Hur lever man normalt?

Ibland slår insikten ner i mig, hur gör man det här när man är frisk? Jag blir förvirrad för jag har verkligen inte en aning. Hur balanserar vanliga människor livet? Vad är ett friskt beslut och vad är sjukt? I min värld blir det mest ett stort frågetecken.

Jag bor i en liten stad, men pluggar i den stora staden. Då blir frågan, varför flyttar jag inte dit istället? Hm, det är precis det jag klurar på nu. Min sambo vill flytta, tror det är bättre för jobbet. Jag känner mig osäker, jag gillar inte förändringar. Jag vill ha koll på läget, veta vad som väntar. Samtidigt så är det väl ohyggligt dumt att slösa kanske 12 timmar i veckan på att pendla, tid jag kunde spendera med min familj istället.

Här kommer en annan rest från den sjuka tiden. Psykiatrin i den lilla staden fungerar väldigt bra under omständigheterna som råder. Sen jag flyttat hit har det mesta rullat på som det borde inom sjukvården. Visserligen har jag fått träffa min läkare väldigt sällan mot vad jag gjorde tidigare. Men jag har haft en helt otrolig läkare som har sett hela mig, och vågat testa olika vägar att gå. Jag tror att det är honom jag har att tacka för mycket. När jag har behövt det så har jag fått slutenvård, öppenvård på olika vis, mobila team och inte att förglömma en helt underbar KBT-terapeut som jag fortfarande går hos. Efter att ha råkat väldigt illa ut tidigare inom psykiatrin så har jag börjat släppa mitt förakt. Tro på att de kanske vill och kan hjälpa ändå.

Läget i den stora staden är under all kritik vad jag förstått. Inte en chans att jag kan få det jag har fått här, det finns inte ens den kompetensen. Slutenvården har jag ingen aning om hur den fungerar, men jag misstänker att det är ont om sängar som det alltid är.

Varför tänker jag på det här, jag mår ju bra nu. Ja jag mår bra nu, men jag vet också hur snabbt allt kan vända. Hur farligt livet kan bli, hur liten jag blir och stor och mäktig världen kan vara. Jag har respekt för det sjuka, jag vill ha möjligheter att mota olle i grind om det skulle behövas. Det vet jag inte om jag har i den stora staden. Är det då värt att flytta? Osäkerheten är inte heller bra för mitt mående, det skulle kunna bli den stress som fick bägaren att rinna över.

Jag vet helt enkelt inte, vad skulle en frisk människa ha gjort?