Det gör så ont

Ibland har det ingen betydelse hur mycket jag än vet om psykisk ohälsa. Det kvittar att jag vet att mina hjärna spelar spel med mig just nu, det gör lika ont för det. Jag vet att jag egentligen skulle behöva styra tillbaka mig in på "banan" igen. När jag tar fram mina tankar i ljuset och studera dem så försvinner de som spöken på morgonen. Eller så är det väl iallafall tänkt...

Men jag orkar inte det just nu. Jag fixar inte att ta kontrollen över min tankar utan låter dem ta tag i mig och föra mig iväg dit de vill. De platserna är mörka och kalla. Ensamheten som finns där är mer eller mindre total. Ingen människa känner det som jag gör just nu, ingen har någonsin kommit igenom det här och mått bra sedan. Visst jag vet att det här är en depression och den kan botas på olika vis. Men sen då? Vad händer sen? Kommer jag få vara frisk?

Känslan av att få tillbringa resten av mitt liv med depressionen som sällskap, gör mig kraftlös. Det viktiga är inte att det finns ett liv emellan sjukdomsutbrotten, det viktiga är att depressionen påverkar även det livet. Även om den inte finns närvarande på utsidan, så spökar den på olika sätt ändå på insidan. Vetskapen om att den kan komma tillbaka är skrämmande nog i många lägen. Den får mig att välja bort vissa saker, p g a risken att den kommer att komma. Jag väljer bort sådant som jag såg som en självklar del av mitt liv. För jag vill inte skada någon annan.

Att leva ett liv utan barn var inte vad jag hade tänkt mig tidigare. Tvärtom såg jag nog mig själv med många barn runt benen, både mina och andras. Det kändes som en självklarhet att jag skulle komma att öppna mitt hem för andras barn som inte mådde barn. Nu kan jag inte se mig själv med ett eget överhuvudtaget. För vem skulle jag försöka få det barnet? Inte för barnet, jag tror inte att jag skulle vara det ideala alternativet till förälder. En mamma som länge lidit av återkommande sjukdomsutbrott som inneburit stor självdestruktivitet. En mamma som länge tampats med suicidtankar och flera gånger befunnit sig där på gränsen mellan livet och döden. Har hon verkligen "rätt" att få den gåvan att bli förälder?

Länge trodde jag nog någonstans att den dagen jag varit stabil länge, så är det klart att vi skulle försöka. Det kändes så självklart, att när man väl har det ansvaret för en annan liten individ så är det inte längre en risk för suicid. Du kan ju inte lämna ditt barn... Men för några år sedan så vaknade jag brutalt upp från den drömmen. Ett fall blev känt för mig om en mamma som lämnat sitt barn, sedan en pappa och nu i år så har det upprepats igen. Det gör så extremt ont att få vetskap om dessa människor och deras handlingar. För jag känner att det lika gärna kunde vara jag. Om de kunde få barn, älskade det barnet med hela sin själv men ändå förlorade kampen om livet. Varför ska då jag tro att jag skulle vara bättre? Varför skulle ångesten skona mig?

Det går inte att prata med människor om det här sakerna. När jag mår bra, "ja då ska vi ju inte ägna oss åt sådana tråkigheter". När jag mår dåligt så "behöver vi ju inte bekymmra oss om det nu", det kan vi ju ta när du mår bra igen... Det är ensamt att vandra med detta sällskap som depressionen ger. På ett väldigt effektivt sätt så får den distansen att öka mellan mig och omgivningen. Det i sig gör att det finns grogrund för ännu mer saker för mina hjärnspöken att "hacka på".