkemedel så behöver det inte ta flera veckor tills det får effekt. Jag har fått ECT i flera omgångar, skulle gissa på kanske fem serier om 7-9 behandlingar. Jag kan inte svara exakt på hur många behandlingar jag fått, för jag minns helt enkelt inte.Det jag minns är uppfattningar, jag vet att det är ett flertal omgångar under nästan ett decennium. Ska jag veta korrekt så blir jag tvungen att gå tillbaka och titta i mina journaler. Under en åtta års period, på två olika orter i Sverige fick jag mina behandlingar. Två orter där man har helt olika syn på denna behandling. På den ena orten var behandlingen verkligen under all kritik, helt fruktansvärt ur ett patientperspektiv.

Varför klagar jag då kan man undra? Jo jag kan också ställa mig bakom dem som säger att det händer någonting efter ECT-behandlingar. Mitt minne är påverkat, jag är en annan person idag än jag var innan jag fick min första behandling. Jag kommer inte ihåg saker, jag vekar rent utsagt dum i endel lägen p g a att jag inte kommer ihåg saker. Det finns säkert människor som anser att jag är nonchalant tack vare det här. Men jag är inte nonchalant, jag har lyssnat på vad de sagt. Problemet är bara att min hjärna inte tog emot informationen.Nu är det säkert många som säger att minnesproblem är det många som har, det har vi alla... Självklart är det så, alla glömmer vi lite till mans men det här handlar om något annat.

Jag vet inte hur många gånger jag kommit hem och har hyrt en film bara för att möta min sambos ansikte och förstå att den här har vi redan sett, höra hans röst säga att den såg vi ju förra veckan. Visst hade vi satt på den så hade jag säkert kommit på det lagom när filmen har börjat, men vad hjälper det när man redan hyrt "fel"? Eller jag ska bli hämtad på stationen, när jag står där kan jag inte få fram vad vi egentligen sa. Skulle jag stå på framsidan eller baksidan? Där står jag sedan och oroar mig. Jag vet en massa saker, men när jag ska plocka fram dem så går det inte. Det fattas ord och blandas ihop utan att jag märker det. Jobbar jag på datorn och tar upp två sidor för att t ex kolla vilken tid bussen går på den ena, och vilken tid jag ska vara framme på den andra, det går inte. Jag blir tvungen att ta fram papper och penna och skriva ned. De sakerna jag har problem med går att leva med, det är inte roligt jag skäms över mig själv ibland. Jag förbannar min inkompetens desto fler gånger, jag kommer inte att kunna utöva det yrke jag drömt om sedan jag var liten. Det är en omöjlighet att jag skulle fixa den utbildningen, det grämer mig ibland. Speciellt när jag går förbi de utbildningslokalerna påväg till mina lokaler. Men jag vet att det inte är någon idé. Varför klaga, jag LEVER!!! Det skulle jag inte gjort utan ECT:n.

ECT behövs, till de patienter som passar för den. Den ska inte användas för att det är ekonomiskt fördelaktigt, snabb behandling och patienten kan skickas hem... Det ska forskas på området, och framförallt ska man informera patienten. Det Innie skriver om här är för mig en självklarhet. Patienten ska få korrekt information på ett sätt så det blir begripligt i den situationen patienten är i.Vilken annan behandling skulle du undanhålla patienten biverkningar och risker? Visar man fördelar och nackdelar på ett korrekt framställt sätt så måste det vara upp till patienten eller anhöriga om patienten inte kan fatta det beslutet själv. Man kan inte ta ifrån människor rätten att bestämma själva. Det samhället vill inte jag ha, vill du?

Utbytta tankar

Något som händer väldigt mycket nu sedan jag börjat skolan är att jag vidgar mina vyer. Många av kurserna vi har haft har ställ en mot väggen, spegeln har vänts emot en själv och man har fått fundera på det man tar för sant. Fundera på vilka värderingar man har och vad för fördomar och förutfattade meningar som finns i en inre. Det är väldigt intressant kan jag lova.

Många gånger så går vi igenom livet utan att reflektera så särdeles mycket. Vi stannar till ibland, tackar eller förbannar vår lycka eller otur över vad som har hänt just då. Men sen släpper vi taget och skyndar vidare. Ofta har man inte tid för de här funderingarna. Nu blir vi tvungna, och det är mycket som blir ifrågasatt på en gång.

Själv har jag kommit fram till följande:

* Jag är väldigt inriktad på prestation, och värderar både mig själv och andra utifrån det.

* Jag kan säkert upplevas som ganska dömande i många människors ögon, jag har ganska omedelbara och raka svar på många frågor.

* Vad vi egentligen tar för sanning är något jag verkligen har fått fundera på. Hur vet man att något är sant? Vem kan man egentligen lita på? Kan man tro på vad någon säger för att de har en fin titel eller position? Ska man lita på vad en lärare säger för att han står längst fram i klassrummet och ska lära ut saker? Nej jag tror inte det, jag tror man ska ta det mesta med en nypa salt. Framförallt tror jag att man ska lyssna på sin magkänsla. Det är lätt att kast bort såna saker, men jag tror aldrig du kommer ifrån magkänslan. Ofta vet man nog instinktivt hur man egentligen tänker och känner.

* Jag hoppas att jag är en mer ödmjuk person efter dessa kurser. Det är lätt att säga att man är ödmjuk och vill alla väl. Men det är också ganska lätt att ha åsikter om människor runt omkring oss, som vi egentligen inte vet något om. Det sura tanten som smiter före i den jättelånga lunchkön när du bara har 10 minuters rast. Eller den sura tanten i trapphuset som knappt hälsar när ni möts, men gärna fäller syrliga kommentarer. Vem vet hur deras liv ser ut? Inte vet jag vad som hänt dem den dagen, nej fram för lite mer ödmjukhet...