Motstånd

När saker hopar sig har jag en tendens att mentalt backa och lägga mig ned uppgivet. Iallafall så leker min hjärna med tanken på att lägga sig och vila lääänge...

Jag undrar var det här har kommit ifrån, men jag tror inte jag behöver söka så länge egentligen. Dosen av kämparglöd och jävlar-anamma jag tidigare visat är nog tillräckligt för en livstid. Jag har kämpat tillräckligt säger min kropp, den vill ha lugn och ro.

Vad min kropp glömmer är att det i vardagen finns många situationer där det blir mycket och stressen ökar. Det behöver dock inte betyda att det är fara och färde för det. Det enda det betyder är att det är lite tyngre just då. En sån stund är det nu. Saker har verkligen hopat sig. Kursen jag läser är en enorm utmaning för mig. Skulle någon sagt till mig för ett år sedan att jag skulle läsa detta så skulle jag aldrig ha trott dem. Men nu sitter jag här och läser denna kurs, frågan är hur jag tänker hanterar det. Det känns som att jag försöker och försöker och försöker. Men fortfarande inte fattar ett dyft, jag stångar mitt huvud blodigt i min försök att förstå.

Ska jag backa tillbaka, fly och ge upp det liv jag greppat tag om? Eller ska jag möjligen inse att det är tufft just nu, och det är ok. Jag behöver helt enkelt vara lite snäll emot mig själv och kanske inte lägga på mig massa onödigt arbete just nu.
Min känsla är dock att springa till sängen och lägga mig under en filt, slå hårt i kudden och förbanna min kropp dör alla överdrivna reaktioner. Men det leder ingenstans, absolut ingenstans. Nej jag tror det är dags att vara lite snäll emot sig själv igen kanske.