Attraktiv för arbetsgivare?

Häromdagen så hade jag en diskussion med en bekant till mig som bl a arbetar med bemanning och har mycket företagskontakter. I runda slängar kan man väl säga att diskussionen gick såhär:

Jag: Jag har ju resonerat fram och tillbaka om mina möjligheter att komma ut på arbetsmarknaden igen. Det jag kommit fram till är att jag nog behöver använda mina sjukdomstid som en kompetens i framtiden. Se det som en kompetens du aldrig kan läsa dig till i böcker, en väldigt ingående praktiktid om du vill.

Bekant: Mm, hur tänker du då?

Jag: Jo men jag har ju min tidigare vårdkompetens och nu inriktar jag ju mig på hälsa men på ett högre plan. Säg att jag vill inrikta mig emot företag och stresshanteringsfrågor när det kommer till personal och deras sjukfrånvaro. Det måste ju vara en jätteresurs att ha bakom min examen, det kan ju inte skada att se det från två vinklar. Både den sjukas perspektiv, och den överifrån som ska analysera kostnader och värden med olika insatser.

Jag ser på personen framför mig att det jag sagt inte stämmer överens med den personens åsikter överhuvudtaget. Ett ansträngt leende och en mening som - det blir nog bra...

Det är så lätt att dras med i andra människors åsikter. I det här fallet så kan man väl säga att om det stämmer som jag såg i den blicken, ja då har jag inte särskilt mycket här att göra. Jag vill ha en konstruktivt liv där jag är med och påverkar i processer som jag är engagerad i. Jag vill göra skillnad. Mycket tid är redan borta, så den tiden jag har kvar gäller det att förvalta väl. Att begränsa mig i åsikter som att jag är en risk för en arbetsgivare, de är bara destruktivt.

Jag vet att jag inte är särskilt attraktiv för en arbetsgivare idag. Att nästan varit borta från samhället i ett decennium, det är inte en merit direkt. En fjärdedel av mitt yrkesverksamma liv har gått åt till sjukdom. Men samtidigt, bedriften att ställa sig upp igen efter att ha knockats rejält är inte den värd något? Jag vill hemskt gärna tro det, jag måste tro på det för annars har jag inget hopp kvar. Du kan inte trolla bort en sån stor del av ditt liv i ett cv, jag tror du måste "ta tjuren vid hornen". Men jag vet inte, jag undrar hur andra människor har löst det här. Det känns inte som att det finns någon stöttning att tala om för sådana som mig. Jag är nästan ur sjuksystemet, men är fortfarande ganska bräcklig. Jag skulle gärna ha en mentor eller liknande som kunde guida mig lite. Hur gör man för att hålla? Vilka vägar kan vara smarta att ta i jakten på det "normala" livet? Vilka branscher bör man kanske undvika om man absolut inte vill dit, för att slippa belastningen.

Försäkringskassan är enligt mig inte så intresserade av att få ut människor i ett arbetsliv igen. Min erfarenhet säger mer att det handlar om ett aktivt ointresse kring rehabilitering. Jag har fått bråka och motivera min väg tillbaka. Även fast min läkare många gånger sagt att exempelvis en arbetsträning vore positivt, så har vi fått till svar att jag är för sjuk. Så ska det inte vara, allt en människa kan göra utanför sitt eget hem är enligt mig positivt. Handlar det om något 5 timmar i veckan för en person, kanon. En annan kanske orkar 20 timmar och en tredje 30.

Problemet här tycks vare ett system som inte är gjort för människor. Kan du inte orka "jobba" 25%, 50% eller 75% så är det strunt samma, då passar man inte in i systemet. Jag vet inte var det blir fel någonstans, jag upplever bara att det är något enormt fel på vårat system idag. Inte heller känns det som att någon vill ta ansvar för det. Jag har några år kvar på min utbildning, det ska bli väldigt intressant att se hur jag utvecklas under tiden. Kompetens har jag, och mer håller jag på och skaffar mig. Erfarenheter som inte alla människor sitter på har jag också, nu gäller det bara att kunna sätta allt detta i arbete.

Någon som har något tips kanske?