Ett liv

Vågskålar

2011-08-22T10:52:00.000-07:00

Hur förklarar man för en person som inte varit deprimerad hur man å ena sidan knappt kan föreställa sig att genomföra en dusch, för att å andra sidan rensa på vinden eller vara aktiv och leta hus... Jag tror inte att man kan förklara det, eller förstå som utomstående. Om det känns surrealistiskt för mig som befinner mig i det hur svårt ska det då inte vara för de som står utanför att tyda vad som händer?

För tillfället mår jag sämre, min hjärna vill inte riktigt vad jag vill. Det känns bitvis som att jag är en marionettdocka som har en herre som står över mig och försöker styra mina rörelser. Än så har han inte lyckats, jag har en sax i min hand som jag försöker klippa av trådarna med innan han hinner sätta dit nya.

Att befinna sig i ett slags mellanläge är tufft. Jag vet att det finns mängder med saker som jag behöver göra, som att exempelvis plugga till den omtentan jag har på Onsdag. Jag befinner mig fortfarande i ett läge där jag verkligen vill göra denna tentan, jag bekymrar mig om vilka konsekvenser det får om jag inte skriver den. Samtidigt så lyder inte min hjärna mig, den vill inte fokusera, håller inte kvar texten när jag läser. Orken att sätta mig med böckerna är i princip obefintlig men det kan jag ändå kontrollera. Det svåraste är nästan att hålla koncentrationen på det jag ska göra, den lättar ständigt och åker iväg till andra uppgifter jag ligger efter med. Andra tentor, arbeten, CV-uppsats, funderingar kring boende o.s.v i all oändlighet. I slutändan blir ingenting vettigt gjort och det hela slutar bara med ytterliggare en sak som jag har att hacka på mig själv om.

I det här läget handlar det hela tiden om två vågskålar som står och väger emot varandra. Den ena vill så evinnerligt gärna vara duktig och framgångsrik, klara att rehabiliteras som jag "ska" och gärna ligga före. När ångesten blir för stor att ens vara hemma när jag inte klarar att plugga så styr den duktiga vågskålen till biblioteket och lånar böcker om effektiverisering, självförverkligande, affirmationer och plötsligt så ligger 20 stycken böcker om personlig utveckling på bordet i vardagsrummet. Den andra vågskålen fylls på och konstaterar bara hur trött jag är och hur ofantligt löjligt det är av mig att tro att jag skulle kunna reda upp den här situationen. Acceptera bara faktum att det är kört så blir allt så mycket lättare för dig sedan tycks den säga.

Ångesten griper tag i mig så fort någon frågar varför jag inte pluggar eller vad jag har gjort idag. Jag vet ju såväl vad jag behöver göra. Istället för att göra det så finner jag mig själv försöka ordna hemmer, skapa ett lugn som jag aldrig kommer att lyckas hitta där. Om vi bara ordnar med ett hus istället, då blir allt bra? Lite lugn på landet vore bra för mig... Jag vet inte vem jag lurar och inte är det trevligt ens under tiden men hjärnan för ständigt en kamp. Lite känns det som friskt eller sjukt. Jag vet inte, jag vet bara att jag inte mår bra och inga flyktbeteenden i världen tar bort den känslan. Det enda jag kan gör är att stanna i den känslan och accepterar att allt inte går som jag skulle önska.

Vara rädd om

2010-10-09T16:20:00.000-07:00

Ibland, framförallt under perioder som jag mår sämre så slår saker mig om familjen som jag annars inte berörs av. Familjen som källa till trygghet, inspiration, bas. Någonstans där man kan fajtas, ventilera och förhoppningsvis samla kraft. Jag saknar den familjen så oerhört.

Jag har en familj, en stor släkt och andra former av nätverk. Men 95% av dessa personer är inte individer som jag egentligen litar på. De är inte en trygg bas som man vet att man kan bolla med. Min familj är kärleksfull, på sitt sätt. Man kan se det som att det är två vågskålar som är fyllda med helt olika saker. Den ena med en form av kärlek, vilja att stötta och finnas där. Den andra är full av en mörk kletig sörja som man lätt klibbar fast i. När jag mår sämre så är det enbart den sidan av vågen som "finns".

Jag kan inte spela spel, orkar inte beräkna handlingar människor gör. Därför är det så mycket enklare att istället backa tillbaka in i mitt skal igen, till det som känns tryggt. Jag har accepterat det som varit, det är inget man kan förändra på något vis. Någonstans så tror jag också att människor gör så gott de kan. Min omgivning har nog också gjort det och det är ok. Det som är svårare att acceptera är följderna av deras handlingar. All den osäkerheten som dröjt sig kvar hos mig.

Jag har en vän som kommit att betyda mycket för mig. Hon är äldre och kan på något sätt kännas som en form av äldre "syskon". Något jag uppskattar oerhört eftersom mina äldre syskon på ett sätt tagits ifrån mig genom allt destruktivt som varit. Hennes man och känslan i deras hem är så skön. Det påminner mig att det finns en vardag som innehåller skratt, diskussioner, ointresse, frustration, gräl och mängder med kärlek. Något som känns sunt... Det har jag aldrig upplevt i mitt eget hem och när jag får en chans att uppleva det på nära håll så känns det nästan som en film jag tittar på.

Kvällen idag spenderade jag i deras hem. Lite mat, film och diskussioner om ditten och datten. Mannen i familjen är en ganska så trygg gestalt, med ett väldigt säkerhetstänkande som bygger på arbetserfarenheter. När jag ska lämna deras hem på kvällarna och bege mig hemåt så erbjuder de mig alltid skjuts. Oftast så tackar jag nej och cyklar hemåt själv. Men det gör något med mig att de frågar, att de insisterar och faktiskt månar om att jag ska komma fram som jag ska. Det känns jättefrämmande att någon tänker så om mig. Jag har människor som månar om mig och vill att jag ska vara trygg. Men all historik som omger dem tvingar mig att distansera mig från det som de erbjuder. För vad kommer det att medföra för negativt för mig längre fram? Vilken form av "betalning" kommer att krävas?

Jag är nog på ytan ganska så tuff. Mina intentioner och det sken jag visar utåt är att jag alltid kan klara mig själv. Varför skulle jag inte gå ensam genom en mörk skog på min väg hemåt? Behöver jag gå där så ska jag självklart göra det, varför skulle någon stoppa mig? Att själv tänka att det kanske skulle hända något otrevligt eller farligt är inget som jag lägger vikt vid. Snarare känns det lite som att jag ser det som en utmaning om det skulle hända något. Det skulle ge mig en "legitim ursäkt" för att må dåligt på något vis. Som det är nu så är det många, många år sedan något destruktivt hände mig. Frågan som ibland gnagar är därför "har jag rätt att må dåligt så här länge"? Jag vet inte svaret på den frågan. Jag vet inte heller om det handlar om en destruktiv sida hos mig själv som kanske vill att jag ska få bli behandlad som jag känner mig. Känner jag mig överkörd så ska jag också bli det på något vis.

När mina vänner lyfter fram att de månar om mig, och vill hjälpa till att hålla mig säker så händer det saker i mig. Jag blir liten och känner mig lite hjälplös. Kanske måste jag vara snällare emot mig själv. Vara lite räddare om den jag är och vad jag har...

Jag är så glad att jag har dem i mitt liv så att de kan visa mig hur man lever i en familj. Ser jag det inte så kan jag ju inte heller veta hur man gör. Nu får jag se det, vara del av det och känna att någon månar om mig. Ibland är livet bra varmt ändå!

En viktig del av mig

2010-04-26T09:25:00.000-07:00

De är en del av mig nu.
Ju mer jag tänker på det så ser jag det tydligare.
Allt ligger lagrat hos mig.
Värmen från deras kroppar.
Blicken som möter mig.
Den stolta svansföringen.
Bufflandet för att söka uppmärksamhet, bara för att vi ska förstå vikten av att plocka fram en filt. Filtar är väldigt viktiga, täcken likaså.

Jag vet inte om det finns någon människa som jag känner sådant förtroende för som jag gör för min ena hund. Vi har levt tillsammans i så många år, och jag kan inte minnas att han någonsin visat ilska gentemot mig. Jag känner mig helt trygg med att ha honom vid min sida. Där och då under en filt i sängen så behöver jag inget annat.
Inget annat finns som är av vikt...

Men han är rädd. I grunden är han så rädd. Det gör så fruktansvärt ont, det träffar direkt. Inga filter, höljen eller skydd finns där. Ingen nåd eller paus. Allt är direkt, naket och kallt. Det är inte bra, och ansvaret är mitt. Jag ser hans smärta, ser den kanske tydligare för att den speglar känslor som inte är obekanta för mig.

Jag vet vad jag borde göra, jag vet vad jag måste göra. Vad min magkänsla säger mig är det enda rätta. Men jag vill inte, vill köpa mer tid. Jag ser hur sanden rinner mig ur händerna. Timglaset börjar bli tomt, och kvar är sedan bara glaset. Kallt, hårt och vasst. Obarmhärtigt.

Vem kunde väl tro att du kan bli så fäst vid ett djur. Att hela din existens skakar när du förstår att det börjar närma sig slutet på eran gemensamma resa. Jag hade inte trott det innan jag välkomnade honom i vårt hem. Men idag är han basen för mig. Han är tyngden i den där nickedockan som barn har, som hela tiden reser sig upp när man slår omkull den. Han har fått mig att resa mig upp, gång, på gång, på gång. När inget annat har hjälpt, har han lättat dimman lagom för att se hans glädje en smula.

Djurs positiva påverkan på människors hälsa är påtalad i mängder av studier. Manimalis är en ideell organisation som verkar för att upplysa människor om djurs positiva effekter på oss människor. I sommar kommer det att hållas en internationell konferens med namnet People & Animals for life i Stockholm som behandlar just detta ämnet. Jag hade otroligt gärna velat vara där och lyssna, för det är verkligen ett ämne som jag tror starkt på. Kanske får min yrkesinriktning dras sig mer emot djur och deras påverkan på oss.

Det gör så ont

2010-04-25T07:00:00.000-07:00

Ibland har det ingen betydelse hur mycket jag än vet om psykisk ohälsa. Det kvittar att jag vet att mina hjärna spelar spel med mig just nu, det gör lika ont för det. Jag vet att jag egentligen skulle behöva styra tillbaka mig in på "banan" igen. När jag tar fram mina tankar i ljuset och studera dem så försvinner de som spöken på morgonen. Eller så är det väl iallafall tänkt...

Men jag orkar inte det just nu. Jag fixar inte att ta kontrollen över min tankar utan låter dem ta tag i mig och föra mig iväg dit de vill. De platserna är mörka och kalla. Ensamheten som finns där är mer eller mindre total. Ingen människa känner det som jag gör just nu, ingen har någonsin kommit igenom det här och mått bra sedan. Visst jag vet att det här är en depression och den kan botas på olika vis. Men sen då? Vad händer sen? Kommer jag få vara frisk?

Känslan av att få tillbringa resten av mitt liv med depressionen som sällskap, gör mig kraftlös. Det viktiga är inte att det finns ett liv emellan sjukdomsutbrotten, det viktiga är att depressionen påverkar även det livet. Även om den inte finns närvarande på utsidan, så spökar den på olika sätt ändå på insidan. Vetskapen om att den kan komma tillbaka är skrämmande nog i många lägen. Den får mig att välja bort vissa saker, p g a risken att den kommer att komma. Jag väljer bort sådant som jag såg som en självklar del av mitt liv. För jag vill inte skada någon annan.

Att leva ett liv utan barn var inte vad jag hade tänkt mig tidigare. Tvärtom såg jag nog mig själv med många barn runt benen, både mina och andras. Det kändes som en självklarhet att jag skulle komma att öppna mitt hem för andras barn som inte mådde barn. Nu kan jag inte se mig själv med ett eget överhuvudtaget. För vem skulle jag försöka få det barnet? Inte för barnet, jag tror inte att jag skulle vara det ideala alternativet till förälder. En mamma som länge lidit av återkommande sjukdomsutbrott som inneburit stor självdestruktivitet. En mamma som länge tampats med suicidtankar och flera gånger befunnit sig där på gränsen mellan livet och döden. Har hon verkligen "rätt" att få den gåvan att bli förälder?

Länge trodde jag nog någonstans att den dagen jag varit stabil länge, så är det klart att vi skulle försöka. Det kändes så självklart, att när man väl har det ansvaret för en annan liten individ så är det inte längre en risk för suicid. Du kan ju inte lämna ditt barn... Men för några år sedan så vaknade jag brutalt upp från den drömmen. Ett fall blev känt för mig om en mamma som lämnat sitt barn, sedan en pappa och nu i år så har det upprepats igen. Det gör så extremt ont att få vetskap om dessa människor och deras handlingar. För jag känner att det lika gärna kunde vara jag. Om de kunde få barn, älskade det barnet med hela sin själv men ändå förlorade kampen om livet. Varför ska då jag tro att jag skulle vara bättre? Varför skulle ångesten skona mig?

Det går inte att prata med människor om det här sakerna. När jag mår bra, "ja då ska vi ju inte ägna oss åt sådana tråkigheter". När jag mår dåligt så "behöver vi ju inte bekymmra oss om det nu", det kan vi ju ta när du mår bra igen... Det är ensamt att vandra med detta sällskap som depressionen ger. På ett väldigt effektivt sätt så får den distansen att öka mellan mig och omgivningen. Det i sig gör att det finns grogrund för ännu mer saker för mina hjärnspöken att "hacka på".

Min riddare

2010-04-21T12:09:00.000-07:00

Jag känner redan att det är gjort.
Beslutet är redan taget. Någonstans inom mig.
Jag känner det.
Jag har börjat tagit farväl.
Tagit farväl av min riddare.
Min räddare.
Min glädje.
Min värme.
Jag ser ingen mer vinter med dig.
Inga mer raketer, inga fyrverkerier.
Inga lugnande, ingen panik, ingen ångest.

Jag älskar dig så mycket.
Du gav mitt liv en mening, ett mål.
Du fick mig att känna mig trygg.
Hur många timmar har du legat i mitt knäveck?
Pumpat värme in i min frusna kropp...

Ska jag stoppa allt detta?
Vem är jag att göra det...

En dag för många år sedan nu kom en fyrbent varelse in i mitt liv. Han fick upp mig ur sängen där jag låg. Fick mig att gå ut med honom, han behövde ju kissa. Han höll mig sällskap där i sängen, låg stadigt i mitt knäveck timmar i sträck. Han gav mitt liv en mening igen.

Jag tror att det är svårt att förstå vilken betydelse ett djur kan ha för en människa. Tills du en dag står där med en vän vid din sida, och du plötsligt inser hur du blivit fullständigt knockad av dess existens.

I mitt fall känner jag en sorts skuld. Jag vet att den inte är rimlig i mångas ögon, men för mig är den fullständigt verklig. Mitt liv har jag i skuld till denna underbara varelse. Jag skulle inte sitta här om det inte vore för honom. Så många gånger när inget har kunnat få mig att le, har jag sett på honom och sett hans livsglädje med svansen i topp och plötsligt har jag funnit ett leende på mina läppar. Jag har varit ensam, känt mig fast i en värld dit ingen annan når. Han har hittat dit! Den värmen och tryggheten han gett mig, den har många gånger varit den enda säkra tillgången i mitt liv.

Människor kan svika. De kan spela spel, vara oärliga och ha bakomliggande syften som man inte förstår. Många timmar har jag spenderat funderande över människors agerande.

En hund kan inte göra dessa saker. De kan inte vara oärliga, de spelar inte spel. De är inte elaka eller cyniska. Respekterar du en hund och behandlar den väl så har du en vän för livet. En vän som alltid vill vara vid din sida. En vän som förmodligen kommer att ha en kortare liv än du. Det är där jag står nu, och jag vet inte hur jag ska kunna leva utan dig...

Du kommer fattas mig så det skär i bröstet...

Attraktiv för arbetsgivare?

2010-04-19T09:04:00.000-07:00

Häromdagen så hade jag en diskussion med en bekant till mig som bl a arbetar med bemanning och har mycket företagskontakter. I runda slängar kan man väl säga att diskussionen gick såhär:

Jag: Jag har ju resonerat fram och tillbaka om mina möjligheter att komma ut på arbetsmarknaden igen. Det jag kommit fram till är att jag nog behöver använda mina sjukdomstid som en kompetens i framtiden. Se det som en kompetens du aldrig kan läsa dig till i böcker, en väldigt ingående praktiktid om du vill.

Bekant: Mm, hur tänker du då?

Jag: Jo men jag har ju min tidigare vårdkompetens och nu inriktar jag ju mig på hälsa men på ett högre plan. Säg att jag vill inrikta mig emot företag och stresshanteringsfrågor när det kommer till personal och deras sjukfrånvaro. Det måste ju vara en jätteresurs att ha bakom min examen, det kan ju inte skada att se det från två vinklar. Både den sjukas perspektiv, och den överifrån som ska analysera kostnader och värden med olika insatser.

Jag ser på personen framför mig att det jag sagt inte stämmer överens med den personens åsikter överhuvudtaget. Ett ansträngt leende och en mening som - det blir nog bra...

Det är så lätt att dras med i andra människors åsikter. I det här fallet så kan man väl säga att om det stämmer som jag såg i den blicken, ja då har jag inte särskilt mycket här att göra. Jag vill ha en konstruktivt liv där jag är med och påverkar i processer som jag är engagerad i. Jag vill göra skillnad. Mycket tid är redan borta, så den tiden jag har kvar gäller det att förvalta väl. Att begränsa mig i åsikter som att jag är en risk för en arbetsgivare, de är bara destruktivt.

Jag vet att jag inte är särskilt attraktiv för en arbetsgivare idag. Att nästan varit borta från samhället i ett decennium, det är inte en merit direkt. En fjärdedel av mitt yrkesverksamma liv har gått åt till sjukdom. Men samtidigt, bedriften att ställa sig upp igen efter att ha knockats rejält är inte den värd något? Jag vill hemskt gärna tro det, jag måste tro på det för annars har jag inget hopp kvar. Du kan inte trolla bort en sån stor del av ditt liv i ett cv, jag tror du måste "ta tjuren vid hornen". Men jag vet inte, jag undrar hur andra människor har löst det här. Det känns inte som att det finns någon stöttning att tala om för sådana som mig. Jag är nästan ur sjuksystemet, men är fortfarande ganska bräcklig. Jag skulle gärna ha en mentor eller liknande som kunde guida mig lite. Hur gör man för att hålla? Vilka vägar kan vara smarta att ta i jakten på det "normala" livet? Vilka branscher bör man kanske undvika om man absolut inte vill dit, för att slippa belastningen.

Försäkringskassan är enligt mig inte så intresserade av att få ut människor i ett arbetsliv igen. Min erfarenhet säger mer att det handlar om ett aktivt ointresse kring rehabilitering. Jag har fått bråka och motivera min väg tillbaka. Även fast min läkare många gånger sagt att exempelvis en arbetsträning vore positivt, så har vi fått till svar att jag är för sjuk. Så ska det inte vara, allt en människa kan göra utanför sitt eget hem är enligt mig positivt. Handlar det om något 5 timmar i veckan för en person, kanon. En annan kanske orkar 20 timmar och en tredje 30.

Problemet här tycks vare ett system som inte är gjort för människor. Kan du inte orka "jobba" 25%, 50% eller 75% så är det strunt samma, då passar man inte in i systemet. Jag vet inte var det blir fel någonstans, jag upplever bara att det är något enormt fel på vårat system idag. Inte heller känns det som att någon vill ta ansvar för det. Jag har några år kvar på min utbildning, det ska bli väldigt intressant att se hur jag utvecklas under tiden. Kompetens har jag, och mer håller jag på och skaffar mig. Erfarenheter som inte alla människor sitter på har jag också, nu gäller det bara att kunna sätta allt detta i arbete.

Någon som har något tips kanske?

Motstånd

2010-04-07T09:04:00.000-07:00

När saker hopar sig har jag en tendens att mentalt backa och lägga mig ned uppgivet. Iallafall så leker min hjärna med tanken på att lägga sig och vila lääänge...

Jag undrar var det här har kommit ifrån, men jag tror inte jag behöver söka så länge egentligen. Dosen av kämparglöd och jävlar-anamma jag tidigare visat är nog tillräckligt för en livstid. Jag har kämpat tillräckligt säger min kropp, den vill ha lugn och ro.

Vad min kropp glömmer är att det i vardagen finns många situationer där det blir mycket och stressen ökar. Det behöver dock inte betyda att det är fara och färde för det. Det enda det betyder är att det är lite tyngre just då. En sån stund är det nu. Saker har verkligen hopat sig. Kursen jag läser är en enorm utmaning för mig. Skulle någon sagt till mig för ett år sedan att jag skulle läsa detta så skulle jag aldrig ha trott dem. Men nu sitter jag här och läser denna kurs, frågan är hur jag tänker hanterar det. Det känns som att jag försöker och försöker och försöker. Men fortfarande inte fattar ett dyft, jag stångar mitt huvud blodigt i min försök att förstå.

Ska jag backa tillbaka, fly och ge upp det liv jag greppat tag om? Eller ska jag möjligen inse att det är tufft just nu, och det är ok. Jag behöver helt enkelt vara lite snäll emot mig själv och kanske inte lägga på mig massa onödigt arbete just nu.
Min känsla är dock att springa till sängen och lägga mig under en filt, slå hårt i kudden och förbanna min kropp dör alla överdrivna reaktioner. Men det leder ingenstans, absolut ingenstans. Nej jag tror det är dags att vara lite snäll emot sig själv igen kanske.

Obehagliga journaler

2010-03-23T16:24:00.000-07:00

Än en gång har jag läst på Innie´s blogg tankestormar och hela min värld börjar storma omkring mig. Hon påminner mig om situationer som inte tillhör vardagen längre, hon skriver på ett sätt som gör att det känns som att det är jag själv som skriver. Hon sätter ord på de händelser som borrat sig djupt in. Varnar redan nu för ett långt inlägg, det berör starkt med hur maktutövning inom olika myndigheter har påverkat mig. Psykiatrin är en enhet som besitter otroligt stor makt, jag önskar bara att de kunde använda den väl.

För några år sedan efter att jag hade flyttat från min barndoms hemstad till andra sidan Sverige så fick jag ett abrupt uppvaknande. Jag hade legat inne på sjukhuset ett tag p g a ännu en djup depression, och de tyckte jag borde begär mina journaler från min hemstad. Väl hemma så kontakta jag psykiatrin och fick journalen hemsänd. När den sedan kom till mitt hem var det en ansenlig lunta som landade på hallmattan. Jag satte mig och började läsa, jag ville ju se vad de hade skrivit. Efter att ha läst ett tag blev jag illa till mods, helt plötsligt så stod en diagnos nedtecknad i en daganteckning. Efter det kom den att finnas med i var och varannan anteckning som gjordes. Jag förstod inte vad som hade hänt, hur kunde det ha blivit så fel? Diagnosen som var satt var narcissistisk personlighetsstörning. En kort beskrivning av diagnosen:

Ett genomgående mönster av grandiositet (i fantasin eller i beteendet), behov av att bli beundrad och brist på empati.

För mig var denna diagnos så overklig, så otroligt verklighetsfrämmande från den jag är. De diagnoser som har funnits med har handlat om depressioner av olika grad, PTSD, stressreaktioner, utmattningsdepression och ospecificerad personlighetsstörning.

I min nuvarande hemstad har de gjort en ordentlig utredning på mig, med psykolog, EEG, MR-kamera o.s.v. De har inte kunnat sätta någon diagnos för personlighets störning, möjligtvis ospecificerad personlighetsstörning.

Grunden i den här diagnosen är en rejäl dos med rejäl självbild, man ser sig som storartad, upphöjd och fantastisk. Jag ser nästan denna diagnosen som ett hån, mitt självförakt och självhat har funnits med mig sedan jag var ganska liten och är något jag har fått jobba stenhårt på. Att jag skulle ha en upphöjd självbild gick inte att ta in. Men jag försökte förstå, markerade upp vilka som använde diagnosen och vem som använde den första gången. När jag såg det kände jag mig fysiskt sjuk, jag kände hur benen vek sig och maktlösheten bara vällde in.

Den kvinnliga överläkaren med stort L träffade jag när jag hade en ordentlig kris i samband med ett beslut om en anmälning och efterföljande rättsprocess kring ett övergrepp. Jag blev inlagd på hennes avdelning. Min värld gungade kraftigt, jag hade efter flera års process känt mig tvungen att anmäla en person i min omgivning för övergrepp som hänt tidigare. Jag gjorde detta för att jag villa skydda ett litet barn, jag skulle inte fixat att möta mig själv om den här personen skulle gå på barnet och jag inte gjort allt jag kunnat för att stoppa honom. Men jag tvivlade på mig själv, föraktade mig själv som många offer för övergrepp gör. Hade jag kunnat hade jag bara suddat ut mig från jordens yta. In kommer läkaren och kallar till behandlingskonferens, det var första gången jag skulle ha en samtal med henne. Med vid bordet satt hon, min kontaktperson, en sköterska och en annan läkare. Fyra personer satt och tittade på mig, ville att jag skulle berätta varför jag var där. Vad hade jag egentligen varit med om? Vad handlade den där anmälan om? Jag fick inte ur mig ett ljud, ville bara försvinna.

Under min uppväxt har jag blivit hotad med sjukhus, psykiatri och liknande. I situationer med våld där jag har gjort motstånd så har det bland annat kommit kommentarer som…

-Ska jag köra upp dig då? De låser nog in dig på en gång ska du veta… (Menat att köra mig till psykiatriska kliniken)
Eller kommentarer som:
-Jag tror det är dags att beställa tid för dig uppe på sjukhuset. Det ser ju vem som helst att du inte mår bra, det behöver nog ta lite prover på dig… (Jag var livrädd för sprutor under min uppväxt, bl a p g a att jag behövt göra mycket undersökningar p g a sjukdom. Vissa under tvång som jag fortfarande minns fast det är 20 år sedan.

Att vara på en låst avdelning, där jag kände att de verkligen kunde göra vad som helst med mig. Jag var livrädd… Sen begärde de att jag inför fyra personer ,varav tre jag aldrig pratat med skulle öppna upp mig och berätta saker jag knappt berättat för någon. Jag förstår verkligen att jag inte klarade det. I min journal beskrivs det att jag är i konflikt med personalen, inte är samarbetsvillig o.s.v. Jag bad om att få träffa läkaren själv, jag fixade inte att prata inför alla dessa människor. En annan sak jag bad om var att få lämna kanylen kvar i handen emellan mina ECT-behandlingar. Jag var så rädd för behandlingen, men nästan räddare var jag att bli stucken och därför försökte jag lindra min ångest.

När jag såg diagnosen i min journal gick det upp ett ljus för mig. Jag förstod varför jag fått endel av det bemötande jag fått. I deras ögon har jag kräft särbehandling som en narcissist. Jag har trott mig bara kunna bli behandlad av viss personal, som en narcissist skulle kunna kräva. Alla de här grejerna handlade ju om att jag var rädd, livrädd. Jag sökte små sammanhang, med personer jag kände något förtroende för. Det var fel, jag var krävande.

Ingen talade om för mig att de satte denna diagnosen. Det står inte hur den är satt, inga diagnoskriterier eller undersökningar är beskrivna. Den bara är där en dag, och där låg den kvar och spred sig som en löpeld. I anteckningar från akuten står ” 22 årig tjej med narcissistisk personlighetsstörning inkommer med kraftig överdos” Jag blir presenterad med denna diagnos, t o m på den vanliga akutmottagningen. Alla tillfällen därefter kom att bli färgade av denna stämpling. Min psykiatriker som jobbat i över trettio år skrev en remiss för inläggning vid ett tillfälle. På den hade hon skrivit att en viss läkare förmodligen skulle vara bra för mig, en gammal kollega till henne som hon kände mycket väl. Den inläggningen var vid tidpunkten för rättegången och jag var otroligt instabil, litade inte på någon. Min läkare visste det, hon visste hur svårt jag hade för maktutövning. Därför rekommenderade hon en viss person som hon trodde skulle kunna läsa mig, personkemin kanske kunde stämma. Jag förstår i efterhand att det bara blev ännu en bekräftelse på min diagnos. Särbehandling med stora mått, jag hade säkert duperat min Psykiatriker. Men de kunde minsann se igenom mig…

Jag har pratat med kliniken, varit där och gått igenom min journal med dem. De skulle kunna lägga in en rättelse men jag tror inte på det. Visst det står att diagnosen var felaktig, men den står fortfarande kvar. Den nämns en hel del gånger, det gör mig rädd. Jag vet att man kan skriva till Socialstyrelsen och få den borttagen, struken. Tanken är att jag ska göra det vid tidpunkt, problemet är väl bara att formulera brevet korrekt. Som läge är idag skulle jag aldrig någonsin söka hjälp i min barndomsstad och det skulle behövas. Jag skulle hellre åka 10 mil till grannstan av risken att bli stämplad och inte sedd förbi diagnosen. Det är i allra högsta grad aktuellt, vi är ganska ofta i den staden och det här finns med i mitt bakhuvud när vi åker dit och jag inte mår så bra. Fixar jag det här? Är det någon risk att jag skulle behöva söka hjälp? Känner jag att det är risk för det så stannar jag hellre hemma. Värt att nämna i det här kan väl vara att jag berättat om diagnosen för både min terapeut sedan 5 år och min psykiatriker som beställt alla dessa undersökningar på mig. Han började skratta när jag sa det, responsen var ungefär, du måste skämta! Skulle du vara narcissist? En läkare som jag kanske träffat tre gånger, aldrig haft en enskilt samtal med har satt en diagnos som är otroligt stämplande. Hon informerade inte mig, inte mina anhöriga om denna diagnos. Den bara fanns där en dag. Men fick betydelse för lång tid framöver.

Hur det är att sjunka och analysera det samtidigt...

2010-03-20T16:52:00.000-07:00

Jag har delat mitt liv med mörkret i många år. Som jag minns själv så har det funnits där som en stadig följeslagare sedan jag var 12. När jag var 12 år så försökte jag ta mitt liv för första gången. När jag var 12 år så ville jag inte leva längre, jag kände att jag inte orkade en ny dag. Det fanns inte en plats för mig på denna jord, jag hörde inte hemma här. Ända sedan den stunden så har mörkret funnits med. Vissa perioder går det ner i källaren och lägger sig, och jag har fått tro att det är borta. Fått tro att det ljusa trevliga som omger mig är det som kallas livet och som också är för mig.

Idag vet jag att jag har haft en följeslagare på min resa. Han är inte önskad, han är inte välkommen, han tar plats, luktar illa och lämnar en dålig smak i munnen. Men han finns där vare sig jag vill eller inte. Frågan är vad jag gör med honom, hur väljer jag att hantera min följeslagare? Hur kan man hantera depressionen som kompanjon?

Ju mer jag lär mig om mig själv och hur depressioner fungerar så får jag flera verktyg att använda när det blir tufft. För det blir det, jag kan inte lura mig själv längre. Kan inte tro att jag kommer att få slippa undan, jag måste bara få ordning på ett sätt som känns ok att hantera honom när han kommer.

Jag är väldigt metodisk när jag känner att mörkret kryper sig närmare. Går tillbaka ett antal steg i självhjälpsböcker som jag vet jag tycker är bra. Försöker bli snällare mot mig själv, inte klanka ned så mycket på vad jag gör och inte gör. Jag ska inte vara ensam för mycket, för ensam tid medför mycket tid för grubblerier. Det finns inget positiv med dem. En sån bok som jag tycker är bra och väldigt konkret är " Vinn över din depression - en självhjälpsbok" av Rolf Aaroe. Den får mig att återgå till att titta på vad jag egentligen har för tankar surrande i huvudet. Är de sunda? Vad finns det för mönster? Verkar de rimliga? Det är lite där jag är nu, jag försöker analysera mina tankar och lösa denna situation ännu en gång... Ikväll fick jag tag på en vän och åkte hem till henne och spenderade kvällen istället för att sitta hemma. Det var ren självbevarelsedrift som fick iväg mig. Att stanna kvar hemma hade varit klart destruktivt för mig.

ECT- diskussion

2010-03-15T16:09:00.000-07:00

I höstas så var frågan om ECT uppe endel i media. Jag har missat att det var uppe igen, men jag gick in på lite bloggar ikväll och blev påmind. ECT är ett laddat ämne för mig. En behandlingsform som är så förknippad med föreställningar, myter och stigma. I mångas ögon känns det som att ECT är en relik från en svunnen tid som man inte förstår existerar idag. På ett sätt kan jag hålla med om det.

Att lägga sig på en brits, få ström skickat igenom ens huvud för att framkalla ett litet ep-anfall som förhoppningsvis stimulerar kroppens egna må-gott hormoner. Men ingen vet egentligen vad det är som händer...Man tror dock en massa saker. Är det 2010-tal? När annars skulle man tycka att epilepsianfall är något positivt? Visst jag vet att det inte är ett ep-anfall, men det ska ändå likna det och det är tillräckligt för att jag ska fundera en aning. Varför forskar man inte mer om denna behandling om man vill använda den? Varför tar man inte till sig den forskning som finns? Exempelvis från den största källan till kunskap om ECT, den person som gjort mest forskning i världen i detta ämne Harold Sackheim. 2007 publicerade han en studie som påvisade minnesbortfall som inte bara handlade om det kortvariga som man tidigare gått ut med. Han svängde ganska tydligt i sin tidigare övertygelse om att det var säkert från långvariga biverkningar. Den här forskningen ha ignorerats i Sverige. Jag undrar varför, det ligger nära tillhands att lägga in en kommentar att det handlar om patientgruppen som man behandlar med denna terapi. Men jag låter bli...

Trots allt jag hittills skrivit så kan jag säga att skulle jag behöva ECT igen så är det ingen egentlig diskussion i mig om jag ska be om det eller inte. ECT är bra när man behöver det, iallafall för mig. När jag sitter i en djup depression där jag känner att väggarna omsluter mig, där jag inte känner någon längtan efter en ny dag. I lägen där jag egentligen inte vill vara kvar på jorden överhuvudtaget, då är det dags för ECT. Det är en snabb behandling, till skillnad från antidepressiva läkemedel så behöver det inte ta flera veckor tills det får effekt. Jag har fått ECT i flera omgångar, skulle gissa på kanske fem serier om 7-9 behandlingar. Jag kan inte svara exakt på hur många behandlingar jag fått, för jag minns helt enkelt inte.Det jag minns är uppfattningar, jag vet att det är ett flertal omgångar under nästan ett decennium. Ska jag veta korrekt så blir jag tvungen att gå tillbaka och titta i mina journaler. Under en åtta års period, på två olika orter i Sverige fick jag mina behandlingar. Två orter där man har helt olika syn på denna behandling. På den ena orten var behandlingen verkligen under all kritik, helt fruktansvärt ur ett patientperspektiv.

Varför klagar jag då kan man undra? Jo jag kan också ställa mig bakom dem som säger att det händer någonting efter ECT-behandlingar. Mitt minne är påverkat, jag är en annan person idag än jag var innan jag fick min första behandling. Jag kommer inte ihåg saker, jag vekar rent utsagt dum i endel lägen p g a att jag inte kommer ihåg saker. Det finns säkert människor som anser att jag är nonchalant tack vare det här. Men jag är inte nonchalant, jag har lyssnat på vad de sagt. Problemet är bara att min hjärna inte tog emot informationen.Nu är det säkert många som säger att minnesproblem är det många som har, det har vi alla... Självklart är det så, alla glömmer vi lite till mans men det här handlar om något annat.

Jag vet inte hur många gånger jag kommit hem och har hyrt en film bara för att möta min sambos ansikte och förstå att den här har vi redan sett, höra hans röst säga att den såg vi ju förra veckan. Visst hade vi satt på den så hade jag säkert kommit på det lagom när filmen har börjat, men vad hjälper det när man redan hyrt "fel"? Eller jag ska bli hämtad på stationen, när jag står där kan jag inte få fram vad vi egentligen sa. Skulle jag stå på framsidan eller baksidan? Där står jag sedan och oroar mig. Jag vet en massa saker, men när jag ska plocka fram dem så går det inte. Det fattas ord och blandas ihop utan att jag märker det. Jobbar jag på datorn och tar upp två sidor för att t ex kolla vilken tid bussen går på den ena, och vilken tid jag ska vara framme på den andra, det går inte. Jag blir tvungen att ta fram papper och penna och skriva ned. De sakerna jag har problem med går att leva med, det är inte roligt jag skäms över mig själv ibland. Jag förbannar min inkompetens desto fler gånger, jag kommer inte att kunna utöva det yrke jag drömt om sedan jag var liten. Det är en omöjlighet att jag skulle fixa den utbildningen, det grämer mig ibland. Speciellt när jag går förbi de utbildningslokalerna påväg till mina lokaler. Men jag vet att det inte är någon idé. Varför klaga, jag LEVER!!! Det skulle jag inte gjort utan ECT:n.

ECT behövs, till de patienter som passar för den. Den ska inte användas för att det är ekonomiskt fördelaktigt, snabb behandling och patienten kan skickas hem... Det ska forskas på området, och framförallt ska man informera patienten. Det Innie skriver om här är för mig en självklarhet. Patienten ska få korrekt information på ett sätt så det blir begripligt i den situationen patienten är i.Vilken annan behandling skulle du undanhålla patienten biverkningar och risker? Visar man fördelar och nackdelar på ett korrekt framställt sätt så måste det vara upp till patienten eller anhöriga om patienten inte kan fatta det beslutet själv. Man kan inte ta ifrån människor rätten att bestämma själva. Det samhället vill inte jag ha, vill du?

Utbytta tankar

2010-03-12T14:11:00.000-08:00

Något som händer väldigt mycket nu sedan jag börjat skolan är att jag vidgar mina vyer. Många av kurserna vi har haft har ställ en mot väggen, spegeln har vänts emot en själv och man har fått fundera på det man tar för sant. Fundera på vilka värderingar man har och vad för fördomar och förutfattade meningar som finns i en inre. Det är väldigt intressant kan jag lova.

Många gånger så går vi igenom livet utan att reflektera så särdeles mycket. Vi stannar till ibland, tackar eller förbannar vår lycka eller otur över vad som har hänt just då. Men sen släpper vi taget och skyndar vidare. Ofta har man inte tid för de här funderingarna. Nu blir vi tvungna, och det är mycket som blir ifrågasatt på en gång.

Själv har jag kommit fram till följande:

* Jag är väldigt inriktad på prestation, och värderar både mig själv och andra utifrån det.

* Jag kan säkert upplevas som ganska dömande i många människors ögon, jag har ganska omedelbara och raka svar på många frågor.

* Vad vi egentligen tar för sanning är något jag verkligen har fått fundera på. Hur vet man att något är sant? Vem kan man egentligen lita på? Kan man tro på vad någon säger för att de har en fin titel eller position? Ska man lita på vad en lärare säger för att han står längst fram i klassrummet och ska lära ut saker? Nej jag tror inte det, jag tror man ska ta det mesta med en nypa salt. Framförallt tror jag att man ska lyssna på sin magkänsla. Det är lätt att kast bort såna saker, men jag tror aldrig du kommer ifrån magkänslan. Ofta vet man nog instinktivt hur man egentligen tänker och känner.

* Jag hoppas att jag är en mer ödmjuk person efter dessa kurser. Det är lätt att säga att man är ödmjuk och vill alla väl. Men det är också ganska lätt att ha åsikter om människor runt omkring oss, som vi egentligen inte vet något om. Det sura tanten som smiter före i den jättelånga lunchkön när du bara har 10 minuters rast. Eller den sura tanten i trapphuset som knappt hälsar när ni möts, men gärna fäller syrliga kommentarer. Vem vet hur deras liv ser ut? Inte vet jag vad som hänt dem den dagen, nej fram för lite mer ödmjukhet...

Ute i tung snö...

2010-02-15T13:34:00.000-08:00

Jag har inte rest mig helt efter julhelger, firanden och allt vad det medför. Man kan låtsas, men det verkar som om det finns inbyggda varningssignaler. I mitt fall förstår jag att jag är ute på hal is när jag upptäcker att jag inte vill duscha längre. När det känns för tungt att ta av sig alla kläder, plocka iordning allt man behöver, göra alla bestyr i duschen. Komma ut stående för att sedan ta tag i insmörjning av alla möjliga slag. När den här känslan är här så vet jag att jag gått för långt idag, det är en varningsklocka.

Nu ljuder klockan igen. Jag har sprungit runt som en yr höna, har velat så mycket. Stängt av de röster i mig som sagt att det går för fort. Idag har det verkligen känts som att jag trampar runt i ändlös djup snö. Jag måste försöka ta mig upp på vägen igen. Mjölksyran behöver få lägga sig lite tror jag. Nej nu ska jag försöka lyssna igen, jag får gå och lägga mig. Imorgon är en annan dag...

Viljan att göra mer...

2010-01-31T13:00:00.000-08:00

Det känns ganska märkligt. Länge var jag totalt utslagen vid minsta ansträngning, jag blev däckad utan förbehåll när jag försökte leva. Så är det inte längre, nu tillåts jag leva igen.

Man kan tycka att jag borde vara snäll mot kroppen när jag vet hur illa det kan gå. Jag borde respektera att den nu fungerar som den borde. Istället pressar jag den. Jag är som en kalv på grönbete. Nyss utsläppt i friheten. Jag vill se allt, göra allt... Mer, mer, mer passerar på min agenda. Jag vill ju så mycket, har så mycket tid att ta igen. Så mycket upplevelser jag missat när jag varit sjuk. Men balansen är hårfin mellan att ha en givande balans, eller att leva destruktivt och tärande på mig själv. Bara för att jag vill uppleva saker, göra saker.

Jag måste bli bättre på balansen. Om jag inte får ordning på detta så blir det inte bra. Marginalerna mellan att vara frisk och åter bli sjuk är inte stora. Jag måste hålla mig på rätt sida. En viktig sak för att ha balans tror jag är att hitta rutiner som fungerar i vardagen, som hjälper mig att vara snäll emot mig själv. Som det är nu är det alltför ofta som jag inte är det, bara för att jag vill uppleva saker.

Göra det omöjliga möjligt!

2010-01-20T11:52:00.000-08:00

Min älskade sambo har valt en bransch att arbeta i som innebär mycket stress, osäkerhet, långa arbetsdagar, ständiga projektanställningar och fruktansvärt dåligt betalt. Men han älskar grunden i branschen, det som det egentligen handlar om. Nu är han inne i ett kort projekt på 2-3 veckor. Han jobbar 12h per dag, idag 15 h. Alla dagar denna vecka är det såhär, förra veckan var han ledig en dag.

Jag ringde honom tidigare idag när jag fick meddelande om att han minst skulle jobba tre timmar ytterliggare på sitt redan långa skift. Jag frågade honom om vilka regler som skulle gälla med övertidsersättning denna gång. Han visste inte säkert men skulle kolla upp det och återkomma till mig. Nu har jag pratat med honom och jag är så arg, så besviken. Inte på honom, utan på branschen.

Troligtvis är det så att bara 75% av den arbetstid han lägger varje dag räknas när det gäller övertid. Övertid tickar bara när vissa personer arbetar, när de har slutat slutar man också bekymra sig om övertid. Man struntar i de personer som jobbar innan och efter de "viktiga" jobbar, de räknas inte. Jag blir så trött.

Jag fixar att han jobbar mycket, är bortrest mycket. Men inte att han inte får betalt för de timmar han lägger ner, de timmar vi som familj lägger ned i detta. För det är faktiskt så det är. När han ska jobba 12-15 timmarsdagar så sliter det inte bara på honom utan även på oss som är hans familj. Det känns som att mitt huvud har blivit en logistikcentral av grava mått. Vi har två hundar som vi båda älskar över allt annat. Vi bor i en stad där vi har få omkring oss vi kan få hjälp av med hundarna eller med något annat. Jag pluggar i en annan stad och pendlar dit, de tar ca 4 timmar varje dag jag är i skolan.

Jag kan kompromissa, dra ner på föreläsningar beroende på hur det fungerar med rastningar. Går halvdagar istället för heldagar. Men jag kan inte ta att han inte ska få vettigt betalt, för det betyder att vi inte får någon tid för återhämtning när detta jobb är klart. Det är bara att gå vidare till nästa slaveri.

Nej nu börjar jag låta bitter, det är inte meningen. Jag måste bara få ventilera all
ilska som byggs på när jag hör allt detta strunt. Problemet är att han inte säger ifrån, att alla i hans position inte säger ifrån utan bara tar vad de får utan att ställa några krav tillbaka.

Jag har varit ute på en långpromenad med vovvarna vid älven idag. Lite ruggigt väder hade vi, men vad gjorde väl det. De var glada att få springa, och då blir jag glad. Inget kan få mig att le som dessa fyrbenta vänner. Många människor förstår inte vilket guld jag sitter på, de tycker det är för mycket jobb. Visst det är mycket jobb, det är det med barn med. Men all den glädjen det ger, jag skulle inte leva utan den. Jag är så glad att jag har hund, mina hundar är som syre för min själ....

Jag drömmer om lättare tider, om rutiner och vanor. Äta kvällsmat tillsammans igen. Snart kanske vi är där...

Jag har skrivit färdigt en hemtenta idag!

Jag är så tacksam att jag har vänner omkring mig som vill dela sitt liv med mig, imorgon ska jag på middag med några. Det ska bli så trevligt.

Tillbaka i verkligheten

2010-01-09T15:56:00.000-08:00

Foto:www.hittabilden.se

Lång paus, men det har gått så fort. På julafton åkte jag upp till familj och släkt, in i det sista var jag velig och visste inte hur jag skulle göra. Det är så svårt, man vill så mycket ha allt det där som "alla" andra har. Men det blir aldrig så och då blir jag så ledsen.

Jag är egentligen väldigt förtjust i julen. Alla dofter, ljus och smaker. Det absolut bästa jag vet är en väldigt vacker gran. Som bara står där och tindrar i sitt hörn av bostaden. Det jag istället ofta får är en jul full av stress, ångest och oro. Tjafs med familjemedlemmar och uppdragna konflikter. Oro över om man gör tillräckligt, ångest över vad man tidigare gjort. Av någon konstig anledning så kommer det upp så många saker kring jul.Det är inte en julafton jag avslutat i duschen gråtandes vid niotiden på kvällen. Medans tårarna har runnit har lite av självföraktet och tankarna om mitt mindervärde minskat.

Jag ville inte ha det i år. Jag visste att när jag började skolan så skulle det finnas om möjligt mindre energi över för familjekatastrofer. Jag ville inte förlora energi på det, ville inte riskera min hälsa eller mina studier. Ändå var det precis så det blev och det gjorde mig så ledsen.

Redan i början på hösten så frågade jag min sambo hur vi skulle göra med jul och nyår i år. Allt för att förbereda en bra jul. Jag fick inget svar och vart efter tiden gick blev jag mer nervös. Fortfarande på själva julafton så hade jag inte fått ett vettigt svar. Han bara hänvisade tillbaka till mig, men jag ville inte ta det beslutet själv. Ville inte att någon skulle kunna klanka ner på mig att jag ensam styrde och ställde.

Det blev ok i år, jag stod inte i duschen. Men jag funderar ändå om det inte vore bättre om jag/vi stannat hemma. Firat jul själva i lugn och ro, hur skulle det sett ut? Något jag kom på nu är att vi inte haft en gran hemma på fem år. Granen är bland det viktigaste för mig. Varje år efter reorna har startat så köper jag mig en ny julgranskula, en vacker kula som gör mig glad. Men jag har inte haft en gran på fem år, för vi ska ju i allafall åka iväg...

Jag tror det blir mitt nyårslöfte till mig själv. Vad som än händer det här året, var vi än kommer fira helgerna så ska vi ha en gran. Jag ska återigen ligga i soffan med hela lägenheten nedsläckt och bara låta granen lysa. Vakna på morgonen och se granen tänd, visst är det fantastiskt med timer.Varför ska jag ta den upplevelsen ifrån mig?

Nu har vardagen börjat igen. Skolan började den här veckan och det är full fart på en gång. Sitter med två hemtentor i helgen. De skulle egentligen blivit klara nu i helgen men jag fastnade i en rapport som jag skrev. Den blev det enda jag hann med. Jag skulle behöva hjälp med att begränsa mig, jag arbetar om saker i evigheter. Vet inte när de är färdiga. Det fungerar inte att göra så, absolut inte i den situation som jag sitter i. Tiden finns inte till det.

Jag planerade upp min helg så att jag hade något att göra ikväll. Förstod att det skulle bli för mycket ensam tid för mig så jag bestämde tv-kväll med en vän. Bra gjort att mota de mörka tankarna i dörren!

Jag är så glad och tacksam för att jag har människor omkring mig så är så underbara. Igår fikade jag med en klasskompis och bondade lite, idag var jag hem till en vän och hennes familj. Att kunna säga hur man mår, och det är ok är fantastiskt.

Fast i nätet

2009-12-21T14:22:00.001-08:00

Jag har trasslat in mig i nätet igen.

Kunde inte låta bli att ge mig in i fighten, lyfta slöjan och kasta mig in.
Genast kände jag var jag hamnat, det kladdiga som klistrade fast sig runt min kropp. Självföraktet omsuper mig.

Vem är jag att ta mig rätten att ifrågasätta någonting. Inget var ett problem innan jag kom in i bilden. Vem tror jag att jag är… Jag bara förstör.

Jag har lovat mig själv förut, jag vet att det inte är någon ide att jag engagerar mig. Ingen är tacksam över det, snarare tvärtom. Jag hjälper dem att gräva min egen grop, snart ger jag dem stenar att kast på mig också. Lägger dem i deras händer. Väljer lagom stora stenar att kasta.

Jag kan inte göra något rätt, det är inte min sak. Han måste ta steget, han måste agera, han, han, han. Han vill inte, låtsas inte höra, inte se, likt apan som blundar och håller för öronen så kan han gå igenom livet. Oberörd. Jag kan inte, jag har hud som sandpapper där allt fastnar. Det klibbiga griper tag med sina hullingar och drar mig med sig neråt. Långt ned i dyn.

Jag vill mår bra, att människor omkring mig ska må bra. Varför ser det ut som att jag drar med mig konflikter, förstör, startar kedjor som ökar och ökar till infekterade sår hos alla inblandade. Vad gör jag för fel?

Har jag agendor som jag inte ser? Drar jag med mig saker i min väg som ingen vill ha? Vilken stämning finns omkring mig egentligen? Allt samlas upp i en fråga, är jag en energitjuv? Jag avskyr energitjuvar, de är hemska. Är jag en av dem? Kan jag ändra på det eller är det min roll, den roll jag haft genom livet och som jag kommer att bära genom livet.Jag vill inte det.

* Tack för att jag bor där jag bor, har tak över huvudet och mat i magen.

* Jag har jobbat idag, en hel dag! Jag kan mer än jag tror...

Bara lite till...

2009-12-14T21:28:00.001-08:00

Snart är skolan slut för terminen, jag är inne på slutspurten. Känns som att benen är bli när jag ska iväg på morgonen, men sen brukar det gå ganska bra. Det gäller att komma ihåg det när man sitter där på sängkanten på nyvakna ögon.

Jag kände på mig, visste väl egentligen att det var så att jag skulle få restuppgifter på mitt arbete jag lämnade in förra veckan. Hoppas bara att jag klarade min tenta, känns som att det växer sig till ett berg annars med saker som ska göras över julen. Julen är ett ber i sig själv, det behöver inte påbyggnad av annat. Ja, ja dags att starta en ny dag.

Jag antar utmaningen från Mark Levengood, le mot någon främling idag. Sprid ringar på vattnet så kanske vi blir ett ändå stort leende i Sverige. Jag ska försöka göra min del iallafall.

Nu är vi där

2009-12-07T13:32:00.000-08:00

Tiden går fort framåt, och jag märker att vi snart är där igen. Jag skyndar genom horderna med människor ute på stan i den stora staden. Jag vill bort, hem få lugn och ro igen. Människor hetsar och springer fram och tillbaka med kassar i händerna, vad är det som är påväg att hända...

Julen är snart här igen.

Jag blir lika obehaglig tillmods varje år när jag ser stressen, hetsen och pengaflödet. Vill bara skrika sluta, stanna upp och titta på er själva. Är det det här julen handlar om?

Kan vi inte få växla ner lite grann, släppa hysterin och bara vara med de människor vi älskar. Lägga lite energi på dem som sitter där de inte vill sitta. Människor som inte vet hur de ska komma igenom den här dagen, timmen. Tänk på din nästa i denna tid, kanske kan du ge en extra kram eller klapp till någon. Berömma någon för något du tycker är bra, eller bara ett vänligt leende till den stressade personen framför dig i kön som tappar sitt VISA-kort på golvet när hon ska betala. Kan vi inte visa att vi är människor denna jul.

* Jag har tagit mig igenom denna dag full med äventyr, snyggt jobba!

* Mitt hem med tak över huvudet och ett kök fullt med mat jag själv kan bestämma om jag vill äta är en stor källa till tacksamhet.

Självskadebeteende och psykiatrin

2009-12-06T13:28:00.000-08:00

Jag har suttit hela helgen med mitt arbete som handlar om tjejerna som vårdas med hjälp av LPT inom Rättspsykiatrin. Det har varit så tungt för mig. Inte för att jag varit med om det, eller känner någon som varit det. Det räcker med att har vårdats för mycket inom vanliga psykiatrin för att känna ångest inför dessa saker.Att jag är inne i en tuff period gör det inte lättare. Men när jag tänker på dessa tjejer så är jag benägen att sluta säga något om att det är tungt. Jag känner bara en sån sorg och vanmakt över dessa människor.

2009 ska man inte i Sverige behandlas på detta sätt. Är du sjuk ska du få behandling. Har du begått ett brott ska du få ett straff. . . Visst, är du sjuk och begår ett brott så ska du självklart få vård och hjälp. Men det är inte samma sak som att likställa dessa tjejer med sitt självförakt, självhat och människor som gjort brottsliga våldshandlingar gentemot andra människor. Det här är inte ok, det är inte samma sak. Vilken signal skickar samhället ut till dessa tjejer? Jag vet ju vad jag skulle kunna föreställa mig för respons från mig själv, inte är den snäll. Snarare skulle känslan av att samhället tycker att jag är så fruktansvärd så jag måste straffas på detta sätt.

Lägger man till ytterliggare saker i debatten såsom vad dessa tjejer ofta har med sig i bagaget o.s.v. För att inte tala om behandlingsformerna inom Rättspsykiatrin när det kommer till detta ämne.

* Det finns ingen evidensbasering i denna behandling.
* Ingen har utvärderat vilka effekter det får att vårda LPT patienter inom RPK
* Ingen har koll på tvånget som används, mängd, effekt o.s.v.

Jag blir så arg, ledsen och besviken på mitt land i denna fråga. Det här är under vår värdighet. Jag skäms för att vi behandlar dessa tjejer på det här sättet. Jag skäms också att det är vårdpersonal som inte protesterar mot detta dag ut och dag in.

Min rapport är nu inlämnad. Den fakta jag hade behövt för mitt arbete fanns inte, men jag har lämnat in det jag kunde iallafall. Frågan behöver lyftas och där gör SHEDO med Sofia och Innie i spetsen ett enormt bra jobb. Ett jobb som de inte ska behöva göra men som de ändå gör.

Snälla låt mig vakna upp till ett bättre samhälle imorgon. Det här är inte det Sverige jag vill ha och verka i. Måtte samhället börja lyssna och reagera i denna frågan.

Reaktioner

2009-12-04T14:02:00.000-08:00

Ämne på ämne, arbete på arbete. Alla verkar de vara mig nära, berör mig. Varför jag väljer att studera dessa ämnen kan man fundera över. Jag blir så berörd, det blir personligt. Huden mellan mig och verkligheten fattas. Allt tycks beröra på ett sätt. Allt går in.Kvinnan på knä tiggande pengar, isbjörnen på bild i metro efter att dödat en isbjörnsunge för att döva sin hunger, stressande människor, tutande bilar. Listen kan göras lång, det känns verkligen som att allt går in.

Jag reagerar instinktivt, går i försvar. Problemet är att det inte handlar om mig, det är bara ett ämne som berörs i skolan. Att då reagera i affekt är inte särskilt smart. Jag tror jag kan skrämma iväg människor i onödan. Verka mycket hårdare än ag är.

Idag har vi suttit en grupp i skolan och gått igenom den kommande tentan. Jag reagerade på en mängd saker vi gick igenom. Jag reagerar, men när jag gör det så lämnar jag ut mig själv för mycket. Säger sånt som ingen annan skulle berätta för andra. Men jag gör det med en klinisk beskrivning, som om det handlade om en artikel jag läst och ska sammanfatta.

Varför gör jag det?
Vad vill jag uppnå?

Ingen vill veta det jag berättar, det är inte socialt gångbart. Tyvärr upptäcker jag inte att jag sagt för mycket förens det är för sent.

Mina gränser har suddats ut efter år av uttömmande svar, frågor, förhör, samtal, försvarstal, rättegångar och oändliga upprepningar. Integritet har inte varit möjligt, att markera min gränser har inte ansetts som friskt. Nu känns det som att jag inte har några riktiga gränser längre. Sociala sammanhang blir svåra, speciellt i en sån märklig situation jag befinner mig i i skolan med alla laddade ämnen.

Hur bygger jag upp min integritet igen? Vad är normala gränser, vad är för privat?
Det här kommer att bli en nöt att knäcka för mig, vem ska jag kunna träna på månntro?

* Jag gick till ett möte idag som jag längtat efter, men jag varit rädd för.

* Min klass och människorna i den, det känns som att det kommer att bli bra!

Nostalgi

2009-12-03T11:58:00.000-08:00

Det finns några få bloggar som jag besöker nästan dagligen. Innies tankestormar är en sådan. Jag har aldrig kommenterat någonting, bara insupit atmosfären, nickat instämmande ibland och fått insikt om att det faktiskt går! Det går att börja leva igen, det var inte bara något jag drömde om någonstans långt där inne. Jag kommer inte ihåg hur jag hittade dit, men det var i rättan tid i våras då ansökningar till högskolan skulle fyllas i. Jag läste begrundade och började hoppas på att det fanns något därute även för mig. Den miljön jag befinner mig i nu är helt underbar, ämnena jag läser är otroligt intressanta och det ger mig saker varje dag jag är i skolan.

Idag skrev Innie om en hemtenta hon jobbat med, hämnd eller förlåtelse. Genast var jag tillbaka i en rättssal för några år sedan. Kände litenhet, vilsenheten inom mig. Samtidigt så är jag ganska stolt över mig själv. Jag har gått genom eld, tampats med spjut men jag kan stå upp idag utan att vara bitter. Jag tror inte på hämnd, det känns som något en vilsen människa vill hänga fast i för att rättfärdiga sitt eget begär. Samtidigt så tror jag verkligen på att stå upp för det man tycker är rätt, man måste markera när magkänslan är fel. Men det behöver inte utesluta förlåtelse. Att jag var i den där rättssalen handlade delvis om att jag behövde stå upp för mig själv. Men likamycket som jag behövde stå upp för mig så kände jag att jag behövde stå upp för människor omkring den här personen. Jag ville inte att de skulle skadas på det viset jag hade gjort.

Jag vet inte om jag har förlåtit den här personen. Jag har lagt det bakom mig, accepterat vad som hänt och jag tror att den personen gjorde det bästa den kunde göra i de situationerna. Förmågan att inte skada mig fanns helt enkelt inte. Många i min omgivning har svårt att förstå det här, de ansvar att de den personen gjort är så fel så på något vis borde personen inte existera längre. Att jag då väljer att säga att det var då, vi har haft en rättsprocess där personen erkänt en hel del och bett mig om ursäkt, det räcker nu det gör människor obekväma.

Finns det saker människor kan göra som är oförlåtliga? Slutar de att existera som människor då? Vad händer med den individen, blir det svårare eller lättare att inte återupprepa den felaktighet man gjort?

Jag har inget egentligt svar, jag vet bara vad som känns rätt för mig idag. Jag har valt det jag har gjort för att det finns andra människor inblandade som jag älskar. Jag vill inte bli bitter, att vara ett offer är inte intressant. Jag kommer aldrig tycka det som hände var ok, ingen ska behöva vara med om sådana saker. Men vad jag tycker nu förändrar inte de händelserna, de förändrar bara mig själv och hur jag mår idag. Dr Phil har kört med en liten fras som fastnat hos mig.

"When You know better, You do better!"

Jag väljer att tro på att vi försöker så gott vi kan, när vi vet mer så kan vi också göra saker på ett annat sätt.

* Tack för att jag har en skön säng jag snart ska få krypa ner i.

* Jag har inte stressat iväg över min tenta nästa vecka, trots att jag inte pluggat ordentligt. Jag är snäll emot mig själv och lyssnar på att jag inte riktigt orkar just nu.

Stressigt

2009-12-02T13:18:00.000-08:00

Idag har jag duellerat mot mig själv egentligen hela dagen. Plugga eller göra något annat är frågan? Problemet är väl bara att i stunden så är det svårt att vara medveten om att man duellerar. Det blir snarare så att då och då under dagen vaknar jag upp och får en insikt, aha nu gör jag något annat igen... Eller aha, hemmet ska bli renare.

I början på hösten så hade vi en väldigt bra föreläsare. Björn Liljeqvist Är det någon föreläsare som har varit verkligt användbar under terminen så är det han. Studieteknik var agendan och väldigt många minnessekvenser sitter kvar efter hans föreläsning. Många dråpliga exempel på hur vi beter oss när vi ska studera. "Rädslan" inför tunga böcker har resulterat i texten "hur man avväpnar en bok". Det är ju verkligen så det kan vara ibland, man känner sånt obehag inför vissa böcker. En annan sak som kom upp var hur vi gör allt annat än att plugga när vi behöver göra det, ungefär som jag gör i denna stunden. Han drog exemplet " det är aldrig så rent hemma som under tentaveckan". Förmodligen är det sannare än man vill tro.Hans bok "plugga smart och lär dig mer" är väl värda pengar att lägga ut som student, tror det är den mest användbara boken denna termin.

Nästa vecka ska jag lämna in ett arbete och ha en tenta. Efter djupdykningen förra veckan så har jag på något vis distans till detta. Jag är inte orolig, på något plan känns det som att jag inte bryr mig. Självklart gör jag det men egentligen så är bara vetskapen att jag överlevt så här långt tillräckligt för mig. Hade någon sagt det för ett år sedan hade jag aldrig trott dem.

Nej nu måste jag prioritera rätt, jag ska gå och lägga mig så jag är pigg imorgon bitti. Jag har tankat ljus idag under en promenad mitt på dagen, min kropp förtjänar lite snällhet just nu.

Jag tog mig ut på en promenad i solskenet mitt på dagen. Bra gjort av mig att lyssna på vad kroppen behöver.

Tack för att solen lös på mig idag, livet blir så mycket lättare när ljuset finns där ute!

Tillbaka i livet igen

2009-12-01T13:39:00.000-08:00

Efter att ha pausat allt en stund, eller iallafall upplevt det så så är jag tillbaka i verkligheten igen. Heldag med föreläsningar idag följt av en braklandning i hemmets lugna vrå igen.

I skolan diskuteras det om ämnen som ligger mig nära. Psykisk ohälsa, våld i nära relationer, medikalisering av kvinnan. Det är svårt att inte fastna i ämnena, att hålla dem på replängds avstånd. Jag måste skaffa mig ett tjockare hudlager så jag kan stå emot sånt här.

Efter att ha läst på Sofias blogg om ett personlighetstest så var jag tvungen att testa. Jag tyckte att resultatet var ganska så intressant.

Kraftfulla, originella och känsliga. Slutför vad de påbörjat. Extremt god människokännedom. Lyhörda för andras känslor. Strävar efter att leva upp till sina värderingar, som tenderar att vara omfattande och väl genomtänkta. Respekterade för sin starka vilja att göra rätt. Oftare individualister än ledare eller underordnade andra.

Karriärer som skulle kunna passa mig:

Personalvetare,läkare, psykologer, skribenter, fotografer, forskare

Helt ute och cyklade tyckte jag inte att de var. Ibland är det intressant att se saker sådär konkret på ett papper framför er.

Idag har jag lyssnat på min kropp sa ifrån och bara ville vila när jag kom hem. Jag la ner ambitionerna på att plugga och ska nu gå och lägga mig istället!

Tack för att jag blev välkomnad i Göteborg av solen idag, det gladde hela mig inifrån och ut!

Vem skulle jag vara?

2009-11-25T04:35:00.001-08:00

Om jag inte hade mitt bagage, min sårbarhetsbild, min sjukdomshistoria.
- Vem skulle jag vara då?

Jag vet att det inte tjänar något till att undra. Ödslar bara energi på
sånt som inte leder någonstans. Men ibland undrar jag.
I förrgår när jag satt med läkaren på andra sidan skrivbordet på psykakuten
så gjorde jag det. Skulle jag ha varit du? Hur hade jag bemött mig själv?

Nej jag kommer inte att bli någon läkare. Kommer inte be om någons anamnes.Jag kommer göra något annat. Kanske kommer jag att forska. Försöka förstå varför
vi hamnar på olika ställen. Kunna se vad som kan göras åt det.

Tänk om jag kunde få politiker att först att det inte håller.
Jag strunatr i politisk färg. Tycker de är lika goda kålsupare allihopa.
Det här går bortom partitillhörighet. Vi måste förstå:

Jag förstår att samhället har en plånbok. Alla har vi en pott med inkomster att
förhålla oss till. Problemet är att samhället hela tiden kör med sk quick-fixlösningar. I min plånbok skulle det vara ständiga sms-lån, sånt som räddar dagen/veckan, men fördärvar framtiden.

Vissa saker får kosta pengar. Rättspsykiatrin är ett sådant exempel. Men om man tänker sig att patienterna på rättspsyk har börjat få problem någonstans tidigare, ja då kan man undra varför man inte satsar mer på skolhälsovården te x. De finns i början på vår hälsotrappa, är med och bygger grunden men får inte kosta pengar. Min spontana fråga är, vill man få mastodontproblem iklass med rättspsykiatriska patienter. Är det bara när man kommer dit man ska få riktigt hjälp?

Idag står det psykiska ohälsa för den andra största kostnaden när det kommer till ohälsa/bortavaro från samhället. Om jag kommer ihåg rätt från Folkhälsoinstitutet.
Skrämmande för mig är då detta:
Har vi någonsin satsat mindre pengar på psykiatrin än idag? Vill vi inte hjälpa människor tillbaka till en bättre hälsa?

De psykiska ohälsotalen bland unga, framförallt unga tjejer är riktigt oroväckande. Om vi har de kostnaderna vi har idag, som säkerligen anses alldeles för dyra, hur kommer de då se ut när dessa personer kommer ut i arbetslivet om 10-15 år? Förstår man inte att det är ett skenande tåg som man måste göra något åt, annars kommer det förutom det psykiska lidandet nu även kosta oss enormt mycket mer pengar längre fram.

Förr sa man att barn måste få ha det bra när de växer upp. Det är inte rättvist att endel barn inte ska ha en bra start. Idag vet man att det inte bara handlar om en tuff start. Det finns en stor riska att för alltid skada vissa delar av hjärnan med eventuella ohälsotal i vuxen ålder som följd. Är det värt det? Behöver vi inte göra något åt det?

Är det bara jag som ser det här?

Jag är tacksam att jag har vänner som öppnar sitt hem för mig och vill ha mig där!

Bra att jag kunde se mina begränsningar idag och ändra om min dag efter det!

Psykakuten

2009-11-25T04:28:00.000-08:00

Dagens "show" psykakuten.
Vad gör man här?
Trodde inte att jag skulle hit igen,
trodde jag hade kommit en bit från mörkret...

Kan jag inte springa ifrån det, vad gör man då?
Är det meningen att vi ska leva i symbios?
Vem har bestämt det?

Jag behöver en ändring av min mina mediciner.
Jag behöver förstärkning...
Förstärkning av vad?
Vem vill ge mig det?

Är allt bara ett spel?
Vad kan man vinna?
Är det min egen sanity vi tävlar om?

Jag vet att jag gjorde en chansning.
Vet att jag gick emot order.
Men vad hade jag för val?

Det var nu eller aldrig.
Nästa år var det bära eller brista, då kan
det lika gärna få brista NU lär jag väl ha tänkt.

Jag vill ju fixa det här!
Vill klara det, breda ut mina vingar och flyga...

Jag vill stå på egna ben.
Ska det vara så omöjligt?

Brak

2009-11-23T14:59:00.000-08:00

Jo det blev allt ett ordentligt brak för mig. Det var länge sedan jag mådde så otroligt dåligt som jag gjort i helgen. Ångest är bara förnamnet, trötthet så intensiv så jag vet inte vad. Initiativlöshet och en allmänt snurrande hjärna. Jag har helt enkelt fått för mycket av det goda tror jag, i det här fallet så är det nog onda även om jag vill att det ska vara gott.

Att på nytt lära sig var mina gränser går kommer nog att få vara min största prioritering nu framöver. Jag kände när jag avslutade den förra kursen att det var för mycket. Men jag valde att inte lyssna på mig själv, fortsatte på som en "duktig" flicka. Borde jag inte lära mig någon gång?

Så nu står jag här, jag har grinat och grinat i helgen utan att egentligen veta varför. Tillslut fick jag ringa psykakuten igår för att meddela att jag behövde hjälp med mina mediciner, det behövdes lite mer ammunition. Så idag har jag varit där och träffat en helt underbar läkare. Jag är så tacksam att jag bor där jag bor, när jag har behövt hjälp akut här så har det aldrig varit ett problem. Jag blev tillfrågad idag också om jag inte ville lägga in mig en vecka eller så för att få en chans att komma tillbaka. Förstår ni, jag behövde inte fråga utan hon frågade mig!
Helt fantastiskt i min mening, det gör att man känner sig trygg att be om hjälp där.
Nu känner jag inte att jag behöver läggas in, tror bara det skulle göra mig sämre i dagsläget faktiskt. Men att han talade om att möjlighetens finns gör enormt gott i mig!

Jag har varit i betydligt värre skick än jag var idag och då kontaktat psykakuten för hjälp. Jag har suttit med en läkare framför mig och bett om hjälp, sagt att jag inte fixar min situation ensam längre. Att jag är rädd för mig själv. Det har varit tillfällen då jag mötts av -vi har inga platser!

I min värld kan man inte säga så till en människa som är suicidal och som ber om hjälp. Då om någon gång måste man lyssna och ta det på allvar. Så länge inte en människa blir nekad plats på vanliga akuten och IVA när de kommer in med en hjärtinfarkt så kan man inte heller neka en person plats inom psykiatrin när de behöver den. Platsbrist kan inte vara ett svar... Men det är tydligt i det landstinget att man har de prioriteringarna. Ett mänskligt liv var inte mer värt än så...

Nu ska jag bege mig till människor som tycker om mig, där jag kan känna värme omkring mig istället för bara en massa demoner som det har känt i helgen.

* Jag tog mig till psykakuten alldeles själv idag, trots att det var tufft att gå in i de lokalerna igen så gjorde jag det!

* TACK för att jag fick träffa den läkaren jag gjorde! Jag behövde få lite hopp till psykiatrin igen efter de sista veckornas debatter och mina egna funderingar.

Förvirring

2009-11-21T15:19:00.000-08:00

Jag känner mig förvirrad, lost in space skulle man kanske kunna säga.

Idag har jag skrivit min första tenta, något jag aldrig skulle ha kunnat tro om mig själv för ett tag sedan. Ångesten igår var hög, mycket hög. Något som jag inte vad det var rev och slet i mig som ett djur. Jag har inte känt så på mycket mycket länge.

Ena stunden är jag glad, optimistisk och entusiastisk över alla intressanta ämnen jag har omkring mig. Så mycket som engagerar mig och berör, så mycket jag skulle vilja gå djupare in i.Men många av dessa saker skapar också ångest och oro hos mig själv. Jag blir berörd på djupet och det är inte bara av godo för mig.

Jag är ute på så djupt vatten, jag ser inte land men jag vet att det finns därborta... Igår kändes det som att jag trampade vatten, mjölksyran i benen var tung. Den svarta filten ville lägga sig omkring mig. Jag ringde en vän och visade fördämningarnas sprickor. Jag känner mig så ensam, inte för att jag egentligen är det. Jag har många vänner omkring mig och min älskade sambo. Men det är inte så enkelt att bara för att det finns där så kan de kännas nära mig.

Min sambo har ett väldigt varierande jobd som tvingar honom att jobba borta bitvis. Sista månaderna har han varit mycket borta, långt borta. Även fast vi i dagens samhälle har mobiltelefoner, internet o.s.v. så är han så långt borta. På något sätt distanserar vi oss också mentalt under den tiden, säkerligen som skydd för saknaden.

Han, K har funnits länge i mitt liv nu. Många, många år har han stått vid min sida. Vi har upplevt så mycket saker tillsammans, även mycket saker ingen människa ska behöva uppleva. Han har för alltid blivit märkt med att hans kvinna kan ljuga, planera och dupera honom enbart med syfte att få lämna det här livet. Det är inte en gång han har varit tvungen att möta en verklighet som innefattar överdoser, akutmottagningar, intensivvårdsavdelningar, kamp, ångest och misär. Det har lämnat honom med en osäkerhet som jag förmodligen aldrig kommer att kunna reparera. Även om jag aldrig kommer att bli så sjuk igen så tror jag inte att jag kan ta bort hans rädsla. Det är flera år sedan nu, men det kan aktualiseras i en millisekund.

Kommer inte jag på avtalad tid eller inte svarar i telefonen när jag "borde" vara tillgänglig så är det kört. Hans ångest springer iväg med honom. Jag kan må hur bra som helst, ändå kan små vardagssaker få honom att ta bilen och åka och leta efter mig vid tågstationen. Att man kan göra en människa så illa...

Där jag är idag, just nu när klockan är efter tolv och jag absolut inte vill ringa mina vänner. När jag nu sitter här med ångesten och förvirringen över vad som händer i min kropp, då känner jag att jag inte kan ringa honom. Jag kan inte förklara för honom över telefon att jag mår skit och är ledsen, men det är ingen fara allt är under kontroll. Jag skulle inte kunna få honom att tro mig, han skulle sätta sig i bilen och åka hit. Jag vill inte ha honom på vägarna i det skicket, med den oron i kroppen. Sen måste han jobba imorgon, och vi behöver verkligen de pengarna. Jag vet att jag inte gagnar någon någonting genom att meddela min ångest till omgivningen i dagsläget. Det som gagnas är lättnaden på mitt tryck just nu. Samtidigt så tycker jag att jag måste kunna ta hand om mig själv, jag borde veta hur man gör.

Jag vet hur man gör, jag går ut i köket och hämtar en xanor. Men jag vill inte, jag har inte gjort det på jätte länge nu. Tror det var i våras. Jag vet att det får effekter på mig längre än ikväll och det har jag inte råd med. Jag måste plugga imorgon. Jag vill ligga lite före, för att kunna åka upp till honom i veckan. Men då vet jag att jag måste vara färdig med ett arbete och ligga i fas med litteraturläsning. Då kan man inte ha en xanorhjärna.

Att inte känna att jag kan ringa honom är hemskt. Det känns som att det är en stor ful hemlighet jag håller ifrån honom. Jag vill inte hålla ifrån honom något. Men jag vill inte oroa honom heller.Ska han leva med mig så är jag rädd att det kommer att se ut så här. Ibland är det ångestperioder, ibland mår jag bra. Allt det är ok, allt det är mänskligt och jag är människa.

Jag tänkte börja preppa mig själv lite varje dag. Jag börjar litet så kan jag lägga på istället. Något som har varit bra idag som jag är tacksam över samt något som jag har gjort bra idag.

Jag är så tacksam att jag fick en bra upplevelse kring tentan!

Att jag skrev min första tenta idag är GRYMT!

ECT

2009-11-20T13:06:00.000-08:00

I veckan så handlade Uppdrag Granskning om elbehandling inom psykiatrin ECT, även nästa veckas program ska ta upp behandlingsformen.

Jag är väldigt positiv till att man tar upp och pratar om ECT. Fördomarna är många, och skammen kring att vara psykpatient blir inte lättare precis om man lägger till lite ECT-behandlingar. Däremot tycker jag det känns väldigt onödigt att visa alla dessa gamla klipp på behandlingarna samt att hela tiden referera till "elchocker".
Det minskar inte känsla av att det är en behandlingsform för "konstiga" människor direkt.

Jag har själv fått upprepade serier med ECT på olika ställen i Sverige. Jag skulle gärna be om behandlingen igen om jag skulle vara lika sjuk som jag var när jag fick det. När det handlar om att man inte orkar leva längre så känns det som att både ECT och anafranildropp är behandlingar som man önskar, även om jag normalt är livrädd för allt vad sprutor heter. I dom lägena har man inga val.

Något som dock gör mig arg, eller frankt skitförbannad är detta hemlighetsmakeri inför oss patienter kring minnespåverkan. I vilken annan typ av vård skulle det vara ok att vara medveten om viktig forskning från den ledande forskaren på området och enbart strunta i hans forskningsresultat? Jag har lider själv av minnespåverkan sen jag blev sjuk. Kring ECT-behandlingarna har det varit extremt, och mycket tid omkring detta är borta ur minnet. Jag känner även att jag har ett helt annat minne idag än förut, svårt att beskriva men väldigt handikappande speciellt i den situation jag sitter i nu när man ska banka in en massa ny information hela tiden.
När jag tagit upp det här med min läkare så bortförklarar han enbart det hela. Behandlingen har ingenting med det att göra...

Att få se forskaren Harold A. Sackeim som verkar vara den mest pålästa på området prata om minnespåverkan får mig att må illa. Han säger mer eller mindre att forskning från 2007 visar på minnesproblem hos ett flertal patienter, fler kvinnor. Det som man som patient får höra handlar om några dagar upp till två veckors eventuella problem. Han pratar om minnen som är borta för alltid...

Jag tror man skjuter sig själv i foten när man göra så här. Man dumförklarar patienterna, tror inte de är kapabla att förstå sitt eget bästa. Jag vet att man inte alltid gör det, men kan inte jag när jag är frisk få en chans att fatta beslut för mig själv iallafall. Beslut som är grundade på fakta på området, inte på den information endel psykiatriker anser vara befogad att ge mig. Det handlar om min hjärna, mina minnen. Det borde få vara mitt beslut, och jag borde få fatta det med alla kort på bordet.

Frågan är också varför Sverige utför så många av dessa behandlingar? Har det blivit en enkelt sätt för sjukvården att "bli av" med psykpatienter snabbt så nästa kan slussas in?

När jag dessutom tänker på att depression klassas som en kvinnosjukdom och många fler av oss lider av den så kan jag inte låta bli att fundera på om det ser ut såhär för att det är mestadels kvinnor det handlar om. Det kanske inte är så viktigt om vi har ett minne att falla tillbaka på. Är ECT ännu ett sätt att hantera "jobbiga" kvinnor på?

Många frågor har väckts hos mig den här veckan, inte blir det bättre av att jag läser en kurs med könsperspektiv just nu. Man blir väldigt medveten om att vi värdesätts olika inom sjukvården. Vi får olika typer av behandlingar för samma sjukdomar, och inte så oväntat så är behandlingarna som kvinnor får billigare.

Sorg

2009-11-20T11:02:00.000-08:00

Igår blev en bekant till mig tvungen att verkställa det värsta man som hundägare ställs inför. Hon var tvungen att ta bort sin älskade hund långt innan man tycker att han har levt sitt liv klart.

Nu sitter jag här med tårarna rinnande längs kinderna.
Jag tittar på bilder och hör musik spelas som hon har valt, och luften som behövs för att andas försvinner plötsligt ur rummet.

Människor gör skillnad på djurliv och människoliv. Säger att visst ett djurliv kan ha otroligt stor betydelse, men det går inte att jämföra med en människa...

I mitt liv finns det ingen som har haft större betydelse för mig än min älskade hund jag haft sen han var 8 veckor. Han har följt mig genom min kamp tillbaka till livet.
Han fick upp mig ur sängen när jag inte fann någon mening med ett liv utanför. Han skapade rutiner, fick ut mig utanför huset och ut i livet...

Jag vet inte hur många timmar han har legat i mitt knäveck bara för att hålla mig sällskap när jag vilat på dagarna. Han har värmt min själv och kropp. Funnits där ständigt.

Värmen från hans kropp, pussarna över mitt ansikte och hans glada svans spikrakt upp i luften när han springer omkring ute. Allt det här har gett mig ett LIV!!!

När jag legat inne längre perioder och husse tagit med honom på en promenad runt sjukhuset bara för att jag ska få se och vara med honom. Då har jag lett genom tårarna precis som jag gör nu när jag tänker på honom. Han har avlastat husse genom sin existens och tjänstgöring vid min sida. Det har gjort att husse vågat lämna mig ensam när han annars inte velat gjort det. Jag tror inte vi hade kunnat vara tillsammans idag om han inte få de pauserna från mig och lägenheten.

Tack min älskade vän, det finns inget matte inte skulle göra för dig!

Pengar har ingen betydelse, tid finns inte och avstånd existerar inte när du behöver mig...

Föreläsningar

2009-11-18T13:03:00.000-08:00

Jag lever verkligen ett nytt liv nu. Sticker iväg tidigt på morgonen, släpandes på min väska proppad full med saker att ta mig genom dagen. Mat, mellanmål, böcker, artiklar o.s.v. Vi får höra så många fantastiska föreläsare prata om saker som jag är så intresserad av. Vissa stunder så känns det som att utbildningen är en vidareutveckling bara i att förstå mig själv och varför jag har varit sjuk. En slags manual till att förklara mina egna reaktioner och mönster.

Vi har fått höra flera stress-forskare prata om olika perspektiv på stress. Vad händer i kroppen? Hur fungerar vi när vi ständigt är uppe i höga stressnivåer?

Det bedrivs så mycket spännande forskning, det händer så mycket överallt. Varför hör man inte mer i media om det? Alla saker forskarna upptäcker och så mycket vi hela tiden lär oss om hur vi fungerar och vilka effekter saker kan ha på oss.

Tummen upp till alla som oförtrutet kämpar vidare trots mycket misstro och ointresse!

Hur lever man normalt?

2009-11-07T13:32:00.000-08:00

Ibland slår insikten ner i mig, hur gör man det här när man är frisk? Jag blir förvirrad för jag har verkligen inte en aning. Hur balanserar vanliga människor livet? Vad är ett friskt beslut och vad är sjukt? I min värld blir det mest ett stort frågetecken.

Jag bor i en liten stad, men pluggar i den stora staden. Då blir frågan, varför flyttar jag inte dit istället? Hm, det är precis det jag klurar på nu. Min sambo vill flytta, tror det är bättre för jobbet. Jag känner mig osäker, jag gillar inte förändringar. Jag vill ha koll på läget, veta vad som väntar. Samtidigt så är det väl ohyggligt dumt att slösa kanske 12 timmar i veckan på att pendla, tid jag kunde spendera med min familj istället.

Här kommer en annan rest från den sjuka tiden. Psykiatrin i den lilla staden fungerar väldigt bra under omständigheterna som råder. Sen jag flyttat hit har det mesta rullat på som det borde inom sjukvården. Visserligen har jag fått träffa min läkare väldigt sällan mot vad jag gjorde tidigare. Men jag har haft en helt otrolig läkare som har sett hela mig, och vågat testa olika vägar att gå. Jag tror att det är honom jag har att tacka för mycket. När jag har behövt det så har jag fått slutenvård, öppenvård på olika vis, mobila team och inte att förglömma en helt underbar KBT-terapeut som jag fortfarande går hos. Efter att ha råkat väldigt illa ut tidigare inom psykiatrin så har jag börjat släppa mitt förakt. Tro på att de kanske vill och kan hjälpa ändå.

Läget i den stora staden är under all kritik vad jag förstått. Inte en chans att jag kan få det jag har fått här, det finns inte ens den kompetensen. Slutenvården har jag ingen aning om hur den fungerar, men jag misstänker att det är ont om sängar som det alltid är.

Varför tänker jag på det här, jag mår ju bra nu. Ja jag mår bra nu, men jag vet också hur snabbt allt kan vända. Hur farligt livet kan bli, hur liten jag blir och stor och mäktig världen kan vara. Jag har respekt för det sjuka, jag vill ha möjligheter att mota olle i grind om det skulle behövas. Det vet jag inte om jag har i den stora staden. Är det då värt att flytta? Osäkerheten är inte heller bra för mitt mående, det skulle kunna bli den stress som fick bägaren att rinna över.

Jag vet helt enkelt inte, vad skulle en frisk människa ha gjort?

Positiva människor

2009-11-07T01:48:00.000-08:00

Idag läste jag i tidningen om IKEA´s försäljningschef i Sverige. Han är 30 år och har gjort en kometkarriär inom företaget. Men det var inte det som fångade mitt öga, snarare var det den positiva ton som genomsyrade reportaget. I slutet på artikeln så stod det två måsten, jag lägger upp dem här:

1. Varje gång jag stöter på något nytt frågar jag mig: Vad är det positiva med detta?

2. Jag är en obotlig nyfiken optimist. Vad kan jag lära mig av detta?

Tänk att ta det med in i vardagen när man stöter på saker. Så ska min dag bli idag!

Varför gör jag det här?

2009-11-06T08:10:00.000-08:00

Något jag upptäckt är att jag sedan jag var väldigt liten alltid har haft ett enormt stark känsla för orättvisor. I vissa fall skulle man kunna säga att jag inte har någon hud. För det är ungefär så det känns när jag sitter i situationer när jag känner att någonting är fel. Jag känner mig hudlös, naken och som att allt går rätt in i mig. Ibland har jag inget filter och det är betydelselöst vad det handlar om. Barn som inte har det som de borde, gamla som inte får bestämma över sig själva eller fågelungar som ramlat ur sitt bo och kommer bli tagna av "elaka" djur.Allt går rätt in och det gör så ont.

Fördelen med det här är också att jag inte kan vara oberörd och likgiltig. Jag måste
reagera och agera känns det som. Det finns alltså en enormt stor drivkraft i min hudlöshet. Jag måste bara lära mig att använda den på rätt sätt så att jag inte bränner ut mig igen. Måste förstå att jag inte kan ändra världen. Men jag vill bra gärna skicka ut ringar på vattnet som kanske kan förändra något.

I min utbildning inom hälsa så kommer många intressanta ämnen upp. Min sambo sa till mig i början på terminen att han innerligt önskade att jag skulle hålla. Jag frågade hur han tänkte och han gav mig svaret -Det du läser nu är ju sådant som du lika gärna skulle kunna läsa på fritiden bara för att det är intressant. Han har helt rätt de mesta av ämnena som kommer upp slukar jag med hull och hår.

Nästa fråga blir var jag vill lägga mitt engagemang. Jag har verkligen ett engagemang och jag vill inte slösa bort den här tiden. Min utbildning ger mig verkligen en möjlighet att fördjupa mig i vissa av de frågor jag brinner för.
Det som ligger närmast just nu är suicid och vad vi kan göra åt det. Djurs påverkan på oss människor ligger mig också väldigt varmt om hjärtat.

Vi får väl se, nu ska jag begrava mig i den kognitiva psykologins underbara värld.
Jag kommer snart ha min första tenta och jag är lite lagom nervös inför den.
Men samtidigt, vilken betydelse har en tenta egentligen...

Jippi, jag är på banan!

2009-11-05T13:50:00.000-08:00

För drygt två månader sedan började jag en ny fas i mitt liv. En fas jag nästan gett upp hoppet om att få se. Jag har påbörjat en utbildning på Universitetet! Efter sju års sjukskrivning står jag snart på mina egna ben igen, jag är så stolt över mig själv och kan knappt tro att det är sant.

Utan min sambo hade det här inte varit möjligt. Jag har varit så svag och liten och han har burit mig. Nu hoppas jag att jag ska få återgälda det.

Jag kommer lite otänkt att tänka på ett Gunde citat:
- ingenting är omöjligt!

Nya tag

2009-05-12T09:53:00.000-07:00

Tiden går fort ibland. Känns som att det var en evighet sedan det var jul.

Så mycket har hänt, eller inte hänt. Jag har för första gången på 7 år INTE varit inlagd vid ett enda tillfälle under vinterhalvåret. Helt fantastiskt!

Jag har en hel del planer inför hösten, hoppas att jag ska våga satsa mot toppen igen.

Jag och min sambo har haft flera kriser i vår relation, men inget har tagit musten ur oss.

Ska dra sammanhangen lite mer ingående någon dag, men idag är jag mest glad över att jag lyckades hitta tillbaka till den här bloggen. Minnet är ju inte det bästa alla gånger.

Klarade julen

2008-01-03T15:00:00.000-08:00

Nu är jag hemma igen. Jag överlevde denna gången också. För mig är det så laddat att åka tillbaka till min barndomsstad. Det är kul att träffa mina vänner och släkt, men samtidigt så är det så laddat. Det är så lätt att falla tillbaka i gamla hjulspår och börja göra sig själv och andra illa.

Min familj har många destruktiva mönster som vi följer. När jag är där så kan jag skydda mig mot vissa, medans andra klampar jag i på en gång. Jag märker att jag gör det men orkar inte göra någonting åt det. Det här är nackdelen med att gått i terapi. Man ser saker som man inte tidigare sett och reagerar annorlunda, men det är ju också det man vill. Svårt det där.

Min pappa är nog den mest negativa människa jag vet. Vad man än säger till honom så måste det följas av en negativ kommentar. Alltid en negativ slutkläm på allt. Det gör mig så trött. Det värsta i kråksången är att jag fått mycket av det av honom eller genom honom eller vad man nu kan säga. Jag vill inte vara negativ, jag tycker inte om att umgås med negativa människor. Men ändå är jag så genomsyrad av det. Jag vet att tankens makt är stor, det är det som gör mig så rädd. Genom att vara negativ så gör jag ju mig själv illa, och det vill jag ju självklart inte. Hur bryter man då detta? Det är här jag står nu, jag vet om mitt problem och ska göra något åt det.
Problemet känns bara övermäktigt. Vissa dagar känner jag mig så genomsyrat negativ så att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Andra dagar tänker jag inte på det.

Det får var nog för idag. Jag har börjat med en ny medicin som har sömnpåverkan som biverkning. Jag behöver ju inte plussa på det genom att sitta här halva natten. Inget blir bättre av att inte sova.

Tillbaka hemåt

2007-12-23T00:18:00.000-08:00

Jahapp, nu var det dags igen. Vända bilen mot barndomsstaden och alla vänner och bekanta. Jag saknar dem mycket ibland, men oftast känns det jobbigt att åka "hem". Det blir en sån stor anspänning. Så mycket som ska göras på så kort tid. Sen kommer man aldrig ifrån alla minnen och frustrationer. Mycket som jag annars inte tänker på kommer upp till ytan.

Skulle jag få välja helt själv så skulle jag strunta totalt i Julen i år. Jag kan stanna här hemma i soffan istället. Ska jag vara ärlig så är jag lite rädd. Man ska vara glad och trevlig på julen, jag orkar inte vara glad just nu. Jag vill inte vara alls...

Människor har så svårt att tackla det här. Hela min släkt vet om att jag tidvis har mått väldigt dåligt, men det är det ju ingen som låtsas om. Det finns inte, jag ska vara glad ändå.

Vi får väl se vad som händer. Men det känns väldigt onödigt med Julen som den fungerar idag, jag kanske borde gå på julottan i år. Det var några år sedan sist. Kanske kan man hitta lite lugn och ro där, vem vet.

Juletider

2007-12-21T09:59:00.000-08:00

Jag var ute en kort vända och skulle köpa två julklappar idag. Jag vända i dörren när jag såg köerna. Jag förstår inte hysterin, man handlar som om det vore sista gången på evigheter som man har tillgång till affären. Ja, ja nog om detta.

För mig blir mitt mående ännu tydligare i tider som detta med julfirande och förväntningar från alla möjliga håll. Jag har lust att sätta mig ner på gatan och skriva till människorna som springer omkring mig. -Det här betyder ingenting! Gå hem till era familjer istället, visa att ni älskar era medmänniskor. Ta er tid för varandra, det gör vi alldeles för lite.

Idag fick jag höra något som gjorde mig väldigt illa berörd. En 13 årig tjej hade tagit sitt liv... Att känna den vanmakten, rädslan och förtvivlan när man är så liten. Hur stort misslyckande är inte det för samhället? Det gör mig så förbannad rent ut sagt att någon människa ska behöva må så dåligt och allra helst en 13 åring. För mig så är det så tydligt att det är någonting på tok i samhället. Om hon hade varit en 50 årig man med hjärtproblem skulle hon ha fått hjälp då? Jag tror inte att någon tvivlar på svaret på den frågan. Varför kan inte svaret få vara lika självklart när det kommer till det här? 1500 människor, varje år! I åldersgruppen 15-24 år så är den siffran stadigt ökande enligt SPES, varför görs det ingenting. Det handlar inte om forskning, det handlar om resurser inom psykiatri, skolhälsovård o.s.v Är inte mäniskor värda mer än så här?

I kväll går min tankar till den här lilla tjejens föräldrar. Jag hoppas att ni har människor omkring er som håller om er på alla sätt. Så onödigt!

Att vilja mycket mera

2007-12-19T13:35:00.000-08:00

Jag känner mig lurad, lurad på det liv jag trodde jag skulle få. Jag skulle aldrig kunna trott att jag ska sitta där jag sitter idag. Jag har stora problem med att inte försörja mig själv, jag skäms. Jag har svårt att umgås vid tillställningar där den normala frågan, -och vad sysslar du med då? är livsfarlig. Jag tror inte att andra människor dömer mig lika hårt som jag själv gör, men jag vet ju att det finns människor som gör det. Jag var nog en av dem.

När jag är i en sämre period så gör jag allt för att undvika mina grannar. Jag är livrädd att de ska fråga vad jag gör hemma. Jag lyssnar i trapphuset innan jag går ut. Stannar inne om jag hör att de är i trädgården o.s.v. Jag anpassar mitt liv efter en rädsla över att bli konfronterad med att jag är hemma om dagarna. Så löjligt kan jag tycka, när jag tänker omkring det. Men i hjärtat finns rädsla att bli bemött med blickar eller frågor.

Jag vill så mycket, jag vill vara stark och trygg. Jag vill ha min utbildning klar och ett trivsamt arbete. Jag vill försörja mig själv. Jag vill ha en kropp som jag kan lita på, som inte sviker vid första bästa belastning. Jag vill bilda familj utan att vara rädd för att det ska göra mig sämre.

Jag vill vara en vanlig Svensson. En sån som dyker ner i soffan på fredagskvällen och är helt slut. Men på Lördagen är orken tillbaka igen. Jag vill vara valig, vad det nu är...

Jag lyssnar på Peter Lemarc, hans skivor har gått nonstopp i flera dagar nu. Jag finner lite tröst i hans ord, det märks att han har varit på ställen jag inte vill vill vara. Han forumlerar det så bra. Det brukar ju annars vara det som är svårt. Orden brukar svika när man behöver dem som bäst, när man är i riktig knipa och bara vill bli förstådd.

Dagen idag

2007-12-18T04:39:00.000-08:00

Idag är det tungt. Vattnet är väldigt strömt och mina ben känns som bly. Men jag startar min dag, att stanna i sängen finns inte, då är man snart lika med död! Visst sover jag uppe på överkastet, men påklädd och med mat i magen.

Jag tror väldigt starkt på det här med aktivitet när man mår dåligt. Oftast är det det sista man vill göra, allt känns egentligen överdjävligt men det är vad man mår bäst av. Jag har en hund och det är jag väldigt tacksam för. Han får mig att gå utanför dörren varje dag, flera gånger. Även de dagar då jag bara vill stanna i sängen. Jag får känna vinden, regnet och solen. Jag får känna mot huden när jag annars känner mig totalt bedövad. Har ger mig värme och närhet, ligger oftast bredvid mig i sängen eller soffan. Han ger min älskade sambo lite luft när jag inte vågar vara själv, då finns han där och min sambo kan gå. Kan göra något roligt/stärkande och slippa tyngden i att leva bredvid denna sjukdomen ett tag.

Även om man inte har ork att göra någonting så tror jag att dett är precis det man behöver. Även om det bara handlar om att sätta sig på en stol utanför dörren till sitt hus, för att känna luften och uppleva något.

Jag sitter och laddar för min andra promenad med hunden. Jag önskar att hans husse var hemma och kunde ta det istället för mig, men samtidigt så är jag glad att han inte är det. Jag behöver röra på mig lite, få kroppen att känna att den fortfarande lever. Visa att jag inte gett upp, den ska röra på sig och göra saker.

Positivt tänkande tror jag nog inte på när det kommer till det här stadiet. Men handling tror jag helt klart på. Och mat, för att leva måste vi äta. Även om vi inte orkar så vill kroppen ha bra näring.

Att vara deprimerad

2007-12-17T10:27:00.000-08:00

Jag förstår att människor som aldrig lidit av en depression kan förstå den vanmakt man känner när man är i dess våld. För det är verkligen så det känns. Man är i någon annans händer. De har kontrollen och styr obarmhärtigt.

Man blir rädd för natten, för att vara vaken när alla andra sover. Man känner sig aldrig så ensam som i nattens mörker. Tröttheten är så stark så att det känns som att man ständigt står i ett strömt vattendrag. De negativa tankarna blir till sanningar. Man blir övertygad om sin egen oduglighet och blir mer och mer uppgiven vartefter dagarna går.. Efter några depressionsomgångar så förstår man att döden kommer att följa med på ens resa. Jag skulle tro att det är ungefär samma rädsla man får som när man får någon annan farlig sjukdom som t ex cancer. Men säger du cancer är ju en dödlig sjukdom, en riktigt allvarlig sådan. Ja det är depressioner också. 1500 människor dör av självmord varje år. Det är tre gånger så många fler människor är vad som går bort i trafiken. Varje år dör ca 100 fler människor av självmord än av bröstcancer. Är det här några fakta som människor ute i stugorna vet om? Jag tror inte det. Det är fortfarande så obehagligt att prata om det här ämnet. Men det gör mig arg att det satsas så pass lite pengar på psykisk ohälsa, det försvinner så många människor varje år p g a någonting som vi ofta kan göra någonting åt.

Jag kämpar alltså med en dödligsjukdom, men det är ingenting som jag får prata om. Det är nästan som att jag överdriver i vissas ögon. Men jag vet hur det är att leva med döden flåsandes i nacken, varför för inte jag vara rädd? Varför får inte jag oroa mig över om jag kommer att bli så dålig så att jag blir tvungen att bli inlagd igen? Människor förstå, det här är en kamp. Det handlar inte om att ta sig i kragen eller rycka upp sig. Vi för en kamp mot något som i vissa lägen kan ses som nattsvart mörker.

För många människor finns det inte så mycket hjälp att få. Inte p g a att det inte finns forskning eller att man inte har några fler behandlingsalternativ. Nej det handlar enbart om resurser. Psykiatrin är så oerhört nedbantad att det bara är sjukare och sjukare människor som kan få hjälp. Är det inte bättre att få hjälp innan det gått för långt kan man undra. Denna resursbrist gör även att det blir ont om psykiatriker. De som jobbar får alldeles för mycket på sina bord, och andra flyr fältet för att rädda sig själva. -Är det så här vi vill ha det?

Jag har tur idag, jag bor i ett landsting där jag får hjälp. I min tidigare kommun var det värre. Man har inte satsat på alls samma sätt där. Det finns även många föråldrarde förhållningssätt och rutiner gentemot patienterna. Jag vill verkligen itne behövda söka hjälp i det landstinget igen.

Att ha en psykisk sjukdom är verkligen att sitta i ett utanförskap. Inte nog med att du är sjuk, och måste ta allt som kommer med det. Sen ska du ta omgivningen också. Man kan tro att det inte är något problem i dagens Sverige, men tyvärr så säger mig min erfarenhet annorlunda. Jag tror inte att varken min släkt eller mina vänner är särskilt gammalmodiga. Men det har varit jobbigt många gånger att ta deras reaktioner och åsikter när det kommer till det här.

En sak är iallafall säker, man får med sig väldigt mycket erfarenhet när man går igenom något sånt här. Man lär sig att se människor på ett lite annorlunda vis. Allt syns inte på utsidan på människor. Vi är så mycket mer än vad vi visar...

Vad gör jag här?

2007-12-16T08:53:00.000-08:00

Jag har varit med om så mycket i mitt liv. Så mycket saker som de flesta människor inte kan föreställa sig. Jag har kommit igen dem. Jag har överlevt min barndom och står på mina egna ben. Jag lever fortfarande, de har varit många gånger som jag inte trott att jag skulle bli så här pass gammal.

Det finns så många saker jag skulle vilja säga. Så många åsikter om saker och ting. Men av hänsyn till mina anhöriga så kan jag inte göra det, iallafall inte i dagsläget. Kanske kan det här vara ett alternativ, det är iallfall så jag tänker. Det här är alltså förklaringen till att den här bloggen startats.

Här kommer en väldigt kort version av min livshistoria. Under hela min uppväxt har jag fått upplevelser som jag inte borde fått. Övergrepp av olika slag. Samtidigt så hade jag själv väldigt höga krav på mig att ordna saker och ting, jag var en riktig fighter! Ville alltid göra bättre.. När övergeppen tog slut så fortsatte de höga kraven, jag sa aldrig nej om någon behövde hjälp med något.

Jag jobbade väldigt mycket, blandade dag och nattpass och struntade i att jag behövde sova också. Plugga, jobba, renovera och bygga ett liv samtidigt, inga problem. Tillslut sa min kropp ifrån. Hjärnan slutade fungera som den skulle. Glömde viktiga saker, namn, händelser o.s.v. Kroppen ville inte vara vaken längre, den strejkade efter bara några timmar i vaket tillstånd. Jag kunde somna var som helst.

Det brast och jag blev sjukskriven. Det är nu några år sedan och turerna fram och tillbaka har varit många. Jag har försökt jobba på olika nivåer, ibland har det gått ibland inte. I dagsläget så har jag aktivitetsersättning, det som i dagligt tal kallas förtidspension. Jag har svurit många ord över denna ersättning. Jag är inte och kommer inte att vara någon pensionär förrens den ålder är inne! Jag ska komma tillbaka igen. Jobba, leva och må bra.

I dagsläget så är jag nere i en rejäl svacka. Jag lider av återkommande depressioner och en rejäl känslighet för stress i all dess former. Men jag vet att det fungerar så här. Saker går upp och ner. Mitt mående är tyvärr en av de sakerna.

Mina erfarenheter av hur Sverige ser ut och fungerar på vissa områden idag är inte positiva. Det jag framförallt tänker på då är psykiatri, rättsväsende och egentligen samhället syn på människor som behöver lite assistans eller stöttning. Döm inte ut mig för att jag har varit med om mycket och blivit lite blåsslagen, stötta mig istället! Men stöttning är det lite värre med i Sverige idag. Man kan tro att vi lever på 2000-talet men när det kommer till saker som inte syns på utsidan eller är allmänt accepterade så finns det märkligt lite sympati.

Ja, ja jag ska nog avsluta det här för idag. Jag har bara så mycket saker som jag vill säga. Saker som många människor inte vill lyssna på för att det är obekvämt. Framförallt så vill de inte ta till sig det man säger för att det är saker som aldrig kommer att hända dem eller deras familj. Men det fungerar inte så, psykisk sjukdom drabbar människor lika orättvist som somatiska sjukdomar gör. Den gör inte skilland på person.