Obehagliga journaler

Än en gång har jag läst på Innie´s blogg tankestormar och hela min värld börjar storma omkring mig. Hon påminner mig om situationer som inte tillhör vardagen längre, hon skriver på ett sätt som gör att det känns som att det är jag själv som skriver. Hon sätter ord på de händelser som borrat sig djupt in. Varnar redan nu för ett långt inlägg, det berör starkt med hur maktutövning inom olika myndigheter har påverkat mig. Psykiatrin är en enhet som besitter otroligt stor makt, jag önskar bara att de kunde använda den väl.

För några år sedan efter att jag hade flyttat från min barndoms hemstad till andra sidan Sverige så fick jag ett abrupt uppvaknande. Jag hade legat inne på sjukhuset ett tag p g a ännu en djup depression, och de tyckte jag borde begär mina journaler från min hemstad. Väl hemma så kontakta jag psykiatrin och fick journalen hemsänd. När den sedan kom till mitt hem var det en ansenlig lunta som landade på hallmattan. Jag satte mig och började läsa, jag ville ju se vad de hade skrivit. Efter att ha läst ett tag blev jag illa till mods, helt plötsligt så stod en diagnos nedtecknad i en daganteckning. Efter det kom den att finnas med i var och varannan anteckning som gjordes. Jag förstod inte vad som hade hänt, hur kunde det ha blivit så fel? Diagnosen som var satt var narcissistisk personlighetsstörning. En kort beskrivning av diagnosen:

Ett genomgående mönster av grandiositet (i fantasin eller i beteendet), behov av att bli beundrad och brist på empati.

För mig var denna diagnos så overklig, så otroligt verklighetsfrämmande från den jag är. De diagnoser som har funnits med har handlat om depressioner av olika grad, PTSD, stressreaktioner, utmattningsdepression och ospecificerad personlighetsstörning.

I min nuvarande hemstad har de gjort en ordentlig utredning på mig, med psykolog, EEG, MR-kamera o.s.v. De har inte kunnat sätta någon diagnos för personlighets störning, möjligtvis ospecificerad personlighetsstörning.

Grunden i den här diagnosen är en rejäl dos med rejäl självbild, man ser sig som storartad, upphöjd och fantastisk. Jag ser nästan denna diagnosen som ett hån, mitt självförakt och självhat har funnits med mig sedan jag var ganska liten och är något jag har fått jobba stenhårt på. Att jag skulle ha en upphöjd självbild gick inte att ta in. Men jag försökte förstå, markerade upp vilka som använde diagnosen och vem som använde den första gången. När jag såg det kände jag mig fysiskt sjuk, jag kände hur benen vek sig och maktlösheten bara vällde in.

Den kvinnliga överläkaren med stort L träffade jag när jag hade en ordentlig kris i samband med ett beslut om en anmälning och efterföljande rättsprocess kring ett övergrepp. Jag blev inlagd på hennes avdelning. Min värld gungade kraftigt, jag hade efter flera års process känt mig tvungen att anmäla en person i min omgivning för övergrepp som hänt tidigare. Jag gjorde detta för att jag villa skydda ett litet barn, jag skulle inte fixat att möta mig själv om den här personen skulle gå på barnet och jag inte gjort allt jag kunnat för att stoppa honom. Men jag tvivlade på mig själv, föraktade mig själv som många offer för övergrepp gör. Hade jag kunnat hade jag bara suddat ut mig från jordens yta. In kommer läkaren och kallar till behandlingskonferens, det var första gången jag skulle ha en samtal med henne. Med vid bordet satt hon, min kontaktperson, en sköterska och en annan läkare. Fyra personer satt och tittade på mig, ville att jag skulle berätta varför jag var där. Vad hade jag egentligen varit med om? Vad handlade den där anmälan om? Jag fick inte ur mig ett ljud, ville bara försvinna.

Under min uppväxt har jag blivit hotad med sjukhus, psykiatri och liknande. I situationer med våld där jag har gjort motstånd så har det bland annat kommit kommentarer som…

-Ska jag köra upp dig då? De låser nog in dig på en gång ska du veta… (Menat att köra mig till psykiatriska kliniken)
Eller kommentarer som:
-Jag tror det är dags att beställa tid för dig uppe på sjukhuset. Det ser ju vem som helst att du inte mår bra, det behöver nog ta lite prover på dig… (Jag var livrädd för sprutor under min uppväxt, bl a p g a att jag behövt göra mycket undersökningar p g a sjukdom. Vissa under tvång som jag fortfarande minns fast det är 20 år sedan.

Att vara på en låst avdelning, där jag kände att de verkligen kunde göra vad som helst med mig. Jag var livrädd… Sen begärde de att jag inför fyra personer ,varav tre jag aldrig pratat med skulle öppna upp mig och berätta saker jag knappt berättat för någon. Jag förstår verkligen att jag inte klarade det. I min journal beskrivs det att jag är i konflikt med personalen, inte är samarbetsvillig o.s.v. Jag bad om att få träffa läkaren själv, jag fixade inte att prata inför alla dessa människor. En annan sak jag bad om var att få lämna kanylen kvar i handen emellan mina ECT-behandlingar. Jag var så rädd för behandlingen, men nästan räddare var jag att bli stucken och därför försökte jag lindra min ångest.

När jag såg diagnosen i min journal gick det upp ett ljus för mig. Jag förstod varför jag fått endel av det bemötande jag fått. I deras ögon har jag kräft särbehandling som en narcissist. Jag har trott mig bara kunna bli behandlad av viss personal, som en narcissist skulle kunna kräva. Alla de här grejerna handlade ju om att jag var rädd, livrädd. Jag sökte små sammanhang, med personer jag kände något förtroende för. Det var fel, jag var krävande.

Ingen talade om för mig att de satte denna diagnosen. Det står inte hur den är satt, inga diagnoskriterier eller undersökningar är beskrivna. Den bara är där en dag, och där låg den kvar och spred sig som en löpeld. I anteckningar från akuten står ” 22 årig tjej med narcissistisk personlighetsstörning inkommer med kraftig överdos” Jag blir presenterad med denna diagnos, t o m på den vanliga akutmottagningen. Alla tillfällen därefter kom att bli färgade av denna stämpling. Min psykiatriker som jobbat i över trettio år skrev en remiss för inläggning vid ett tillfälle. På den hade hon skrivit att en viss läkare förmodligen skulle vara bra för mig, en gammal kollega till henne som hon kände mycket väl. Den inläggningen var vid tidpunkten för rättegången och jag var otroligt instabil, litade inte på någon. Min läkare visste det, hon visste hur svårt jag hade för maktutövning. Därför rekommenderade hon en viss person som hon trodde skulle kunna läsa mig, personkemin kanske kunde stämma. Jag förstår i efterhand att det bara blev ännu en bekräftelse på min diagnos. Särbehandling med stora mått, jag hade säkert duperat min Psykiatriker. Men de kunde minsann se igenom mig…

Jag har pratat med kliniken, varit där och gått igenom min journal med dem. De skulle kunna lägga in en rättelse men jag tror inte på det. Visst det står att diagnosen var felaktig, men den står fortfarande kvar. Den nämns en hel del gånger, det gör mig rädd. Jag vet att man kan skriva till Socialstyrelsen och få den borttagen, struken. Tanken är att jag ska göra det vid tidpunkt, problemet är väl bara att formulera brevet korrekt. Som läge är idag skulle jag aldrig någonsin söka hjälp i min barndomsstad och det skulle behövas. Jag skulle hellre åka 10 mil till grannstan av risken att bli stämplad och inte sedd förbi diagnosen. Det är i allra högsta grad aktuellt, vi är ganska ofta i den staden och det här finns med i mitt bakhuvud när vi åker dit och jag inte mår så bra. Fixar jag det här? Är det någon risk att jag skulle behöva söka hjälp? Känner jag att det är risk för det så stannar jag hellre hemma. Värt att nämna i det här kan väl vara att jag berättat om diagnosen för både min terapeut sedan 5 år och min psykiatriker som beställt alla dessa undersökningar på mig. Han började skratta när jag sa det, responsen var ungefär, du måste skämta! Skulle du vara narcissist? En läkare som jag kanske träffat tre gånger, aldrig haft en enskilt samtal med har satt en diagnos som är otroligt stämplande. Hon informerade inte mig, inte mina anhöriga om denna diagnos. Den bara fanns där en dag. Men fick betydelse för lång tid framöver.