Vara rädd om

Ibland, framförallt under perioder som jag mår sämre så slår saker mig om familjen som jag annars inte berörs av. Familjen som källa till trygghet, inspiration, bas. Någonstans där man kan fajtas, ventilera och förhoppningsvis samla kraft. Jag saknar den familjen så oerhört.

Jag har en familj, en stor släkt och andra former av nätverk. Men 95% av dessa personer är inte individer som jag egentligen litar på. De är inte en trygg bas som man vet att man kan bolla med. Min familj är kärleksfull, på sitt sätt. Man kan se det som att det är två vågskålar som är fyllda med helt olika saker. Den ena med en form av kärlek, vilja att stötta och finnas där. Den andra är full av en mörk kletig sörja som man lätt klibbar fast i. När jag mår sämre så är det enbart den sidan av vågen som "finns".

Jag kan inte spela spel, orkar inte beräkna handlingar människor gör. Därför är det så mycket enklare att istället backa tillbaka in i mitt skal igen, till det som känns tryggt. Jag har accepterat det som varit, det är inget man kan förändra på något vis. Någonstans så tror jag också att människor gör så gott de kan. Min omgivning har nog också gjort det och det är ok. Det som är svårare att acceptera är följderna av deras handlingar. All den osäkerheten som dröjt sig kvar hos mig.

Jag har en vän som kommit att betyda mycket för mig. Hon är äldre och kan på något sätt kännas som en form av äldre "syskon". Något jag uppskattar oerhört eftersom mina äldre syskon på ett sätt tagits ifrån mig genom allt destruktivt som varit. Hennes man och känslan i deras hem är så skön. Det påminner mig att det finns en vardag som innehåller skratt, diskussioner, ointresse, frustration, gräl och mängder med kärlek. Något som känns sunt... Det har jag aldrig upplevt i mitt eget hem och när jag får en chans att uppleva det på nära håll så känns det nästan som en film jag tittar på.

Kvällen idag spenderade jag i deras hem. Lite mat, film och diskussioner om ditten och datten. Mannen i familjen är en ganska så trygg gestalt, med ett väldigt säkerhetstänkande som bygger på arbetserfarenheter. När jag ska lämna deras hem på kvällarna och bege mig hemåt så erbjuder de mig alltid skjuts. Oftast så tackar jag nej och cyklar hemåt själv. Men det gör något med mig att de frågar, att de insisterar och faktiskt månar om att jag ska komma fram som jag ska. Det känns jättefrämmande att någon tänker så om mig. Jag har människor som månar om mig och vill att jag ska vara trygg. Men all historik som omger dem tvingar mig att distansera mig från det som de erbjuder. För vad kommer det att medföra för negativt för mig längre fram? Vilken form av "betalning" kommer att krävas?

Jag är nog på ytan ganska så tuff. Mina intentioner och det sken jag visar utåt är att jag alltid kan klara mig själv. Varför skulle jag inte gå ensam genom en mörk skog på min väg hemåt? Behöver jag gå där så ska jag självklart göra det, varför skulle någon stoppa mig? Att själv tänka att det kanske skulle hända något otrevligt eller farligt är inget som jag lägger vikt vid. Snarare känns det lite som att jag ser det som en utmaning om det skulle hända något. Det skulle ge mig en "legitim ursäkt" för att må dåligt på något vis. Som det är nu så är det många, många år sedan något destruktivt hände mig. Frågan som ibland gnagar är därför "har jag rätt att må dåligt så här länge"? Jag vet inte svaret på den frågan. Jag vet inte heller om det handlar om en destruktiv sida hos mig själv som kanske vill att jag ska få bli behandlad som jag känner mig. Känner jag mig överkörd så ska jag också bli det på något vis.

När mina vänner lyfter fram att de månar om mig, och vill hjälpa till att hålla mig säker så händer det saker i mig. Jag blir liten och känner mig lite hjälplös. Kanske måste jag vara snällare emot mig själv. Vara lite räddare om den jag är och vad jag har...

Jag är så glad att jag har dem i mitt liv så att de kan visa mig hur man lever i en familj. Ser jag det inte så kan jag ju inte heller veta hur man gör. Nu får jag se det, vara del av det och känna att någon månar om mig. Ibland är livet bra varmt ändå!