Vem skulle jag vara?

Om jag inte hade mitt bagage, min sårbarhetsbild, min sjukdomshistoria.
- Vem skulle jag vara då?

Jag vet att det inte tjänar något till att undra. Ödslar bara energi på
sånt som inte leder någonstans. Men ibland undrar jag.
I förrgår när jag satt med läkaren på andra sidan skrivbordet på psykakuten
så gjorde jag det. Skulle jag ha varit du? Hur hade jag bemött mig själv?

Nej jag kommer inte att bli någon läkare. Kommer inte be om någons anamnes.Jag kommer göra något annat. Kanske kommer jag att forska. Försöka förstå varför
vi hamnar på olika ställen. Kunna se vad som kan göras åt det.

Tänk om jag kunde få politiker att först att det inte håller.
Jag strunatr i politisk färg. Tycker de är lika goda kålsupare allihopa.
Det här går bortom partitillhörighet. Vi måste förstå:

Jag förstår att samhället har en plånbok. Alla har vi en pott med inkomster att
förhålla oss till. Problemet är att samhället hela tiden kör med sk quick-fixlösningar. I min plånbok skulle det vara ständiga sms-lån, sånt som räddar dagen/veckan, men fördärvar framtiden.

Vissa saker får kosta pengar. Rättspsykiatrin är ett sådant exempel. Men om man tänker sig att patienterna på rättspsyk har börjat få problem någonstans tidigare, ja då kan man undra varför man inte satsar mer på skolhälsovården te x. De finns i början på vår hälsotrappa, är med och bygger grunden men får inte kosta pengar. Min spontana fråga är, vill man få mastodontproblem iklass med rättspsykiatriska patienter. Är det bara när man kommer dit man ska få riktigt hjälp?

Idag står det psykiska ohälsa för den andra största kostnaden när det kommer till ohälsa/bortavaro från samhället. Om jag kommer ihåg rätt från Folkhälsoinstitutet.
Skrämmande för mig är då detta:
Har vi någonsin satsat mindre pengar på psykiatrin än idag? Vill vi inte hjälpa människor tillbaka till en bättre hälsa?

De psykiska ohälsotalen bland unga, framförallt unga tjejer är riktigt oroväckande. Om vi har de kostnaderna vi har idag, som säkerligen anses alldeles för dyra, hur kommer de då se ut när dessa personer kommer ut i arbetslivet om 10-15 år? Förstår man inte att det är ett skenande tåg som man måste göra något åt, annars kommer det förutom det psykiska lidandet nu även kosta oss enormt mycket mer pengar längre fram.

Förr sa man att barn måste få ha det bra när de växer upp. Det är inte rättvist att endel barn inte ska ha en bra start. Idag vet man att det inte bara handlar om en tuff start. Det finns en stor riska att för alltid skada vissa delar av hjärnan med eventuella ohälsotal i vuxen ålder som följd. Är det värt det? Behöver vi inte göra något åt det?

Är det bara jag som ser det här?

Jag är tacksam att jag har vänner som öppnar sitt hem för mig och vill ha mig där!

Bra att jag kunde se mina begränsningar idag och ändra om min dag efter det!