Vågskålar

Hur förklarar man för en person som inte varit deprimerad hur man å ena sidan knappt kan föreställa sig att genomföra en dusch, för att å andra sidan rensa på vinden eller vara aktiv och leta hus... Jag tror inte att man kan förklara det, eller förstå som utomstående. Om det känns surrealistiskt för mig som befinner mig i det hur svårt ska det då inte vara för de som står utanför att tyda vad som händer?

För tillfället mår jag sämre, min hjärna vill inte riktigt vad jag vill. Det känns bitvis som att jag är en marionettdocka som har en herre som står över mig och försöker styra mina rörelser. Än så har han inte lyckats, jag har en sax i min hand som jag försöker klippa av trådarna med innan han hinner sätta dit nya.

Att befinna sig i ett slags mellanläge är tufft. Jag vet att det finns mängder med saker som jag behöver göra, som att exempelvis plugga till den omtentan jag har på Onsdag. Jag befinner mig fortfarande i ett läge där jag verkligen vill göra denna tentan, jag bekymrar mig om vilka konsekvenser det får om jag inte skriver den. Samtidigt så lyder inte min hjärna mig, den vill inte fokusera, håller inte kvar texten när jag läser. Orken att sätta mig med böckerna är i princip obefintlig men det kan jag ändå kontrollera. Det svåraste är nästan att hålla koncentrationen på det jag ska göra, den lättar ständigt och åker iväg till andra uppgifter jag ligger efter med. Andra tentor, arbeten, CV-uppsats, funderingar kring boende o.s.v i all oändlighet. I slutändan blir ingenting vettigt gjort och det hela slutar bara med ytterliggare en sak som jag har att hacka på mig själv om.

I det här läget handlar det hela tiden om två vågskålar som står och väger emot varandra. Den ena vill så evinnerligt gärna vara duktig och framgångsrik, klara att rehabiliteras som jag "ska" och gärna ligga före. När ångesten blir för stor att ens vara hemma när jag inte klarar att plugga så styr den duktiga vågskålen till biblioteket och lånar böcker om effektiverisering, självförverkligande, affirmationer och plötsligt så ligger 20 stycken böcker om personlig utveckling på bordet i vardagsrummet. Den andra vågskålen fylls på och konstaterar bara hur trött jag är och hur ofantligt löjligt det är av mig att tro att jag skulle kunna reda upp den här situationen. Acceptera bara faktum att det är kört så blir allt så mycket lättare för dig sedan tycks den säga.

Ångesten griper tag i mig så fort någon frågar varför jag inte pluggar eller vad jag har gjort idag. Jag vet ju såväl vad jag behöver göra. Istället för att göra det så finner jag mig själv försöka ordna hemmer, skapa ett lugn som jag aldrig kommer att lyckas hitta där. Om vi bara ordnar med ett hus istället, då blir allt bra? Lite lugn på landet vore bra för mig... Jag vet inte vem jag lurar och inte är det trevligt ens under tiden men hjärnan för ständigt en kamp. Lite känns det som friskt eller sjukt. Jag vet inte, jag vet bara att jag inte mår bra och inga flyktbeteenden i världen tar bort den känslan. Det enda jag kan gör är att stanna i den känslan och accepterar att allt inte går som jag skulle önska.