Viljan att göra mer...

Det känns ganska märkligt. Länge var jag totalt utslagen vid minsta ansträngning, jag blev däckad utan förbehåll när jag försökte leva. Så är det inte längre, nu tillåts jag leva igen.

Man kan tycka att jag borde vara snäll mot kroppen när jag vet hur illa det kan gå. Jag borde respektera att den nu fungerar som den borde. Istället pressar jag den. Jag är som en kalv på grönbete. Nyss utsläppt i friheten. Jag vill se allt, göra allt... Mer, mer, mer passerar på min agenda. Jag vill ju så mycket, har så mycket tid att ta igen. Så mycket upplevelser jag missat när jag varit sjuk. Men balansen är hårfin mellan att ha en givande balans, eller att leva destruktivt och tärande på mig själv. Bara för att jag vill uppleva saker, göra saker.

Jag måste bli bättre på balansen. Om jag inte får ordning på detta så blir det inte bra. Marginalerna mellan att vara frisk och åter bli sjuk är inte stora. Jag måste hålla mig på rätt sida. En viktig sak för att ha balans tror jag är att hitta rutiner som fungerar i vardagen, som hjälper mig att vara snäll emot mig själv. Som det är nu är det alltför ofta som jag inte är det, bara för att jag vill uppleva saker.

Göra det omöjliga möjligt!

Min älskade sambo har valt en bransch att arbeta i som innebär mycket stress, osäkerhet, långa arbetsdagar, ständiga projektanställningar och fruktansvärt dåligt betalt. Men han älskar grunden i branschen, det som det egentligen handlar om. Nu är han inne i ett kort projekt på 2-3 veckor. Han jobbar 12h per dag, idag 15 h. Alla dagar denna vecka är det såhär, förra veckan var han ledig en dag.

Jag ringde honom tidigare idag när jag fick meddelande om att han minst skulle jobba tre timmar ytterliggare på sitt redan långa skift. Jag frågade honom om vilka regler som skulle gälla med övertidsersättning denna gång. Han visste inte säkert men skulle kolla upp det och återkomma till mig. Nu har jag pratat med honom och jag är så arg, så besviken. Inte på honom, utan på branschen.

Troligtvis är det så att bara 75% av den arbetstid han lägger varje dag räknas när det gäller övertid. Övertid tickar bara när vissa personer arbetar, när de har slutat slutar man också bekymra sig om övertid. Man struntar i de personer som jobbar innan och efter de "viktiga" jobbar, de räknas inte. Jag blir så trött.

Jag fixar att han jobbar mycket, är bortrest mycket. Men inte att han inte får betalt för de timmar han lägger ner, de timmar vi som familj lägger ned i detta. För det är faktiskt så det är. När han ska jobba 12-15 timmarsdagar så sliter det inte bara på honom utan även på oss som är hans familj. Det känns som att mitt huvud har blivit en logistikcentral av grava mått. Vi har två hundar som vi båda älskar över allt annat. Vi bor i en stad där vi har få omkring oss vi kan få hjälp av med hundarna eller med något annat. Jag pluggar i en annan stad och pendlar dit, de tar ca 4 timmar varje dag jag är i skolan.

Jag kan kompromissa, dra ner på föreläsningar beroende på hur det fungerar med rastningar. Går halvdagar istället för heldagar. Men jag kan inte ta att han inte ska få vettigt betalt, för det betyder att vi inte får någon tid för återhämtning när detta jobb är klart. Det är bara att gå vidare till nästa slaveri.

Nej nu börjar jag låta bitter, det är inte meningen. Jag måste bara få ventilera all
ilska som byggs på när jag hör allt detta strunt. Problemet är att han inte säger ifrån, att alla i hans position inte säger ifrån utan bara tar vad de får utan att ställa några krav tillbaka.

Jag har varit ute på en långpromenad med vovvarna vid älven idag. Lite ruggigt väder hade vi, men vad gjorde väl det. De var glada att få springa, och då blir jag glad. Inget kan få mig att le som dessa fyrbenta vänner. Många människor förstår inte vilket guld jag sitter på, de tycker det är för mycket jobb. Visst det är mycket jobb, det är det med barn med. Men all den glädjen det ger, jag skulle inte leva utan den. Jag är så glad att jag har hund, mina hundar är som syre för min själ....

Jag drömmer om lättare tider, om rutiner och vanor. Äta kvällsmat tillsammans igen. Snart kanske vi är där...



Jag har skrivit färdigt en hemtenta idag!

Jag är så tacksam att jag har vänner omkring mig som vill dela sitt liv med mig, imorgon ska jag på middag med några. Det ska bli så trevligt.

Tillbaka i verkligheten

Foto:www.hittabilden.se

Lång paus, men det har gått så fort. På julafton åkte jag upp till familj och släkt, in i det sista var jag velig och visste inte hur jag skulle göra. Det är så svårt, man vill så mycket ha allt det där som "alla" andra har. Men det blir aldrig så och då blir jag så ledsen.

Jag är egentligen väldigt förtjust i julen. Alla dofter, ljus och smaker. Det absolut bästa jag vet är en väldigt vacker gran. Som bara står där och tindrar i sitt hörn av bostaden. Det jag istället ofta får är en jul full av stress, ångest och oro. Tjafs med familjemedlemmar och uppdragna konflikter. Oro över om man gör tillräckligt, ångest över vad man tidigare gjort. Av någon konstig anledning så kommer det upp så många saker kring jul.Det är inte en julafton jag avslutat i duschen gråtandes vid niotiden på kvällen. Medans tårarna har runnit har lite av självföraktet och tankarna om mitt mindervärde minskat.

Jag ville inte ha det i år. Jag visste att när jag började skolan så skulle det finnas om möjligt mindre energi över för familjekatastrofer. Jag ville inte förlora energi på det, ville inte riskera min hälsa eller mina studier. Ändå var det precis så det blev och det gjorde mig så ledsen.

Redan i början på hösten så frågade jag min sambo hur vi skulle göra med jul och nyår i år. Allt för att förbereda en bra jul. Jag fick inget svar och vart efter tiden gick blev jag mer nervös. Fortfarande på själva julafton så hade jag inte fått ett vettigt svar. Han bara hänvisade tillbaka till mig, men jag ville inte ta det beslutet själv. Ville inte att någon skulle kunna klanka ner på mig att jag ensam styrde och ställde.

Det blev ok i år, jag stod inte i duschen. Men jag funderar ändå om det inte vore bättre om jag/vi stannat hemma. Firat jul själva i lugn och ro, hur skulle det sett ut? Något jag kom på nu är att vi inte haft en gran hemma på fem år. Granen är bland det viktigaste för mig. Varje år efter reorna har startat så köper jag mig en ny julgranskula, en vacker kula som gör mig glad. Men jag har inte haft en gran på fem år, för vi ska ju i allafall åka iväg...

Jag tror det blir mitt nyårslöfte till mig själv. Vad som än händer det här året, var vi än kommer fira helgerna så ska vi ha en gran. Jag ska återigen ligga i soffan med hela lägenheten nedsläckt och bara låta granen lysa. Vakna på morgonen och se granen tänd, visst är det fantastiskt med timer.Varför ska jag ta den upplevelsen ifrån mig?

Nu har vardagen börjat igen. Skolan började den här veckan och det är full fart på en gång. Sitter med två hemtentor i helgen. De skulle egentligen blivit klara nu i helgen men jag fastnade i en rapport som jag skrev. Den blev det enda jag hann med. Jag skulle behöva hjälp med att begränsa mig, jag arbetar om saker i evigheter. Vet inte när de är färdiga. Det fungerar inte att göra så, absolut inte i den situation som jag sitter i. Tiden finns inte till det.

Jag planerade upp min helg så att jag hade något att göra ikväll. Förstod att det skulle bli för mycket ensam tid för mig så jag bestämde tv-kväll med en vän. Bra gjort att mota de mörka tankarna i dörren!

Jag är så glad och tacksam för att jag har människor omkring mig så är så underbara. Igår fikade jag med en klasskompis och bondade lite, idag var jag hem till en vän och hennes familj. Att kunna säga hur man mår, och det är ok är fantastiskt.