Att vara deprimerad

Jag förstår att människor som aldrig lidit av en depression kan förstå den vanmakt man känner när man är i dess våld. För det är verkligen så det känns. Man är i någon annans händer. De har kontrollen och styr obarmhärtigt.

Man blir rädd för natten, för att vara vaken när alla andra sover. Man känner sig aldrig så ensam som i nattens mörker. Tröttheten är så stark så att det känns som att man ständigt står i ett strömt vattendrag. De negativa tankarna blir till sanningar. Man blir övertygad om sin egen oduglighet och blir mer och mer uppgiven vartefter dagarna går.. Efter några depressionsomgångar så förstår man att döden kommer att följa med på ens resa. Jag skulle tro att det är ungefär samma rädsla man får som när man får någon annan farlig sjukdom som t ex cancer. Men säger du cancer är ju en dödlig sjukdom, en riktigt allvarlig sådan. Ja det är depressioner också. 1500 människor dör av självmord varje år. Det är tre gånger så många fler människor är vad som går bort i trafiken. Varje år dör ca 100 fler människor av självmord än av bröstcancer. Är det här några fakta som människor ute i stugorna vet om? Jag tror inte det. Det är fortfarande så obehagligt att prata om det här ämnet. Men det gör mig arg att det satsas så pass lite pengar på psykisk ohälsa, det försvinner så många människor varje år p g a någonting som vi ofta kan göra någonting åt.

Jag kämpar alltså med en dödligsjukdom, men det är ingenting som jag får prata om. Det är nästan som att jag överdriver i vissas ögon. Men jag vet hur det är att leva med döden flåsandes i nacken, varför för inte jag vara rädd? Varför får inte jag oroa mig över om jag kommer att bli så dålig så att jag blir tvungen att bli inlagd igen? Människor förstå, det här är en kamp. Det handlar inte om att ta sig i kragen eller rycka upp sig. Vi för en kamp mot något som i vissa lägen kan ses som nattsvart mörker.

För många människor finns det inte så mycket hjälp att få. Inte p g a att det inte finns forskning eller att man inte har några fler behandlingsalternativ. Nej det handlar enbart om resurser. Psykiatrin är så oerhört nedbantad att det bara är sjukare och sjukare människor som kan få hjälp. Är det inte bättre att få hjälp innan det gått för långt kan man undra. Denna resursbrist gör även att det blir ont om psykiatriker. De som jobbar får alldeles för mycket på sina bord, och andra flyr fältet för att rädda sig själva. -Är det så här vi vill ha det?

Jag har tur idag, jag bor i ett landsting där jag får hjälp. I min tidigare kommun var det värre. Man har inte satsat på alls samma sätt där. Det finns även många föråldrarde förhållningssätt och rutiner gentemot patienterna. Jag vill verkligen itne behövda söka hjälp i det landstinget igen.

Att ha en psykisk sjukdom är verkligen att sitta i ett utanförskap. Inte nog med att du är sjuk, och måste ta allt som kommer med det. Sen ska du ta omgivningen också. Man kan tro att det inte är något problem i dagens Sverige, men tyvärr så säger mig min erfarenhet annorlunda. Jag tror inte att varken min släkt eller mina vänner är särskilt gammalmodiga. Men det har varit jobbigt många gånger att ta deras reaktioner och åsikter när det kommer till det här.

En sak är iallafall säker, man får med sig väldigt mycket erfarenhet när man går igenom något sånt här. Man lär sig att se människor på ett lite annorlunda vis. Allt syns inte på utsidan på människor. Vi är så mycket mer än vad vi visar...